Reseberättelse från Napoli
Jag var sex år gammal när Diego Armando Maradona dribblade av ett helt fotbollslag och gjorde mål i VM 1986. När man är sex år gammal och precis har börjat i ett fotbollslag sätter såna saker djupa spår.
För det var ju precis det allting handlade om. Varje match försökte jag, precis som alla andra killarna, göra samma sak. Dribbla av ett helt fotbollslag och sen göra mål. Det var fotbollens hela essens på den tiden. Passa bollen? Skulle inte tro det. Jag ville göra som Maradona.
Året efter ledde Maradona Napoli till sin första scudetto och jag hade oundvikligen blivit ett Napolifan. Efterhand och kanske i takt med att mitt sätt att spela fotboll mognade, kom min stora idol att bli Careca, den elegante och målfarlige brassen. Men hela Napoli, alltifrån Marstrycket på tröjan till de fanatiska fansen, hade ett nästan mytiskt skimmer over sig.
Och redan då, som en drömmande svensk grabb, ville jag till San Paolo, Napolis hemmaarena.
Nästan tjugo år senare stiger jag ut från tunnelbanestationen, rundar en byggarbetsplats och ser arenan breda ut sig framför mig. Jag blir som ett barn igen. Trots att jag har sett Milan, Inter och Juventus live de senaste månaderna är det absolut ingenting mot vad som komma skall. Napoli-Lucchese. Serie C1. Fotbollslaget som vann ligan två gånger och Uefacupen en gång med världens bästa fotbollspelare i, har degraderats i takt med staden själv. Klubben har misskötts grundligt, stått på randen till kaos både ekonomiskt och sportsligt. Men nu är den på väg tillbaka. Ja, så måste det vara.
Jag köper en halsduk och förklarar för försäljaren att jag kommer från Sverige och har väntat på det här ögonblicket sen jag var sex år. Han sänker priset.
Min kompis Davide möter upp mig. Hans pappa känner hejaklacksledaren (ja, ordet låter väldigt töntigt på svenska) i Curva B, Enzo och vi släpps in gratis. Vi får tränga oss förbi ett enormt uppbåd av kravallutrustade poliser. Den stora fienden for Napolifansen. Alla klubbar sjunger inte ramsan “Den som inte hoppar är en snut” eller befriar en arresterad kamrat direkt från polisstationen.
Arenan som byggdes 1959 är sliten, färgen på skyltarna flagar och metallskelettet rostar. Den känns som ett minnesmärke över en svunnen tid, nästan som en ruin. Ändå är den mäktigare än någonting annat när vi kliver ut på läktarna. Kurvorna är nästan fullsatta även om det fortfarande är 50 000 stolar som gapar tomma. Några förskrämda Lucchesefans sitter inspärrade i det som kallas buren. Bortasupportersektionen är helt täckt av ett nät. Davide säger kallt att nätet antagligen har hindrat ett otal skador och kanske dödsfall. Nar Roma var på besök, gjorde napolitanarnas sedvanliga uppfinnesrikedom att man i stället kastade plastpåsar med urin som sprack mot nätet och regnade ner över Romafansen.
Sångerna dånar. I Curva A, dit de tungt kriminella går enligt Davide, vecklas en banderoll ut med poängtabellen och en uppmaning om att det är “bäst att ni börjar vinna nu”. Napoli leder tabellen 3 poäng före Frosinone. Det är bara segrar som tolereras.
Nedanför klacken står Enzo i militärkläder på en egen scen och med ett högtalarsystem. Det är som en egen show. Han skriker oavbrutet, förolämpar de han inte gillar och drar igång sånger.
Voglio tornare a Roma e Milano a caricare con un bastone a mano, la guerriglia sarà, la la la
(Jag vill tillbaka till Rom och Milano, ladda med en påk i handen, det kommer att bli gerillakrig)
Nella mia vita ci sono 2 colori che mi hanno fatto soffrire, nella mia mente ho un ideale, Alè alè, alè, alè, alè a Napoli alè
(I mitt liv finns det två färger som har fått mig att lida, i mitt huvud har jag ett ideal, Alè…)
Matchöppningen är direkt dålig. Lucchese, som är ett mittenlag, pressar tillbaka Napoli. Spelarna ser stela och nervösa ut. Bollarna slås bara undan. Publiken visslar. Spelarna vet att de måste vinna.
Ett tag in på första halvlek tar man över spelet men passar mest i sidled. Det går alldeles för långsamt. Anfallarna Sosa och Calaio rör inte på sig. Men så plötsligt lyckas uruguayanen Bogliacino nicka in ett inlägg från Grava och läktarna exploderar. Enzo är i extas och kör fler sånger än vi hinner sjunga.
Efter målet är det som om spänningarna släpper och nu hittar man luckorna och radar upp målchanser. Avsluten är dock under all kritik.
I andra halvlek ser det likadant ut. Snabba omställningar, svepande passningar bakom Luccheses backlinje eller ut på kanterna men inläggen är bedrövliga. Bakåt ser det som vanligt stabilt ut. Maldonado spelar med pondus och tyngd. Lucchese känns helt ofarliga.
Något mer mål kommer aldrig och matchen slutar 1-0. Sosa och Calaio har varit direkt dåliga, Capparellas inlägg usla, Fontana såg seg ut. Men vi vann. Det är ett litet men viktigt steg på vägen. Vägen tillbaka.
Efteråt är jag lycklig. Jag är stolt över att få tagit del av världens vackraste fotbollsklubb. Stoltheten över klubbens själ som aldrig kan gå förlorad oavsett hur mycket pengar som förskingras. Passionen och hoppet på läktarna.
Nar jag var sex år gammal ville jag hålla på det lag som vann. Det hade kunnat bli Milan eller Juventus. En skrämmande tanke.
Jag köper en mössa som jag drar ner långt över öronen när jag sätter mig på tunnelbanan. I kameran har jag bilder, i telefonen sånger, i huvudet ett ideal. I hjärtat har jag Napoli.
Napoli dai, non ti lascerémo mai
