LuleåBloggen: Små, rädda Bumbibjörnar
Djurgården reducerade till 2-3 i matcher ikväll, och har nu hastigt men mindre lustigt initiativet i matchserien.
Jahaja, det här var ju inte så roligt.
Vi var 5398 personer som var taggade till tänderna innan match. Läktarna kokade, med 10 minuter kvar till introt stod alla upp och gav laget stående ovationer innan de ens lämnat omklädningsrummet.
Sen kom spelarna in, matchen började, och Cam Abbott som i webbintervjun innan matchen lovade att det inte skulle bli några onödiga utvisningar från Luleås sida den här matchen behövde 34 sekunder på sig innan han drar på sig en bekväm hakningsutvisning.
Signalerna lagets ledarfigur i det läget skickar till de övriga spelarna kan man bara spekulera i, men efter det väntade två lååånga perioder av Djurgårdspress.
Luleå agerade oförklarligt lojt och håglöst, såg ut som de snarare var tvungna att spela matchen än att de älskade att spela den, publiken tappade stinget, och Djurgården bara malde på, dock utan utdelning.
Anders Nilsson svarade för några fantastiska räddningar, Luleå stack också upp med ett drömpass från Niinimaa som friställde Hjalmarsson som prickade ribban, och precis i slutet på andra har Chris Abbott öppet mål, men såg inte het ut på pucken och tillät Boummedienne lyfta hans klubba löjligt enkelt.
I tredje perioden gör Luleå någon form av uppryckning under de första 10 minuterna och börjar åka skridskor, och försöker anfalla inte bara i powerplay, utan även i spel 5 mot 5.
Luleås ambition att anfalla får dock ett plötsligt slut när Djurgårdens Tim Eriksson egentligen ur ingenting vispar in en backhand högt bakom Nilsson, och då var det ridå.
Luleå som inte verkar ha kraften eller viljan att spela anfallsspel var egentligen aldrig nära, utan man kan utan att överdriva säga att vi vek ner oss.
Att vi vek ner oss i fjärde matchen borta på Hovet anser jag var rimligt, och inget jag hetsade upp mig nämnvärt över.
Att vi vek ner oss igen i denna match är däremot väldigt allvarligt. För nu ligger initiativet helt plötsligt hos Djurgården, som kommer spela inför 13850 fans på Globen på fredag.
Och det blir ingen lätt uppgift för Luleåpojkarna, som sannolikt just genomfört en av säsongens sämsta "prestationer".
Min teori om varför det ser ut såhär är att Djurgården har gjort en del taktiska förändringar, samt att Djurgårdens ständiga tacklingar till slut har fått Luleåspelarna lite på hälarna.
Av vilket det sistnämnda naturligtvis är den enskilt viktigaste faktorn till Djurgårdens framgång.
Jag känner att svängningen, när matchserien började luta över till Djurgårdens fördel rent spelmässigt, var någonstans i andra perioden av den tredje kvartsfinalen. Där bröt Djurgården mönstret och var ett hot mot Luleå hela matchen, till skillnad från de första två kvartsfinalerna där Luleå fått matchbilden precis dit de velat andra halvan av matcherna.
Vissa spekulerade i att Djurgården gick "All in" i den tredje matchen, när de spelade stenhårt och på eller över gränsen för det tillåtna i alla möjliga och omöjliga lägen. Det stämmer, det är den hårdaste och fulaste matchen hittills, och de skördar fortfarande frukten av effekterna från den.
Luleåspelarna som alltid brukar vara etta på pucken väljer nu medvetet att bli tvåa när de åker in mot sargen.
De ser stressade ut i passningspelet, puckarna kommer lite för tidigt eller lite för sent, lite för långt fram eller lite för långt bak.
Backarna har ingen tid, eller tar sig inte tid när man ska lägga ut puckarna ur egen zon för man vet att man kommer bli tacklad, och vi får på det viset sällan ett vettigt uppspel genom mittzon.
När vi står i slottet, Chris öppna mål i slutet på andra perioden är ett bra exempel, hänger Chris på klubban där så gör han mål, nu står han och är beredd på tackling och vågar inte gå på pucken, lägger istället fokus på att se sig för så han inte blir utraderad av BOM-BOM.
Sen ska man väl inte ens nämna hur tacklingsrädd Arlbrandt är, Djurgårdarna verkar ha plockat bort honom mentalt ur den här matchserien, vilket gör Olaussons alla förtvivlade "setups" av honom helt fruktlösa, och dödar det övertag vi borde fått med oss i kraft av alla powerplay. Powerplay som i den här matchen dessutom kom i helt perfekta lägen, med två minuter kvar av första perioden, och nästa med två minuter kvar av andra perioden. Men pucken går för sakta, håglöst, trögt, avslut av fel spelare, för få avslut osv.
Summa summarum av ovanstående punkter, jag skulle kunna räkna upp fler detaljer, men det blir att vi tappar initiativet i matcherna, och bara ställer upp i egen zon och låter Djurgårdarna köra på.
Vilket knappast lär leda till någon semifinal.
Vi blir nollade på vår hemmaplan. Anders Nilsson är den överlägset bästa Luleåspelaren igen.
Vi har gjort nio mål på fem matcher, av nio olika målskyttar.
Ska vi få en utespelare som också kliver fram och vill bli matchvinnare i slutspelet, bli den som gör skillnad?
Nu kommer det krävas att Rönken/Bulan hittar på ett motdrag mot Hårde Hardys list, något som vänder tillbaka steken på Luleås sida igen, annars blir det en sista hemmamatch för säsongen på söndag.
Inget talar just nu för Luleå, men det är ju just i de lägena som hockeyn brukar bjuda på överraskningar, har vi ju lärt oss.
Därför ser jag fram emot fredagkväll.
Historieskrivandet fortsätter.
44 timmar kvar.
FORZA LULEÅ !!!
