Starka hockeyminnen #1
Det här är då tänkt att vara en liten ”miniserie” där jag skriver lite kort om några starka hockeyminnen som lämnat kraftfulla intryck hos mig som hockeyälskare. Först ut är troligtvis också det bästa minnet för många Luleåsupportar. Jag talar givetvis om klubbens första och än så länge enda SM-guld.
Först och främst är det väl bäst att klargöra att mina minnen från Sm-guldet är ganska vaga. Detta på grund utav det faktum att jag bara var 6-år gammal den där magiska våren för 15 år sedan.
Minnen har jag hur som helst, men inte direkt från hela säsongen av uppenbara anledningar. Nej, de jag kommer ihåg mest är dels slutsignalen men också all uppståndelse i staden med guldparad och allt som hör till ett vunnet sm-guld. Jag kan fortfarande minnas små fragment från hur jag tillsammans med min pappa bevittnade sm-guld-matchen hemma i min farmors vardagsrum.
Min pappa har alltid varit hockeyintresserad, i alla fall så länge som jag kan minnas. Inte riktigt på samma sätt som mig, men nog för att inte missa chansen att se sitt lag om han har chansen. Det är väl honom som jag har att tacka för mitt hockeyintresse. Inte för att han har tvingat det på mig, utan för att jag tog det till mig genom hans eget intresse för sporten.
Hur som helst så var den där eftermiddagen framför Tv’n något alldeles extra. Ögonblicket vid slutsignalen finns fortfarande kvar, även om jag vid den tidpunkten förstås inte riktigt förstod innebörden av vad som hade hänt. Jag var bara glad att mitt lag hade vunnit någonting.
Jag brukar fundera över hur hockeyintresset var i staden det året, och ett särskilt tecken på att det måste ha varit stort även för de icke hockeyintresserade är att vi befann oss hos just min farmor under guldmatchen . Min farmor är nämligen världens största sporthatare. Hon verkligen avskyr allt som har med idrott att göra, men den här kvällen när slutsignalen gick sitter ett citat från henne fortfarande kvar. ”Gud så bra.” Jag kan bara hålla med.
Även om själva guldmatchen i sig förstås är ett starkt minne så är det inte vad jag kommer ihåg bäst ifrån den våren. Guldkortegen genom Luleå är istället det som estades fast i mig som liten grabb. Flaggor, tröjor, och tidningslöp överallt. Hela staden andades hockey, och det jublel som utbröt när spelarna hyllades är något som jag aldrig kommer att glömma.
