En bitter uppgörelse med Christian Vieri (Repris)
Här följer en äldre text på förfrågan: En bitter men inte överraskad Atalantaredaktion konstaterar att Christian Vieri nu gått till den trettonde klubben hitintills i sin proffskarriär.
Låt oss börja med att konstatera en sak; Vieri är en fenomenal fotbollsspelare som också visat sig att vid 34 års ålder ha den fysiska och mentala styrkan att komma tillbaka till fotbollen efter en svår knäskada. För det förtjänar han respekt.
Vieri, född i Bologna men uppvuxen i Sidney, tillhör en familj av fotbollsspelare. Både hans far Bob och bror Massimiliano har varit proffs. Han började spela pojkfotboll i Prato och har därefter hunnit spela i 13 klubbar som proffs. Torino, Pisa, Ravenna, Venezia, Atalanta, Juventus, Atletico Madrid, Lazio, Inter och Milan (!), Monaco, Sampdoria, Atalanta igen och nu Fiorentina.
Han har skördat stora framgångar med klubblag, bland annat har Vieri vunnit Serie A med Juventus och Cupvinnarcupen med Lazio. Han har varit skytteligasegrare i både Italien och Spanien. I klubben han främst förknippats med, och då har vi räknat bort Milanos nattklubbar, Inter, gjorde han 123 mål på 190 matcher. 2002/2003 gjorde anfallsesset 24 mål på 23 matcher! Vieri är dessutom tillsammans med Roberto Baggio och Paolo Rossi den italienska spelare som gjort flest mål i VM-slutspel. Med andra ord, den som ifrågasätter Vieris kompetens på en fotbollsplan har så att säga inte alla indianer i kanoten.
Som person har han däremot genom åren fått mycket kritik för sin karaktär. Rätt eller fel, många, däribland jag själv, har kommit att hysa en märklig hatkärlek till en fotbollsspelare som har tillräcklig moralisk styrka – eller är i tillräcklig mental obalans – för att skälla ut den församlade italienska fotbollspressen som Vieri gjorde i samband med EM 2004 men samtidigt går direkt från Inter till Milan.
Men för många, speciellt i Italien, är fotboll inte bara ett möte mellan 22 spelare på en cirka 105 meter lång och 65 meter bred gräsplan (detta gäller inte i Göteborg, där ersätts gräs av sahariansk, beige monstertrucksand). Det är så mycket mer än så. Det är passion och kärlek till ett lag, en stad, och klubbfärger som får representera allt det trygga i en föränderlig värld där man inte sällan uppfattar sig tillhöra de som förlorar på dagens samhällsutveckling.
Primitivt kan tyckas. Men så är det. Fotbollen blir symbolen för den stolthet man kan känna trots livets motgångar. Och man behöver inte gå tillbaka till 1960-talets krisår i Liverpool för att förstå vad ett fotbollslag kan betyda för vanliga människor. Palermos framgångar sätter äntligen Sicilien på ett positivt sätt på kartan i dagens Italien. Att Napoli, mitt i camorrakrig och sopkaos, är åter i serie A innebär en chans att sträcka på sig och säga; Titta, vi kan också. Vi är några. Räkna med oss.
Vad har då detta med Christian Vieri att göra? Inte så mycket kan tyckas vid en första anblick. Men i det kaos som italiensk klubbfotboll befunnit sig i, med uppgjorda matcher (Juventus, mfl), korrumperade agenter (GEA World, mfl), ett ruttet ledargarnityr (allihop) och, ja listan kan tyvärr göras oändlig, har också spelarna ett ansvar.
Visst kan man tycka att fotbollsspelare är som vilka företagare som helst. Och till viss del så är det givetvis så. Men om det bara handlade om pengar skulle fotbollen aldrig vara den världsomspännande folkrörelse den är. Det finns andra värden än de rent ekonomiska. Det vet varenda liten grabb eller tjej som någon gång följt med sina föräldrar på fotboll och ryckts med av den där magiska, oförklarliga passionen. Och det finns faktiskt fortfarande fotbollsspelare som väljer en lägre lön på grund av den passionen. Och det är de spelarna vi fans väljer att minnas när dobbarna lagts på hyllan. Glenn Strömberg och Christiano Doni är två blåsvarta exempel på det, men de finns som tur var överallt; Maldini, Totti och Del Piero är några.
Christian Vieri är inte en av dem, och det är ingen nyhet. Han lämnade efter bara en säsong Juventus för att för en rekordsumma gå till Atletico Madid, som han i sin tur lämnade efter bara en säsong. Samma sak hände året efter i Lazio. Ibland har klubbarna haft ett finger med i spelet, men faktum är att förutom tiden i Inter har Bobo aldrig spelat längre än en säsong i någon klubb innan han tröttnat, eller dragningskraften från Mammon blivit för stor. Passionen för färgerna han spelat för har alltid fått ge vika för andra lockelser.
Den 6 juli förra året tecknade Vieri ett kontrakt med Sampdoria. Efter bara en månad och fyra turbulenta dagar revs kontraktet på grund av “avsaknad av nödvändiga förutsättningar för ett proffessionellt samarbete”. Istället tog Atalanta emot den knäskadade spelaren och lät honom rehabilitera sig med hjälp av lagets läkarteam under praktiskt taget hela säsongen. Sju matcher hann Vieri spela innan säsongen var över.
Efter säsongen gick Vieris kontrakt ut och han gick till slut på fri transfer till Fiorentina, även om många spekulerat i, och Palermos sportchef Rino Foschi själv bekräftat, att spelaren helst ville följa Atalantas förre tränare och kontraktsbrytaren (men det är en helt annan historia) Stefano Colantuono till Sicilienlaget.
Interiörerna kring spelarövergångar har vi fans oftast mycket liten reell insyn i. Men fakta är fakta; Nu ska Vieri sätta på sig den trettonde klubbtröjan, kyssa emblemet och säga; Jag står för dessa färger.
Jag är inte förvånad, och jag kan heller inte säga att det objektivt finns något fel Vieri gjorde när han lämnade Atalanta. Men tänk om han kunde överraskat och sagt;
“Jag stannar här, i klubben som hjälpte mig att bli den stora fotbollsspelaren jag fick möjligheten att bli. Atalanta satsade på mig när ingen annan trodde på mig. De hade tålamod och lät mig rehabilitera mig i min egen takt och hjälpte mig tillbaka efter en svår skada. Pengar är inte allt här i livet. Det finns viktigare värden. Jag är oerhört lyckligt lottad som fått uppleva mer än jag någonsin kunde drömma om som liten kille och dessutom kunnat bli rik på att göra det jag älskar mest, spela boll. Jag stannar här”.
Vieri hade chansen att skapa sig ett annat eftermäle. Istället valde han att behandla Atalanta som en förälder man vänder sig till när man hamnar i svårigheter, men snabbt glömmer bort så fort knipan är över. Kanske tänkte han att det, efter att ha spelat både för Torino och Juventus och att ha gått direkt från Inter till Milan, redan var för sent.
Visst kunde han möjligen ha gått till någon penningstinn klubb i en gulfstat och kunnat lägga ytterligare miljoner till sin förmögenhet. Fiorentina kanske är ett hjärtats val för Vieri. Frågan är hur mycket hjärta Firenze kan ge en spelare som gett den moderna fotbollens lekoknektar ett namn; Christian Vieri.
