En själ kan inte dödas...
För några år sedan, var jag inbjuden till en begravning. Sex miljoner människor följde sorgset ceremonin. När kistan öppnades för samlingen en sista gång, bevittnade jag ett mycket sargat kropp, utblottad och förfärligt utnyttjad. Vinden piskade från sidan och himlen grät tårar från ovan. Snart spred sig ett blått färgsken över platsen, och den vida armens röster jämrade sig sorgligt. Kistan hissades ner, ackompanjerad av en trumpet som spelade dödsrikets toner.
Därnere, sex meter under jorden och i mörkret, finns inga färger. Ej heller finns det någon luft att andas. Maskar och kryp kommer snart att våldföra sig på kroppen, utan pardon, tills kroppen helt förmultnat.
Åren gick, och jag befann mig i närheten av gravplatsen och beslutade mig för ett återbesök. Gravstenen var imponerande, skuren helt i massiv marmor. Två stora guldstjärnor var ingraverade i stenen samt ett årtal som måste ha varit födelseåret, "1926". Det var allt.
Konstigt, jag kan ge blod på att jag vid begravningen sett dödsåret ingraverad i gravstenen, men nu syns inget av detta. Ytterst undrande, frågar jag kyrkovakten om gravstenen bytts ut. Det hade den inte gjort. Kyrkovakten berättar att han själv förundrats över just denna gravplats, men vakten envisas att han inte vill prata vidare om detta. Min nyfikenheten slår över, och till slut får jag kyrkovakten att skvallra.
"Ingen av dem fyrahundra gravplatserna jag tar hand om på kyrkogården skrämmer mig, förutom denna. Jag har aldrig behövt klippa gräset runtomkring, ej heller har jag behövt vattna blommorna, men likt förbannat, så är gravplatsen skönaste på gården. Och ibland har jag hört.. ehh.. öhh.."
Tystnar han avrupt.
Vad har du hört?
"Röster! Jag har hört röster, eller mer trumslag. Låter som ljudet av supportrar på en.. fotbollsmatch. Av någon konstig anledning, så hör jag ljudet främst på lördagar. Jag tror jag håller på att bli galen, sista tiden har trummljudet varit extra tydligt, och idag, såg jag som du gjorde, att dödsåret suddats bort från stenen."
Liket lever, tänkte jag. En själ kan inte dödas.
Napoli är tillbaka!
