SvenskaFans går igenom OS-lagen, A-Ö: Sverige
Tre Kronor har flera av grundbultarna som krävs för att vinna ett OS-guld. Men får man ihop allting?
För åtta år sedan spelade Tre Kronor hem guldet i Turin-OS. Tre av svensk hockeys största namn någonsin – Nicklas Lidström, Peter Forsberg och Mats Sundin – låg, smått symboliskt, bakom det vinnande målet. I 2014 års trupp var fem spelare med och vann guld för åtta år sedan – och alla fem kommer få en nyckelroll i det svenska lagbygget.
Henrik Zetterberg, Daniel Alfredsson, Daniel Sedin, Niklas Kronwall och Henrik Lundqvist måste prestera på topp om kvartsfinal-misslyckandet från 2010 inte ska upprepas. Att Sverige är en guldkandidat råder det ingen tvekan om – spetskompetensen i laget är så pass hög. Men nog får man, tillsammans med USA, på förhand anses ligga snäppet bakom Ryssland och Kanada?
Framför allt har två återbud bland forwardsbesättningen utarmat en tidigare imponerande bredd. Henrik Sedin och Johan Franzén – förvisso en besvikelse den här säsongen, men likväl etablerad – kommer att saknas och tvingar fram ännu större krav och förhoppningar på Sveriges nuvarande topp-6.
Det är också värt att notera att förbundskapten Pär Mårts petade Victor Hedman, säsongens bästa svenska back i NHL, och Jonas Brodin, som spelar toppminuter i Minnesota. Truppen har således sina brister, men förhoppningsvis kommer styrkorna att överväga svagheterna.
Längst bak har Henrik Lundqvist hittat formen lagom till OS. Erik Karlsson, Oliver Ekman-Larsson och Niklas Kronwall är försvarare värdiga vilken backbesättning som helst. Kapten Henrik Zetterberg är en av världens främsta tvåvägscentrar och det finns trots allt gott om offensiv potential i laget. Om allting klaffar kan det bära långt för Tre Kronor.
Gruppspelet bör bli en formalitet för svenskarna, allt annat vore skamligt. Tjeckien, som väntar i premiären på onsdag, och Schweiz är inga motståndare man bara sopar under mattan, men de är en eller två klasser sämre än Tre Kronor. Lettland bör inte ha mycket att sätta emot i Grupp C.
Blir det en upprepning av succén 2006 eller ett nytt fiasko likt 2010?
Målvakter:
En målvakt som spelar på toppen av sin förmåga är väsentligt i en OS-turnering. När allting står på sin spets i en direkt avgörande match – och inte en matchserie – är målvaktens roll viktigare än någonsin. Ett tungt ansvar vilar således på Henrik Lundqvist. Guldhjälten från 2006 – vem kan glömma hans räddning med stöten mot slutet av finalen? – måste bära Tre Kronor.
Lundqvist, numera 31 år, kommer från en problematisk säsong. Ny coach, nytt spelsystem och mindre skydd har påverkat hans spel förvånansvärt mycket. Men lagom till OS kom också formen för New York Rangers burväktare. Han går in till OS med fem raka segrar och enbart tre förluster efter ordinarie tid på den här sidan årsskiftet.
Att ”Lunkan” är självskriven förstamålvakt är det nog ingen som bestrider, men i kampen som hans back-up känns det desto mer öppet. Jhonas Enroth har sannolikt ett försprång med tanke på VM-guldet senaste och vilken vikt Pär Mårts lägger vid det faktum att man deltog då. Enroth har dock haft en tung säsong hos Buffalo, NHL:s sämsta lag.
På 20 matcher har Enroth enbart en seger och målen har trillat in bakom honom – men det är på inga sätt rättvist att hänga ut honom med tanke på det under långa stunder obefintliga försvarsspelet framför honom. Enroth bör vara en fullgod back-up, som kanske till och med får lira i den avslutande gruppspelsmatchen mot Lettland.
Jonas Gustavsson har gått desto bättre hos Detroit, även om både han och Red Wings har vacklat till och från under säsongen. Men 29-åringen har över lag skött sig väl när Jimmy Howard har svikit eller haft skadeproblem.
Enroth och Gustavsson duger för rollerna de tilldelas – men måtte ingenting hända med Henrik Lundqvist.
Backar:
Tre Kronor har tre namn som står ut lite extra i försvarsbesättningen – och av de tre är det kanske Erik Karlsson som utmärker sig mest. Den hyperoffensiva 23-åringen har uppenbara brister i egen zon, men det går inte att förneka vilken klass hans offensiva spel håller. Frågan är bara om det ena kan överväga det andra?
Att ge Erik Karlsson en begränsad roll, att försöka kontrollera och dämpa hans offensivlusta samt hålla nere minuterna är helt fel väg att vandra. Istället ska man släppa alla tyglarna och i princip låta honom köra sitt race. Det är då man kan få ut som allra mest av honom. Det är givetvis ett risktagande, som kommer leda till en och annan kraschlandning – men ska man maximera hans potential och påverkan ska man låta Erik Karlsson vara Erik Karlsson.
Det är inte en helt enkel uppgift att spela tillsammans med Karlsson. Det krävs både en vilja och förmåga att underordna sig honom, högklassigt tvåvägsspel och lungor som klarar tunga minuter. Vad passar då bättre än Oliver Ekman-Larsson?
Ekman-Larsson har utvecklats till en av NHL:s mer underskattade spelare. Han snittar över 25 minuters istid per match för Phoenix, är på god väg att slå nytt personligt poängrekord och har egentligen inga tydliga svagheter. Ekman-Larsson och Karlsson bör fungera väl ihop.
Det tredje stora namnet är Niklas Kronwall, den enda försvararen som fortfarande är kvar från guld-truppen 2010. Då blev det förvisso bara två matcher – men Kronwall blev målskytt i finalen. 33-åringen har nu klivit fram som en toppback i NHL och hanterar alla situationer. Allt annat än hård matchning av Kronwall är tjänstefel av Mårts.
I Detroit är Kronwall van vid att spela tillsammans med Jonathan Ericsson och det vore synnerligen märkligt att inte utnyttja den kemi som redan finns där. Ericsson har sakta men säkert utvecklats till en gedigen försvarare med sina styrkor i defensiven. Där det kan och bör finnas viss oro över den defensiva stabiliteten i Erik Karlssons backpar bör Ericsson-Kronwall vara betydligt mer pålitliga.
Det är inte alltid som Tre Kronor kan gå in i ett mästerskap med ett samspelt backpar – och att nu kunna göra det med två stycken får ses som en enorm styrka. Den ordinarie backbesättningen bör nämligen fyllas ut av Chicago-paret Niklas Hjalmarsson och Johnny Oduya.
Hjalmarsson kan matchas mot de bästa och hävda sig väl. Han är skicklig med klubban i det defensiva spelet och har en skön inställning. Det är inte för inte som han har varit en viktig del av två Stanley Cup-vinster med Blackhawks. Oduya har förbättrats ytterligare efter flytten till Chicago och går nu att lita på fullt ut i spelets alla aspekter.
Alexander Edler är avstängd i de två första matcherna efter en ful, feg och korkad knätackling i VM senast. Men trots avstängningen och bedrövligt dåligt spel för Vancouver belönades 27-åringen med en OS-plats. Vad Henrik Tallinder, fruktansvärt dålig back i Buffalo, gör i OS är det ingen vettig människa som vet och förhoppningsvis får varken Edler eller Tallinder någon speltid att prata om.
Tre Kronor har en gedigen försvarsbesättning, men hur man än vrider och vänder på argumenten och resonemangen kommer man inte undan det faktum att Victor Hedmans frånvaro är högst anmärkningsvärd. Han har varit säkerheten själv i topplaget Tampa Bay och hans tvåvägsspel skulle gett det svenska försvaret ytterligare klass. Men Mårts valde att peta både Hedman och Jonas Brodin, sannolikt till förmån för Edler och Tallinder. Förhoppningsvis är det felbeslut som inte ger tunga konsekvenser.
Forwards:
Trots återbuden från Henrik Sedin och Johan Franzén ställer Tre Kronor upp med en slagkraftig forwardsbesättning – även om såväl spetsen som bredden givetvis försämras. Den svenska forwardsbesättningen är inte på samma nivå som Kanadas eller Rysslands, och kanske inte heller USA:s, men fyra kompetenta kedjor ska ändå kunna formeras.
Kapten Henrik Zetterberg kommer tvingas dra ett väldigt tungt lass. Det antyddes tidigare att ”Zäta” skulle agera vänsterforward, men i och med Henrik Sedins återbud vore det direkt korkat att inte placera Zetterberg som center. Det ger Sverige en av världens främsta tvåvägscentrar och en karl man framgångsrikt kan matcha mot vilket motstånd som helst.
Zetterbergs erfarenhet går det inte att klaga på, och som OS-kapten är han en värdig arvtagare efter Mats Sundin och Nicklas Lidström. ”Zäta” kan göra allt på en is, i alla spelformer, i alla roller och i alla lagbyggen. Han har gjort mål i en OS-final och gjort det Stanley Cup-vinnande målet för Detroit.
Hur maximerar man då Zetterbergs påverkan på matcherna? Jo, genom att placera honom med två forwards som likt honom själv kan producera fina siffror framåt och samtidigt stänga ner motståndarnas bästa spelare. Att sätta Gabriel Landeskog och Alexander Steen på varsin sida om Zetterberg bör vara det mest logiska för de flesta… möjligtvis med Pär Mårts som undantaget.
Landeskog är en av NHL:s formstarkaste spelare med 20 poäng under 2014 och hans 48 poäng för Colorado den här säsongen överträffas enbart av två andra svenskar. Han är van vid tuffa minuter i Avalanche och bör passa som handen i handsken jämte Zetterberg.
Den överlägset största svenska överraskningen i NHL – och definitivt även en av de större i hela ligan – är Alexander Steen. Han inledde säsongen med att bli målskytt i tio av de elva första matcherna och har nu gjort 28 mål, och ytterligare 18 assist, på 46 matcher. Likt Landeskog bör Steen fungera väl ihop med Zetterberg och den trion skulle tillsammans bli otroligt jobbig att möta.
NHL:s poängbästa svensk heter Nicklas Bäckström och har gjort 56 poäng på 59 matcher, vilket placerar honom på 15:e plats i den totala poängligan. Det är en spelskicklig playmaker som bara bör gynnas av de större ytorna i Sochi. Det är också en center som bör komplettera Henrik Zetterberg bra i Sveriges topp-6.
När brorsan Henrik försvann kändes det rimligt att placera in Daniel Sedin vid ”Bäckis” sida. Han kommer förvisso till OS i en katastrofal form – det senaste målet kom i december och den senaste poängen för nästan tre veckor sedan. Det är ett saftigt underbetyg för en spelare av Sedins klass, men givetvis ska han få en topproll i Tre Kronor. Det är enda sättet som man – förhoppningsvis – kommer att få någon nytta av honom.
Loui Eriksson bör bli den sjätte och sista spelare spelaren i topp-6. Säsongen har varit allt annat än lyckosam och 28-åringen har både plågats av hjärnskakningar och dålig form. Men likt resonemanget kring Sedin bör Eriksson ges förtroendet i en offensiv topp-6-roll för att förhoppningsvis få igång honom. En kedja med Sedin-Bäckström-Eriksson är dessutom det närmaste Tre Kronor kommer succékedjan Sedin-Sedin-Eriksson.
En spelare som eventuellt kan slå sig in i topp-6 är formstarke Gustav Nyquist, även om han kom in första som Johan Franzéns ersättare. Dagsformen bör dock ge honom en ordinarie roll, och nio mål på de tio senaste matcherna för Detroit är respektingivande. Nyquist är dessutom van vid att spela med Zetterberg i Red Wings, så kanske får duon fortsätta att kampera ihop även i OS.
Kanske blir det till och med så att Detroit-duon blir en Detroit-trio, då även Daniel Alfredsson är en del av truppen. I OS 2006 vann Alfredsson den interna poängligan och i OS 2010 blev han bästa svenska målskytt. Men Daniel Alfredsson anno 2014 är en betydligt sämre spelare. Hans 35 poäng på 46 matcher är givetvis stabilt för en 41-åring, men ger också en bild av att prestationerna har varit bättre än vad de egentligen har varit. För Tre Kronors bästa bör Alfredsson inte spela några toppminuter.
Vi kan med stor sannolikhet – i princip med säkerhet – skriva in Patrik Berglund som tredjecenter. ”Bulan” har på inga sätt glänst i St. Louis den här säsongen och vi väntar fortfarande på det där definitiva genombrottet för honom – men med det sagt har han inte heller varit dålig. Om 25-åringen däremot klarar av att ankra en tredjekedja i ett OS är en befogad fråga.
Speedkulan Carl Hagelin får sannolikt nöja sig med en roll i fjärdekedjan, i alla fall till en början. Skridskoåkningen är fenomenal och kommer ge många försvarare problem med tanke på den extra ytan han kommer få. Han är stabil i spelet och går sällan bort sig, men konkurrensen bland vänsterforwards är relativt hård.
Marcus Krüger har med tiden vuxit fram som en mycket gedigen fjärdecenter i NHL och han var en betydande del av Chicagos Stanley Cup-seger. Han är skicklig i tekningscirkeln och bör få en nyckelroll i numerärt underläge, där han spelar mest av alla forwards i Blackhawks.
Jakob Silfverberg eller Marcus Johansson bör fylla ut den ordinarie forwardsbesättningen och rent spontant bör det bli Johansson – trots att han sent kallades in som Henrik Sedins ersättare. Silfverberg är nämligen i en riktigt sunkig form och har till och från varit petad i Anaheim. Sex mål på 32 matcher är inte allt för hett för en sniper. ”MoJo” i sin tur vräker inte direkt in poäng för Washington, men håller i alla fall en ordinarie tröja och har visat sig kunna ta olika roller i ett lag.
Jimmie Ericsson ingår också, av någon fullkomligt oförklarlig anledning, i OS-truppen och allt annat än en roll som 14:e och sista forward är grovt tjänstefel av Mårts.
Nyckelspelare:
Henrik Lundqvist, Henrik Zetterberg, Erik Karlsson
Coach:
Pär Mårts
Preliminär laguppställning:
Gabriel Landeskog – Henrik Zetterberg – Alexander Steen
Daniel Sedin – Nicklas Bäckström – Loui Eriksson
Gustav Nyquist – Patrik Berglund – Daniel Alfredsson
Carl Hagelin – Marcus Krüger – Marcus Johansson
Oliver Ekman-Larsson – Erik Karlsson
Jonathan Ericsson – Niklas Kronwall
Johnny Oduya – Niklas Hjalmarsson
Henrik Lundqvist (Jhonas Enroth)
Andra notabla spelare:
Jonas Gustavsson, Alexander Edler, Henrik Tallinder, Jakob Silfverberg, Jimmie Ericsson
---
Värsta förlusten (skador): Henrik Sedin
Oavsett om man beundrar eller föraktar tvillingarna Sedin kan man inte blunda för det faktum att Henriks återbud är ett tungt slag. Även om formen inte var den bästa så är det en playmaker av hög klass som försvinner.
Anmärkningsvärda petningar: Victor Hedman
Det finns två scenarion som kan förklara varför Victor Hedman inte är med i OS: antingen ser Pär Mårts för lite på NHL eller så har han någon personlig vendetta mot Hedman. Och båda anledningarna är fullkomligt katastrofala. Alla som har sett Hedman spela den här säsongen kan intyga vilken hög klass han håller. Det finns ingen rimlig anledning att hålla honom utanför truppen – och, ännu värre, till och med utanför reservlistan.
Årets poängkung: Henrik Zetterberg
Henrik Zetterberg måste spela så bra som nästan enbart Henrik Zetterberg kan göra om det ska finnas rejäla guld-förhoppningar.
Årets genombrott: Gabriel Landeskog
Gabriel Landeskogs anseende förefaller inte vara allt för högt ute i stugorna, men Colorados kapten är en mycket skicklig winger. I Sochi kommer han att visa det för det svenska folket.
Så tippar SvenskaFans OS 2014:
1. Ryssland
2. Kanada
3. Sverige
4.
5. Finland
6. Schweiz
7.
8. Slovakien
9. Norge
10.
11. Lettland
12. Slovenien
