Giuliano Taccolas tragiska öde
Giuliano Taccola spåddes en lysande framtid när han som 25-åring skulle påbörja sin andra säsong i Roma. Men den slutade istället på ett tragiskt sätt den 16 mars 1969 i ett omklädningsrum på Amsicora i Cagliari.
Giuliano Taccola upptäcktes av Fulvio Bernardini 1966 när han med sina mål förde upp Savona i Serie B. Efter en sejour i Genoa hämnade han tillslut i Roma säsongen 1967/68 där han exploderade under tränaren Pugliese med sina 10 mål i debutsäsongen.
Vid 24 års ålder ansågs han vara en stor talang som var på tröskeln in till landslaget. Han var snabb och hade sinne för mål vilket ofta är en framgångrik kombination som anfallare.
Säsongen 1968/69 spåddes bli säsongen då Giulianos karriär skulle ta fart på riktigt under Helenio “Il Mago” Herrera, som kom som en frälsare efter en framgångsrik tränarsejour i Inter.
Ödet ville dock annorlunda. Under hösten 1968 drabbades han ofta av feber och det tog längre tid för Giuliano att återhämta sig efter matcherna. Under juluppehållet valde Giuliano att besöka en specialist för en undersökning och läkaren upptäckte ett hjärtfel.
Helenio Herrera ska ha blivit upprörd när läkaren informerade honom: “Ni läkare vet ingenting. Taccola är en idrottsman. Ni vet inget om idrottsmäns hjärtan.” ska argentinaren ha svarat.
Redan under sin tid i Genoa konstaterades Giuliano lida av hjärtproblematik. Roberto Moressut författare till boken "Numero 9. Giuliano Taccola: la punta spezzata", förklarar:
“Som barn drabbades Giuliano av en bakteriell infektion som orsakade ett hjärtfel. Det fastställdes när han spelade i Genoa efter flera läkarundersökningar på Coverciano. På grund av hjärtfelet behövde han längre tid för att återhämta sig efter en fysisk ansträning. Genoa efterfrågade ytterligare undersökningar av förbundet, men detta föll mellan stolarna och utfördes aldrig. Roma efterfrågade Giulianos hjärtutredning med den hade Genoa gjort sig av med och hans problem med återhämtningen ansågs vara fysiologisk.”
Under vintern 1968/69 drabbades Giuliano av en allvarlig infektion som slutade med att han opererade bort halsmandlarna. Redan på 1960-talet var det ansett som ett förhållandevis riskfritt ingrepp, men Giuliano fick komplikationer efter operationen, och läkaren beordrade till en månads total vila och efter det lätt återgång till träning. Men istället för att återhämta sig var Giuliano på fötterna redan dagen efter enligt hans fru:
“Han skulle vila i en månad och sedan återgå i lugn takt till träning och säsongen vara att anse som slut enligt läkaren. Men Roma ville ha honom på planen och istället var han och tränade dagen efter att han blev utskriven, och på kvällen kom febern tillbaka” berättar Giulianos fru Marzia för tidningen L’Unitá.
Herrera hade infört tuffare trämningsmetoder i Roma och även regeln att endast de som spelade fick ta del av matchpremien. Det kan ha lett till att Giuliano, som redan hade en familj att försörja med två små barn, kände en press att så snabbt som möjligt vara tillgänglig för spel för att kunna försörja familjen.
2 mars 1969, mindre än en månad efter operationen, spelade Giuliano i 60 minuter mot Sampdoria i en match som slutade 0-0. Det skulle bli hans sista fotbollsmatch för Roma.
7 mars var det dags för ritiro inför nästa match, men Giuliano mådde inte bra. Han spottade blod och hade 39 graders feber och valde därför att lämna samlingen.
Men redan 11 mars stod han på träningsplanen igen och till helgen blev han uttagen till truppen som skulle resa till Cagliari för bortamatch. På lördagens träningspass inför söndagens match svimmade Giuliano i duschen och Herrera förstod att han inte var i stånd att spela mot Cagliari. Romas medicinska team gjorde dock bedömningen att han inte behövde uppsöka sjukhus.
Giuliano Taccola satt istället på läktaren på Amsicora, och fick se Roma göra en stabil 0-0-match mot Cagliari, som slutade på andraplats i Serie A denna säsong.
Han gick sedan ner i omklädningrummet. Där han till att börja med verkade må bra. Han skämtade med lagkompisarna och drack ett glas apelsinläsk när han helt plötsligt föll ihop livlös.
Alla försök att få liv i honom från både spelare och läkare till Roma och Cagliari var lönlösa. Giuliano Taccola dog i ett omklädningsrum på Amsicora i Cagliari 16 mars 1969, 25 år gammal. Han lämnade efter sig en ung fru och två små barn.
Trots löften om arbete till Giulianos fru från både Dino Viola och senare Franco Sensi (tidigare presidenter i Roma) så blev det bara tomma löften och familjen Taccola fick det väldigt tufft ekonomiskt.
“Efter sin död blev Giuliano dödat en andra gång på grund av alla lögner och alla löften som inte hölls gentemot hans familj. För att överleva letade vi efter mat till och med vid sopcontainrar”, berättar Guilianos änka Marzia.
Giulianos begravning hölls i Basilica San Paolo i Rom och det samlades över 50 000 personer utanför kyrkan.
Kort efter hans bortgång valde en läktargruppering hans namn för att hedra hans minne.
2013 namngavs en gata på väg till Romas träningsanläggning till minne av Giuliano och 2018 valdes Giuliano Taccola in i Roma Hall of Fame.
Och i söndagens match mot Sassuolo hedrades Giuliano Taccola i Curva Sud, på årsdagen av hans bortgång.
Minnet av Giuliano Taccola lever vidare. Och ska så göra. I all evighet.
Källa: goal.it: https://www.goal.com/it/notizie/giuliano-taccola-il-centravanti-della-roma-che-mori-negli-spogliatoi-dellamsicora/1ha7zg3mexyz51wloei2oraiol
