Live is Life - Malmö reser sig ifrån de döda i Växjö
Ishockey ska upplevas på plats. Inte bara med tanke på själva matchupplevelsen, som förhöjs markant jämfört med skärmtittandet, men också allt som runtomkring. Häng med på en hängiven supporters bortaresa till Växjö och ta del av intrycken. Visst känner du igen dig?
Det börjar redan på morgonen, när man vaknar.
Matchdag! Oavsett om det är VM-final eller omgång 35 i serielunken, så vaknar du med den där förväntansfulla känslan, som säger att idag ska du få vara med om något som du älskar att vara med om och något som du inte kan vara utan.
Det går inte att göra värst mycket andra planer för den här dagen, eftersom du bara har matchen i huvudet och har räknat ut klockslag för hållpunkterna. Börjar matchen 18.00 i Växjö och du bor I Oskarshamn? Då kör vi senast 15.00, så vi kan käka på exotiska MAX innan och har lite marginal för förseningar. Vad gör vi fram till 15.00? Knapt någonting, helst.
Väl på plats utanför arenan ska man alltid hålla utkik efter spelare, om du är på bortamatch. Har du tid kan du få se, som igår, Anton Olsson jogga förbi och se när dina favoriter stå och tjoar med en fotboll i nära anslutning till arenan. Naturligtvis är du för star struck och blyg för att ropa något uppmuntrande till dem, så du nöjer dig med en nickning, som de antagligen inte uppfattar och lika bra det. Inte störa i uppladdningen. Grabbarna behöver sitt fokus.
Om du är välbekant med arenan du ska in i så hittar du rätt ingång och rätt sektion direkt, även om det ibland kan råda viss förvirring omkring begreppen som t.ex "västra" och "vänstra" ingången. Oftast är de reflexförsedda råskinnen till vakter vänliga och retas bara aningen för att du håller på fel lag, avslöjad av din tröja eller keps/halsdusk du skrudat dig i, dagen till ära.
När du så till sist har tagit dig in och är inne i innandömet så slås du av känslan, mer påtagliget den här gången: Nu är vi här.
Allt som oftast i fiendeland, om det så är i Linköping, Oskarshamn eller i Växjö, men på bortamatch är du alltid i minoritet. Ingen är någonsin otrevlig eller utmanande, konstigt nog. Det har helt enkelt aldrig hänt mig något ont på någon bortamatch. Jag behöver aldrig tänka i de banorna, inte i den här sporten. I kön till popcornet träffar vi fans till motståndaren som kanske delar ut någon gliring, eller liknande, men aldrig något värre än då. Vi tävlar oftare i att måla upp hur svårt vårt respektive lag kommer få idag och ödmjukheten känner inga gränser.
Uppvärmningen är av central betydelse. Den är helig och måste ses, ca 45-50 minuter innan nedsläpp. Vem jävlas Emil Sylvegård med idag? Vem tävlar han emot att vara sista ut ifrån isen idag? Hur ser det ut, är alla med, och så vidare. Ljuden av puckar som vräks in i planket på kortsidan så det ekar i stolsraderna. Den tomma sittplatsläktaren som sakta fylls på. Oj, vad lite folk här är idag, säger man, tills det släcks ner, tänds upp och så ser man att det är näst intill fullsatt. Ja, förr då, när vi inte hade virus och skit.
Applådera, i stort sett ensam, åt när bortalaget kommer in. Inbilla dig att de hör och att det får de att känna sig supportade.
Bua retfullt åt publiksiffran på bortaplan, oavsett vad den är.
Köpa en dricka för rena flygplatspriser.
Vi vinner, tar en oerhört livsviktigt trepoängare mot svenska mästarna och vi gör sju mål på bortaplan, en helt magnifik insats. Som alltid, oavsett hur det gått, står vi alltid kvar och klappar händerna och firar i riktning mot vårt lag, som åker mot dig, lyfter klubborna och firar tillbaka.Kanske slänger sig upp emot plexit i någon galen slags firargest! Här har vi den finaste känslan du kan tänka dig och ögonblicket där ni förenas, för en kort sekund, i er gemensamma kärlek för laget. Spelarna klappar sådär försiktigt, med klubban i handen eller med handskarna nuddandes mot varandra och tackar för stödet, du tackar för allt du har fått vara med om idag och du lovar att komma tillbaka snart.
Vägen hem i mörkret, efteråt, känns alltid olika, beroende på utfallet. Tåg från Malmö till Växjö och bil ifrån Växj till Oskarshamn tar tid, men du är fullt försjunken i eftersnack och reportage ifrån matchen du nyss upplevt, så tiden flyger förbi, lika fort som tåget åker. Vad säger de i intervjuerna? Vad skrev mrmadhawk? Vad sägs på twitter? Bittra meningskiljaktigheter, rörande konsesus eller en blandning av både och? Sociala medier är en häxkittel av galla när vi förlorar och en hyllningskör när vi vinner. Det tar tid att ta sig igenom allt, men det är en del av dagens hållpunkter.
Hemma igen. Ner i TV-soffan och kolla matchen i efterhand, åtminstone målen som ditt lag gör. Kanske kom du med i firandet i C More.
Om du inte kollat intervjuerna redan så gör man det nu, som en sista avslutning på dagens hektiska schema.
Man somnar till slut med ljuden ekandes i öronen och med bilder på näthinnan ifrån dagens strapatser. Precis innan man inslumrandet, kommer tanken:
"När är det match nästa gång?"
