StartitalienÖvrigaLa CurvaAndersson bloggar från Rom - Sista blogginlägget

Andersson bloggar från Rom - Sista blogginlägget

Det sägs att drömmar kan bli verklighet om man bara tror på dem tillräckligt mycket. Jag har drömt, jag har kämpat och nu är jag här. Robin Andersson heter jag och jag kommer att under lite mer än två månader ge i laziali och alla andra Calcioälskare en chans att följa världens bästa fotboll i världens vackraste land genom mina ord.

2008-12-09

Jag har sett och gjort så mycket, som är så få förunnat.
   Jag har sett solen gå upp och se dess första strålar smeka St.Peterskyrkans stora, majestätiska kupol. Jag har fler än en gång vandrat kring triumfbågar, tempel och andra byggnader i Forum Romanum, i antikens Rom.
   Jag har sett regn droppa från Pantheons enorma kupol och förundrats över hur världen en gång var byggd. Jag har druckit espresso efter en middag i Trastevere och känt att livet verkligen är underbart.
   Jag har njutit av Villa Borgheses skönhet och promenerat på Via del Corso i takt med att solen går ner och nattlivet tar vid.

Ytliga ting, javisst.
    Men jag är stolt över är att jag tror mig har förstått innebörden, skönheten och historien kring dem. Åtminstonde till viss del.
   Jag har bett i Peterskyrkan likt miljoner människor innan mig, läst på kring det antika Rom och stått på läktaren i Colluseum. Pratat med resturangägare som känner igen mig vid namn och snackat Lazio med Enza och andra romare.
    På bussen har jag lyssnat på gamla gubbar som knappt kan stå när de pratar om derbyt och att det var bättre förr. Nu förstår jag staden och människorna i den, den skönhet och de brister som ryms inom stadsmurarna på ett annat sätt än innan. Att förstå något vid vad det är, det är så mycket större än att bara se det och ta ett kort på det.
   Jag kommer inte behöva en kamera för att komma ihåg mina underbara månader här.

Jag har träffat människor här i Rom som jag aldrig skulle ha träffat annars.
A   lla Irriducibilimedlemmar på bussen till Bologna som bjöd på det starkaste och bästa minnet från Italien. Petter och hans far från Norrköping som fick uppleva kaoset när vi fixade matchbiljetter som inte fanns.
   De oförglömliga kvällarna och matcherna med de underbara norrlänningarna Jacob och Lennart som tillbringade mer än en vecka med oss här i Italien.
   Eller Raham och hans vänner, Patrik och Johan och alla andra som var här under derbyt. Jag hade inte träffat Franscesco, en av ledarna bland de yngre i IRR, som alltid hälsar glatt på mig när vi ses och sjunger "Sven-Goran Eriksson".
   Jag har fått besök av min flickvän med familj, min nära vän Dan och av Pontus far. De har fått se Rom och vad staden och dess lag betyder för mig.
   Min resa har av ovanstående orsaker varit fantastisk och oförglömlig men om det inte hade varit för kärleken till Lazio hade den inte varit någonting värt.

För kärleken har till det ljusblåa laget har blomstrat som aldrig förr. I Rom har jag levt jag med Lazio, i Sverige är det aldrig på samma sätt.
   Det är en speciell känsla att skriva in ett blogginlägg, läsa Corrieren och få SMS i telefonen med uppdateringar från Formello.
   Jag kommer verkligen sakna den känslan och jag är rädd för att jag aldrig kommer kunna känna mig närmare Lazio än vad jag gjort de senaste månaderna.
   Den känslan som det ger att åka på bortamatcher, se Primaveralaget, att vandra från Piazza Mancini till Olimpico och att träffa så många andra laziali
går bara att drömma tillbaka om när jag väl är tillbaka i Sverige.
   Men det lär bli vackra drömmar!

Imorgon tar den drömvärlden som jag levt i här nere slut och med det dör min blogg.
   Jag byter pasta mot potatis, kyliga kvällar mot ständig kyla och Olimpico mot Plain Kitchen i Göteborg.
   Det är slut med min semester här nere och tillbaka till det verkliga livet där Rom bara är något man längtar efter och minns, istället för att varje dag få uppleva dess skönhet likt nu.   Men jag åker hem med en leende på läpparna, för mina månader här nere har givit mig massor av minnen som för evigt kommer leva kvar i mitt hjärta.
   Ungefär på samma sätt som Rom.
   Exakt på samma sätt som Societa Sportiva Lazio!

Det har funnits vissa som inte alls tyckt om det jag skrivit. Som den av SvenskaFans prisade Marcus Birro.
   Många undrade varför jag inte replikerade hans lilla uppvisning i dåligt kunnande när han medverkade i EuroTalk men jag ville släppa fokus på poeten och behålla det på mitt kära Lazio istället. Chansen fanns att diskussionen kring Birro hade tagit upp för mycket plats i bloggen och det var inget som jag tyckte var passande.
   Att nästan skriva uteslutande om sig själv i fotbollsbloggar, det har han bevisligen skött på ett mer än utmärkt sätt själv och det var inget som jag ville vara en del av.
   Men nu, i sista inlägget, kan jag passa på!
   Först och främst vill jag säga att jag är stolt över att jag lyckades locka fram barnet i den vuxna mannen som verkligen försvarade sig på ett härligt obegripligt sätt!
   Att påstå att Laziosupportrarna blev överraskade när Curva Sud vecklade ut sin banderoll var total lögn, då det var så förutbestämt att George W Bush hade vetat om det
om han kunnat italienska. Vidare så tillhör tydligen inte Ospiti Curvan enligt honom och anledningen till att han ville stå där var för att stå med sin kompis, bland tusentals laziali, istället för att stå ensam med massa okända, otäcka romanisti i läskiga Tribuna Tevere.
   Sveriges mest kända och uttalade romanista stod i Lazios Curva och gav detta som anledning.
   Det mest tragiska var att han kom undan med det bland den stora majoriten av läsare utan vidare.
   Det är, ju mer jag tänker på det, helt otroligt!
   Om jag hade stått i Curva Sud, eller för den delen Roma redaktionens Andreas Helmersson stått i Curva Nord, under ett derby hade vi utan vidare blivit så sågade
och hatade att vi blivit tvungna att sluta direkt då all trovärdighet och respekt varit som bortblåst hos läsarna.
   Men men, jag är bara en vanlig skribent som heter Andersson och älskar mitt lag medan han heter Birro och kan trolla med ord på ett sätt som inte jag kan.
   Och det rättfärdigar självklart det mesta han säger och hittar på...

Men i det stora hela har jag fått så mycket mer kärlek än kritik.
   Kommentarer som "inlägget borde läsas upp för Laziospelarna" och att "det finns ord som skrivs men dina känns" med flera kommer för alltid att finnas med mig och det har verkligen varit en ära att blogga kring Lazio för likasinnade med lika stora ljusblåa hjärtan som jag.
   Tack alla för erat stöd och för den uppskattning ni visat!

Ieri, oggi e domani, SEMPRE FORZA LAZIO!

Jag fortsätter självklart mitt arbete i redaktionen som krönikör efter det att jag kommit hem!

2008-12-07

3-0 är utklassning.
   Inget mer, inget mindre. Måhända att domaren missade en del, men det var ändå rejäl klasskillnad. Vi var totalt sönderlästa matchen igenom.
   Lazio kanske hade bollen mycket emellanåt, men styrde matchen, det gjorde Inter från första början. Vi var utan chans igår, även om deras mål var tillfälligheter.
Inter var grymt starka försvarsmässigt, giftiga framåt så länge de behövde vara det och har ett lagspel som imponerar.
   Det är just lagspelet som jag efterlyser i Delio Rossis Lazio. Det känns inte alls som att lagdelarna hör ihop denna säsongen.
   Försvaret försvarar och anfallet anfaller. Mittfältet gör ingenting.
   Det är något skrämmande att se hur bollen stannar upp i anfallet så fort Ledesma, Dabo eller Mauri får bollen. Allt som oftast så dör anfallet och frågan är om någon av dem slog en enda passning på ett tillslag framåt i banan med rätt adress. Defensivt så vet jag inte riktigt hur rolluppdelningen ser ut eller hur försvarsspelet är tänkt att bedrivas.
   Ett bra exempel var så fort Maicon fick bollen; Mauri springer i full fart ut mot brassen som helt plötsligt har både Mauri och Kolarov emot sig. Istället för att mittfältaren(Mauri) går upp och sätter press på fenomenet Maicon så ställer sig spöket Mauri och täcker av en passning till en Interspelare som inte finns medan Kolarov står och väntar på vad Mauri skall göra.
   Resultat blir att Maicon, helt utan press, kan vänta in en medspelare och enkelt släppa bollen till denne då han är helt fri då passningen kommer i Mauris yta, en yta Ledesma aldrig kommer att hinna att täcka upp. Katastrofalt försvarspel blir det självskrivna resultatet men det är den egentliga orsaken är det som är mest intressant att diskutera.
   Är det så att Mauri verkligen är så dum att han inte fattar vad Rossi säger till honom att göra eller beror det på att laget inte fått några direkta instruktioner om vad de skall göra i specifika lägen likt dessa?
   Jag vet självklart inte svaret, men jag hade gett min lilltå för att vara med under
taktikgenomgångarna. Men sanningen är att Laziospelarna ser vilsna ut på planen, både i anfallet och försvarsspelet.
   Det känns som att man anfaller en och en och försvarar en och en. Och har man de spelarna som Lazio har, vilka inte alla är av direkt världsklass(stor ironi), så funkar det inte. Resultatet blir Diaketé klackar upp bollen i nättaket, någon missar markeringen på Samuel och någon blir krossad i nickduellen av en offsidestående Zlatan.
   I anfallet så existerar inte det anfallsspelet som vi var så nöjda med i början av säsongen. Mestadels så ger man bollen till Zaraté och sedan står man still och ser på.
   Ibland försöker sig Foggia eller Pandev på sig att bryta igenom motståndarförsvaren men allt som oftast så slutar det med att bollen hamnar hos en motståndarförsvarare som för längesedan läst vad som skall hända. Och det är inte svårt för det ser precis likadant ut varje gång Lazio anfaller.
   Kvalitéer finns, men det spelar ingen roll när spelarna inte hjälper varandra
överhuvudtaget. Och vems fel är det?
   Är det så att spelare som Zaraté, Foggia och Pandev är så egoistiska att de vill dribbla hela tiden och göra alla mål själva eller är det så att de inte vet vad de ska göra av bollen när de får den? Tidigt under säsongen så kritiserade jag Zaraté för att vara direkt självisk men ju fler matcher jag ser från nära håll, ju mer förstår jag honom.
   Det finns inget grundspel, inget intränat sätt att anfalla och inget intränat sätt att försvara.
Spelarna i sig sliter för den ljusblåa tröjan, undantaget är Ledesma, och de vill verkligen spela i den. Det älskar jag, men som lag fungerar de inte.
   De spelar för fansen och för Lazio med stort hjärta, men problemet är att de inte gör det tillsammans.

Jag tror inte att vi kan vara med och slåss om sjätteplatsen så länge vi har dagens trupp.
   Det kan vara besvikelsen från igår som talar men sanningen är att mittfältet är alldeles för dåligt. Det håller inte Serie A klass alls för tillfället.
   Anfallet är bland de absolut bästa med en Zaraté som bara blir bättre och bättre och försvaret är individuellt skickligt med ytterbackar av högsta klass.
   Men mittfältet är inte bra. Ledesma är fantastiskt dålig just nu. Han springer runt på mittplanen med kaptensbindeln(!) och slår passningar fel mest hela tiden.
   Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Jag skäms när jag ser Ledesma ha kaptensbindeln. Det är ett enormt felbeslut av Rossi att ge honom den.
   Dabo sköter defensiven på ett bra sätt, men han får ett alldeles för stort ansvar i offensiven i dagens Lazio. Om han tar det ansvaret för att Rossi säger till honom att
göra det eller för att han tar på sig det när han ser att Ledesma inte klarar av det vet jag än en gång inte, men den nivån som vi vant av oss vid att se honom från tidigare år håller han inte riktigt detta året. Jag är säker på att det snarare beror på spelsystemet och rollerna är uppdelade än alternativet att han blivit ett år äldre.
   Mauri var så dålig igår så att jag inte vet vad. Det kan låta hårt, men ärligt talat, jag fick t.o.m. vibbar från hans insats mot Olympiakos i förra årets CL-spel.
   Hans passningsspel är under all kritik och han drar ner på tempot varje gång han får bollen. Han är med andra ord ingen spelare för ett tremannamittfält eller för den delen inget Laziomittfält överhuvudtaget. Mittfältet får mycket skit, jag vet, men det var inte bara igår som de var direkt svaga, utan det är snarare så att det är är något som gäller generellt för den här säsongen och i synnerhet under de sista matcherna.
   Någon mer som väntar på Matuzalems återkomst och vad den kan komma att betyda?

På läktaren var det en mycket intressant match. Inters fans och Lazios dito har länge varit goda vänner, men nu verkar det som ett äkta vänskapsband byggts upp.
   Mäktigast var det när Inters, mycket välfyllda skall sägas, bortasektion stämmde upp i
"A Roma c'é solo la Lazio" och vi i Curva Nord följde efter.
   Ljudkullissen blev helt underbar och det gick rysningar genom kroppen. Curva Nords svar blev "Rossonero pezzo di merda"!
   Il grande presidente, Mr. Cragnotti, var tillbaka på Olimpico efter sex års frånvaro och "c´é solo un presidente" varvades med "Lotito pezzo di merda".
   Jag stämde upp i båda skall sägas.
   Ett annat bestående intryck var när "Non mollare mai" började eka ur högtalarna i samband med att den värdelösa domaren blåste igång matchen.
   Istället för att sluta så fortsatte vi med halsdukarna i handen och "Non mollare mai" har aldrig varit mäktigare.
   Säga vad man vill om Curva Nord, om vissa personers politiska uppfattning och inställning till våld, men de ger ett fantastiskt stöd under hela matchen.
   Ibland, fast man står där varje match, så kan man inte hjälpa att förundras över passionen och hur mycket de älskar laget. Ramsorna var som starkast(!) efter Inters 3-0 mål. Helt fantastiskt!
   Jag kan även rapportera om att det är nu mer sker spridda burop åt Rossi när hans namn ropas upp och han får finna sig att göra sällskap med Manfredini och Mauri.
   Något som, med tanke på hans affektion till dessa spelare, han säkert inte har något emot...

Till skillnad mot andra tunga förluster denna säsongen, som mot Roma, finns det inte något och glädjas över. Möjligen kan man dra på smilbanden lite när man
tänker på hur bra Zaraté är även när han möter fantastiska motståndare som Zanetti och Maicon, två av världens bästa spelare.
   Delio Rossi har inte mycket förtroende kvar bland i laziali att spela på och en förlust mot   Udinese kommer bli för mycket för för Curva Nord.
   Frågan är hur mycket mer tålamod Lotito har?

2008-12-06

I Söndags satt jag och Robin och frustrerat såg på när vårat Lazio gjorde sin sämsta match för säsongen.
   De spelade utan den vilja och passion alla vi laziali vant oss vid och förväntar att alla som får äran att dra på sig den himmelsblåa matchtröjan ska göra.
   I onsdags var det ett helt annat Lazio vi fick se. Viljan, passionen, självförtroendet, allt var tillbaka och det var bara Dida som förhindrade att matchen var avgjord efter 90 minuter.

Jag går direkt till matchen då allt innan från att jag landade på Orio-flygplatsen i Bergamo 07:35 bara var ett sätt att döda tid genom att bland annat besöka Stadio d'atleti Azzurri och Glenn Strömbergs favorit-resaurant, Da Ornella i Bergamo.
   Efter att ha tröttnat på att bara gå runt tog jag tåget till Milano och kom jag fram till San Siro vid sex-tiden, 1 timma innan de skulle börja släppa in oss.
   Jag gick in i en bar och beställde in ett par espresso, då den sömnlösa gårdagsnatten började göra sig påmind, innan jag begav mig till min ingång.
   Utanför "settore ospiti" träffade jag ett gäng tillresta laziali som jag stod och snackade med tills insläppet började. Lite lazioramsor blandades med en och annan interramsa då man såg några milanisti gå förbi och man började känna att matchstart började närma sig.

Vi tog oss in efter c:a en timmes väntan, i ett i jämförelse med Rom mycket kyligt Milano, så blev vi äntligen insläppta och vi gick hela upp för de enorma "betongvirvlarna" som håller upp San Siro.
   Bland de första in satt vi och väntade medan San Siro långsamt fylldes och tjugo minuter innan matchstart tågade även de Lazio-supportrar som tagit sig till Milano med supporterbuss från Rom med Enza i spetsen in.
   Med dem började sångerna och ramsorna och jag glömde genast kylan och sjöng med i "Noi siamo il capitale".
   Vi är huvudstaden!

När spelarna vandrar in på ett för dagen väldigt glest San Siro blir jag för första gången på länge väldigt positivt överraskad av Rossis laguttagning. Att Muslera startar är förutbestämt och det är rätt att lufta reservmålvakten i cupen.
   I backlinjen var det intressant att se Diakité men framförallt vår framtida bandiera De Silvestri tillbaka på planen. Jag hoppas verkligen att rykterna om en eventuell flytt till Fiorentina slutar vid att vara rykten. De Silvestri har en stor potential och om han får spela regelbundet och bygger upp sitt självförtroende tror jag att han kan bli den symbol vi har efterlyst sedan Di Canio sluta.
   Ett mittfält utan Manfredini och Mauri och ett anfall med Foggia, Pandev och Rocchi vilket gav Zaraté välbehövlig vila.
   Jag tänker inte skriva så mycket om själva matchen, kan bara konstatera att samtliga spelare, utom Ledesma och inbytte Meghni gjorde en mycket stark insats.
   Kan dock plocka ut några höjdpunkter och då tänker jag på ungdomarna De Silvestris (inte konstigt att han var den som var mest glad efter matchen), Diakités och Musleras insatser och att Kolarov har ställt in siktet på sina frisparkar, det är ju livsfarligt varje gång han träffar mål!
   Dabo stod återigen för en stabil insats och Pandev visade samma spel som han gjorde under säsongens inledande matcher.
   Om vi kollar på laget i helhet så visar vi en otrolig moral när vi, i den form vi visat upp tidigare, fortsätter att pressa på för ett mål och till slut lyckas få in en mycket välförtjänt kvittering efter Milans ledningsmål. Grymt!
   Andra halvleken av förlägningen är också helt underbar att se på med Lazioögon då, trots att domare Ayroldi hittade den ena efter den andra horribla frisparken till Milan, vi knappt lät de rödsvarta låna bollen.

På bortaläktaren var det sång från minut 1 till 120. Efter Schevshenkos, med tanke på matchbilden, mycket ologiska mål så kom det ett enormt förlösande jubel efter Zaratés kvittering. Efter det kändes det att matchen var vår och efter Pandevs vinnande mål kunde vi stolt åka tillbaka till Rom och spelarna kan ikväll vandra in på Stadio Olimpico med förnyat självförtroende.

//Pontus Lejdström

2008-12-04

Det är mycket att göra i Rom nu. Tjejen är här med hennes familj så jag agerar guide hela dagarna. Det är tidiga morgonar och sena middagar på kvällarna, så det är p.g.a. dessa orsaker som det inte blivit några blogginlägg tidigare denna veckan. Hoppas ni har överseende med detta.
   Det blev en helt underbar en pasta alla gricia och Saltimbocca alla Romana ikväll på min favorittrattoria Il Duca i härtat av Trastevere. Igår käkade vi en pizza "Buffalo Bill" med bufalomozzarella på pizzahaket Ivo in Trastevere. Livet i Italien är underbart och både tjejen med familj håller med. Och man får verkligen inte åka från Italien utan att dricka ett, visserligen mycket dyrt, Amarone vin med parmesanost medan man sitter och diskuterar. Kan inte nog poängtera hur gott det är.

2-1 mot Milan känns underbart. Det är något med cupspel, Milan och Lazio som gett ett par vackra ljusblå slut. Man har ju ganska fina minnen från 4-0 vinsten på Olimpico året som vi vann cupen senast då Fiore var så underbar som en spelare kan bli.
   Jag saknar Fiore på mittfältet!
   Pandev, det vill säga den riktiga Pandev som vi inte alls sett de senaste matcherna, var tillbaka igår och det kan bli en mycket, mycket viktig faktor i kampen om europaplatserna.
   Jag var som sagt inte på plats, men Pontus var det och jag träffade en helt förstörd Lejdström vid 10-tiden i morse efter drygt 40timmar utan sömn och han har sovit hela dagen medan jag turistat runt och nu stack han nyss iväg för att möta sin pappa vid Termini. Dessutom har han kravet på sig att skriva in en resekrönika från Milanmatchen, som han självklart var supernöjd med. Ser på datan att han har börjat skriva den och sagda krönika kommer antagligen bli klar under natten då han lär ha en del energi att spendera. Se till att ha koll här så ramlar den med största sannolikhet in här imorgon.

Dags för mig att sova nu. Imorgon är det Piazza San Pietro med häpnadsväckande vackra Peterskyrkan som väntar.

Ciao.

2008-11-30

Ja, vad ska man säga?
Säsongens absolut sämsta match känns som det mest självklara.
Och sedan vill jag, för första gången, starkt ifrågasätta Delio Rossis vara eller icke vara i Lazio. Jag kan förstå att det låter konstigt, bara fyra dagar efter att jag tyckte det var för tidigt att prata om det, men sanningen är att dagens laguttagning inte var något annat än katastrofal och totalt oförståelig.
   Jag satt framför TV:n och verkligen undrade om han hade blivit galen.
   En Manfredini, nyss tillbaka från skada, går rakt in i startelvan. Hur är det ens möjligt att ta det beslutet?
   Den enda som är sämre än en Manfredini i form är en Manfredini i dålig form. Han gör ju ingenting på planen! Man blir förbannad!
  Jag har verkligen försökt att tyda vilken funktion han fyller på planen i Lazio, men trots mitt ganska goda fotbollsöga så ser jag det inte.
   Slog Christian Jose Manfredini en enda passning framåt i banan som gick fram i dagens match? Vi har en Kolarov som bevisat att han klarar den positionen, Lichsteiner som gjorde det utmärkt mot Chievo samt de naturliga valen Dabo och Meghni.
   Det hade i sanningens namn inte varit konstigt om en spelare som Kolarov börjar klaga och vill lämna Lazio när han har en Manfredini, nyss tillbaka från skada,
före sig i rankingen! Helt otroligt!
   Och sedan har vi Dabo, som var riktigt bra mot Genoa, som sitter på bänken. När han väl blir inbytt, då är det i ett underläge.
   Känns ganska fel.
   På mittbacksplatsen fick Cribari chansen igen, trots att Siviglia var tillbaka. Det känns inte heller det som rätt beslut. Siviglia är våran enda naturliga ledare i backlinjen och tillsammans med Rozenhal har det känns ganska tryggt där bak, iallafall om man jämför med förra säsongen. Denne Cribari, som är och ser sjukt loj ut på plan, är trea på min lista av spelare som ska bort från Lazio så fort som möjligt.
   Inte nog att han har haft en ganska tråkig attityd utåt, han har det på planen med. Om ni undrar vem som är etta och tvåa så får ni svaret direkt:
   Manfredini i knapp ledning före Ledesma.

Jag och framförallt Pontus, Rossiälskaren nr.1, har fram tills denna dagen hållit Rossi om ryggen, i vått och torrt, men denna matchen fick bägaren att fyllas till kanten för min del och en bra bit upp i min kusin fall. Kan bli så att den rinner över innan julfirandet börjar...

Foggia var febrig igår, vilket förklarar varför han inte startade. Det var antagligen ett beslut tagit i samråd med läkaren.
   Och hans inhopp skvallrade om det. Inte en passning rätt, typ, även om det var det som gällde överlag från Laziospelarna.
   Ledesma känner jag inte ens för att prata om. Det är ett mirakel att en spelare med sådana kvalitéer som han har kan vara så dålig.
   Men idag var ingen spelare på plan så bra som de kan vara, inte ens i närheten. Det var inte bara Rossis insats som var pinsam, utan i princip alla Laziospelare underpresterar och spelar helt det hjärta som man är vana vid att de visar.
   Och det problemet är bra mycket större än tre tappade poäng!

På tal om bänken, såg jag rätt eller satt Lotito där tillsammans med Tare?
   Trodde jag drömde första gången kameran riktades mot den glasögonprydde galningen men andra gången så verkade det så.
   Skulle inte förvåna mig om han tar över tränarsysslan inom det snaraste med orden;"Vad ska man med en tränare till när man gör jobbet lika bra själv?"
Ovanstående rad är självklart överdrift, men vad gjorde han där egentligen?
   Studerade Rossi? Ska höra mig för i dagarna så får vi se vad som kommer fram.

Och Roma vann, för att göra dagen ännu värre. Nu skiljer det inte många poäng mellan Romlagen om de slår Sampdoria i matchen som blev inställd.
   Juventus vann de också, med min kompis Dan på plats på Olympiastadion i Turin, och de ryckte ifrån i kampen om en av de åtråvärda CL-platserna men Lazio har dem inom räckhåll även om spelschemat ser väldigt tufft ut framöver. Annars hade vi än en gång flyt med resultaten då nästan alla som som är inblandade i kampen om europaplatserna
tappade poäng, men oj vad Serie A är jämn i år, än mer än vad jag förutspådde i min krönika inför säsongen.

Framöver är det cupmatch mot Milan på onsdag och biljetterna med flyget från Rom till Milano med mitt favoritföretag RyanAir kostade svindlande 0.02 euro t/r!
   Ja, ni läste rätt! Osannolikt bra, men jag kan inte åka och se matchen. Min flickvän som jag lämnade kvar hemma i Sverige i vår lägenhet när jag åkte hit kommer och hälsar på här nere i Rom. Det hade antagligen inte varit särskilt populärt om jag hade sagt till henne att hon får vara själv i Rom också "för jag skall på bortamatch".
Pontus skall däremot dit efter att ha pratat med en Enza som alltid är på bra humör och hjälpsam med matchbiljetter.
   Känns stort att hon kallar mig "caro", italienska för älskling, när jag och Pontus stannar förbi i IRR-shopen.
   Häftigt att en sådan liten, gammal kvinna kan vara full av så mycket liv.

"Idag önskar jag att jag aldrig hade stigit upp ur sängen"
- Pontus Lejdström, strax efter att Atalanta-Lazio var slut och Roma-Fiorentina var inne i sin sista minut.

Det får bli dagens slutord.

2008-11-28

Claudio Lotito är mannen, myten och idioten.
   När företagsledaren räddade Lazio från sin undergång, kallade sig själv "lazialé sedan barnsben" och pratade om en ny storhetstid var han älskad av allt och alla.
   Uttrycket "lazialé sedan barnsben" kan man ju minst sagt ifrågasätta både en och två gånger p.g.a. de skandalösa, inget mindre än horribla beslut som han tagit
igenom åren som president för världens vackraste klubb.
   Jag tänker inte sitta här och rabbla upp det en och andra som han ställt till med för det har både jag med andra tagit upp ämnet i tidigare artiklar.
   Denna är en av dem som sammanfattar det hela på ett bra sätt; Topp Tio Lotito.

För tre år sedan var Lotito hatad av allt och alla i princip.
   Lazio gick dåligt i ligan och supportrarna var inte långt ifrån att storma hedersläktaren där Lotito satt och beklämde sig.
   Han sparkade folk hit och dit, vissa hade varit en del av klubben en lång tid.
De var riktiga trotjänare, äkta laziali.
   Han pissade på supportrarna och brydde sig bara om ekonomiska resultat.
Lotito styrde Lazio som ett företag, där pengar var viktigare än själ och klubbkänsla.
   Lotito har aldrig insett att S.S. Lazio är allt annat än ett företag eller bara en klubb.
   Det är en livsstil, en passion och en eld som alltid brinner.

Idag är Lotito hatad av de flesta.
   Men färre än förr. För nu går det bra för Lazio. I takt med de sportsliga framgångarna så börjar han vinna tycke bland i laziali.
   Inte bara i Sverige, utan också här i Italien. Curva Nord och merparten laziali avskyr honom fortfarande, men har i år valt att stödja sin passion, S.S. Lazio, istället för att försöka störta sitt hatobjekt nr.1.
   Men Lotito är fortfarande samma man. Senast förra året kom tankarna på att bygga en "Stadio delle Aquile" utanför Rom. UTANFÖR ROM!?
    S.S. Lazio är ju för f*n klubben som tog fotbollen till Rom! Och nu vill han bygga utanför våra murar!?
   Han skiter i våran ärofyllda historia, ära och stolthet, bara han tjänar in lite pengar extra pengar på billigare mark utanför Rom.

S.S. Lazio går framåt. Claudio Lotito gör sitt jobb som företagsledare utmärkt men än idag har han inte fattat vad S.S. Lazio står för.
   Ska man som supporter verkligen acceptera det?

Ska be om ursäkt för ett faktafel i förra inlägget som nu blivit korrigerat.
   Tommaso Rocchi kom med 8 andra spelare sommaren 2004 och han är inte ensam kvar idagens trupp då Sebastiano Siviglia är den andra trotjänaren.
   Jag hade bråttom och hann inte kolla upp exakta fakta.

2008-11-26

Tommaso Rocchi har många laziali som sin absoluta favoritspelare. Med hans ständiga djupledslöpningar, intelligenta spel, målfarlighet och uppoffrande lagspel har han värmt mitt och många andras ljusblå hjärtan. Han kom tillsammans med 8 andra spelare dagen innan transferfönstret stängde under den katotiska sommarmercaton 2004 och är den enda tillsammans med Siviglia av dessa spelare som idag är kvar i Lazio.
   Han är med andra ord en av de som spelat allra längst i klubben i dagens Lazio, vars kontunitet försvann i takt med att Cragnottis tillgångar sinade. Han vet därmed vad som krävs av en Laziospelare och det var därför han blev kapten när Oddo packade väskan för en snabbis i Milano. Det är därför jag skriver detta inlägg med besvikelse.
   Jag är inte förbannad, inte arg, men jag är besviken.

Att gå ut och öppet kritisera sin tränare, som lagkapten, är oerhört fel.
   Hur än situationen må se ut.
   Min uppfattning skiljer sig inte från Rocchis, jag anser att han borde spela. Han kanske inte är individuellt lika skicklig som Zaraté, Pandev och Foggia, men han
har en spelstil som öppnar upp de ytorna som dess behöver.
   Firma Zaraté-Pandev-Foggia har ju inte gjort många laziali glada, då det inte finns någon av dem som ligger och trycker ner motståndarnas backlinje.
   Men jag är en utomstående bloggare, Rocchi är en ledargestalt i S.S. Lazio.

Problemet när situationer som dessa uppstår är att konsekvenserna inte bara drabbar de två personer som konflikten uppstått kring, utan även resten av gruppen.
   Om nu inte Rossi sätter ner foten och deklarerar att detta inte är ok och kraftfullt markerar intoleransen mot liknande incidenser så anser jag att han gjort ett större misstag än att låta Manfredini spela som ordinare.
   Det skulle medföra att gruppen, S.S. Lazios spelartrupp skulle demoraliseras och vad skulle då stoppa andra spelare att gå ut i pressen att klaga när de inte få spela?

Visserligen så tror jag att Rocchi inser att han gjort fel och vad jag hörde i ryktesväg under gårdagen så har han redan haft ett möte med Rossi där de två diskuterat igenom situationen. Jag både hoppas och tror att situationen är löst t.o.m. matchen mot Atalanta och att vi då får se Rocchi tillbaka i laguppställningen med kaptensbindeln runt vänsterarmen.

Delio Rossis vara eller icke vara anser jag är för tidigt att diskutera då vi trots allt ligger på en femteplats i Serie A och är vidare i Coppa.
   Visserligen så gör han en hel del felbeslut och framförallt när det kommer till laguttagningar, men han är trots allt en mycket duktig tränare som skapat ett Lazio som gör flest mål i Serie A och man skall inte glömma att han gjort ett mycket bra arbete med små resurser tidigare år.
   Jag tycker att rösterna på avgång är något rationella, även om jag har förståelse för att man i stridens hetta känner så, men tills dess att Lazio börjar falla i tabellen så vet jag att han sitter säkert.
   Däremot så är det helt rätt att kritisera en del av hans beslut, men disskusionen kring Delio Rossis framtid behöver inte alltid vara svart eller vit, bu eller bä.

I förra inlägget nämnde jag att Lazio först börjar spela fotboll i andra halvlek denna säsongen och nedan finns en del statistik som bekräftar just det:

0-10 Min   4.55%
10-20 Min 4.55%
20-30 Min 9.09%
30-40 Min 0.00%
40-50 Min 0.00%
50-60 Min 22.73%
60-70 Min 9.09%
70-80 Min 18.18%
80-90 Min 31.82%
Övertid    0.00%

Lazio har alltså gjort drygt 72% av alla mål i andra halvlek, vilket är en mycket ovanlig siffra för ett fotbollslag.
   Vad tror du att det kan bero på? Kan det vara så att Rossi ber spelarna att vara försiktigare i början av matchen?

Övrig statistik gör gällande att Lazio gjort mål var 53 spelminut denna säsongen, vilket är mycket bra, i synnerhet när det finns ett mittfält med mer defensiva kvalitéer än offensiva om jag skall uttrycka mig milt.
   Att Lazio släpper in ett mål var 83 minut är inte lika smickrande, men försvarsspelet har sett bättre och bättre ut på slutet.

På återseende!

Ciao.

2008-11-23

Söndagarna i Rom fortsätter att bjuda på underbart väder och underbar fotboll.
   Som vanligt är det andra halvlek jag pratar om när jag skriver underbar fotboll.
   Jag vet helt ärligt inte vad problemet är med Lazio och första halvlek. Det ser helt enkelt katastrofalt ut. Alla står still och det finns inte ens intentioner på vilja att löpa för
varandra. Mönstret kan man känna igen från tidigare matcher.
   Första halvlek lider man igenom. Enda gången man hoppar högt är när det smäller ljudbomber eller någon får en bra träff på ett långskott eller frispark. Sedan blåser domaren för pausvila och väl då sitter man och klagar på spelet och spelare hit och dit.
   Sedan kommer ett nytt Lazio ut. Ett Lazio som spelar mot Curva Nord och som radar upp chanser och börjar spela som ett lag.
   Tyvärr räckte det inte idag men vi får inte vara alltför missnöjda med en poäng när Genoa fick ett regelrätt mål bortdömt och Milito blev mänsklig och missade en straff.

Zaraté är för tillfället helt fouriclasse. Helt oustanding. Han blir bara bättre och bättre och ligger bakom enormt mycket i anfallsspelet.
   Utvecklingen i förmågan att ta rätt beslut på planen har gått med raketfart framåt.
   I andra halvlek gör han precis allt rätt.

Delio Rossi brukar jag försvara men det går inte idag. Att inte börja med Rocchi är fel beslut hur jag än vrider och vänder på det.
   Capitano Rocchi är vår enda egentliga djupledsspelare och han måste vara på plan. Han är inte bara en giftig avslutare utan också den enda spelaren som öppnar
upp ytor för spelare som Pandev, Zaraté och Foggia. Lägg också till att han är lagets enda ledargestalt och man förstår varför jag anser att det är ett tjänstefel att inte låta en frisk Rocchi spela.

Dabo och Brocchi var riktigt bra tillsammans på innermittfältet idag och jag saknade inte Ledesma även om registarollen inte annamades lika bra som när Ledesma är på planen, Men att slippa se honom var skönt, även om det bara var för en match,
   Spelare med den attityden förtjänar inte den ljusblå tröjan.

Och Lichsteiner måste ju bara vara en kandidat till årets värvning i fotbollseuropa?

Min lillebror John-Philip är nere och hälsar på sin bror och sin kusin. Han är en stor italienälskare med ett kluvet hjärta som både sympatiserar med Milan och Lazio.
Men framförallt älskar det hjärtat Nesta, Alessandro Nesta.
   Det är svårt att inte låta det banka för en så vacker personlighet och fantastisk spelare.
   Den som verkligen studerat hans perfekta positionsspel, ledaregenskaper och hans förmåga att få fotbollens skitjobb att se så underbart vackert ut vet vad jag pratar om.
   Alessandro Nesta kommer för alltid att förbli bröderna Anderssons absoluta favoritspelare.

Det har blivit en del guideturer i staden under mitt styre och massor av propaganda för att få honom att förstå Italiens alla underbara sidor.
   Med argument som välsmakande pizza, glass och allt som man kan se och göra i denna staden så borde man sätta sig på första bästa plan hem om man misslyckas.

I lördags så var vi iväg och kikade på Primaveralaget som spelade lika mot Palermo. Vi fick se ett underbart mål av nr.10 Mancini men framförallt så hann jag övertygas att vi har våran framtid i backlinjen säkrad.
   Alessandro Tuia var totalt överlägsen på planen. Han hade en överlägensen fysik och spelförståelse och man njöt verkligen av att se honom spela.
   När han debuterar i Serie A kommer jag inte vara rädd för att Lazios försvar skall falla sönder för det var en framtida landslagsman som jag såg spela på den dåliga planen i Bracciano, dryga timmen med tåg från Rom, det är jag helt säker på.

2008-11-20

Trots derbyförlusten så går livet vidare här i Rom. Det har varit en vacker dag och man tänker mindre och mindre på derbyt och längtar efter söndagens drabbning mot Genoa istället. Jag kan inte nog poängtera matchens betydelse för Lazio.
   En vinst skulle hjälpa till att sudda bort minnet av derbyförlusten, vi skulle dra ifrån en av våra svåraste konkurrenter i kampen om Europaplatserna och skulle ge välbehövligt självförtroende inför de tuffa matcher som följer i vintermånaderna.
   S.S. Lazio behöver verkligen tre poäng denna matchen.

Är inte på sådant där jättehumör för att skriva en massa så det blir ett ganska fantasilöst inlägg med lite notiser idag.

                                                                    *****

Mycket snack här nere om vilken uppställningen vi ska använda oss av nu när Ledesma är borta.
   Jag ser helst att vi fortsätter använda 4-3-3, delvis för att Za-Pa-Ro behöver tid för att spela ihop sig, men också för att bevisa för Ledesma att han inte är vår viktigaste spelare. Testa Dabo i första halvlek, funkar inte det så gå över till alternativa 4-4-2 systemet i halvlek.

                                                                   *****

Matuzalem är på väg tillbaka. Han har slutat rehabträna och kör tyngre och tyngre pass.
   Kanske aktuell redan mot Atalanta borta?

                                                                 *****

I laziali kommer inte att få följa med på bortamatchen mot Atalanta. Pontus och jag var sugna på att åka med bussen igen till ett av de verkliga hatmatcherna denna säsongen, men så blir det icke...
   CASMS anser att matchen blir alltför farlig, speciellt med tanke på söndagens slagsmål, både utanför Olimpico och på Tribuna Tevere i halvtid.

                                                                *****

Jag berättade att jag stod på Distini Ospiti i söndags, en av sektionerna som tillhör Curva Nord, och vet ni vem som stod drygt 10 meter ifrån mig där?
   Det var ingen mindre än Markus Birro, IL ROMANISTA NUMERO UNO i Sverige och för romanisti i Sverige. Ska börja med att säga att jag inte har något emot honom personligen och han har ett hänförande och spännande sätt att skriva vilket fångar ens intresse och jag önskar honom all lycka med sitt barn.
   Sedan har jag, skall erkännas, aldrig riktigt tyckt att hans texter skrytit om ett speciellt stort kunnande om fotboll i sig samt att inläggen ibland handlade lite för mycket om samma saker som i sin tur inte handlat om fotboll överhuvudtaget.
   Hur som helst, det kändes väldigt, väldigt fel att se honom bland oss laziali, det var trots allt den viktigaste matchen under hela säsongen för både romanisti och laziali, i synnerhet när det fanns mängder av platser på Monte Mario som gapade tomma.
   Det får mig att ifrågasätta en hel del som han skrivit om kärleken till Roma tidigare.
   Visst, man kan älska hela den italienska fotbollen, men att stå i Curva Nord under ett derby och samtidigt vara ambassadören för Roma i Sverige måste väl ändå vara att gå över gränsen, t.o.m. för poeten? Eller så kan vi vända på det, detta kanske är "romanitá"?
   Nåja, hade han varit lazialé hade jag inte tyckt att det varit så jävla "grande" iallafall...

                                                                    *****

Zaraté är nu med i argentinska landslaget, vilket är fantastiskt kul!
   Trion Zaraté-Aguero-Messi kan nog vålla problem för vilken backlinje som helst i världen, även om det inte skulle bli allt för många nickmål...
   Jag tror t.o.m. Nesta hade haft lite problem att hänga med där.

                                                                 *****

Biljetterna till Lazio-Genoa är uthämtade. Curva Nord, igen. På tal om argentinare,
Diego Milito får vi verkligen se upp med på söndag!

Non mollare mai!

Ciao.

2008-11-17

Jag kommer ihåg när jag satt framför MSN en kväll förra året. Det var dagen efter att Lazio hade förlorat med derbyt med 3-2.
   Jag och Johan W satt och diskuterade ämnet hedersamma förluster och hurvida det hade utspelats en sådan framför våra ögon eller inte.
   Då tyckte jag att det inte fanns något man kunde kalla för hedersam förlust mot Roma, att det gör för ont att förlora mot giallorossi.
   Det vidhåller jag än idag. Det gjorde ont att förlora igår med.
   Men gårdagens derbyförlust var så nära hedersam en förlust kan bli.

Istället för att träffa resten av LazioFever på Bandana Pub under gårdagskvällem så åkte jag hem och la mig för att bara försvinna en stund och låta det onda gå över.
Det har inte gått över än, det gör det aldrig över en natt, men livet är inte lika becksvart som det brukar vara dagen efter en derbyförlust ty nu lyser det ett ljus över Lazio som vi inte sett på många, mörka år.
   Ljuset personifieras av spelare som Zaraté, Carizzo och min nya favorit Lichsteiner med flera. Det exemplifieras genom Rocchis underbara gester mot Curva Nord och hans ledaregenskaper.
   Hela Lazio solar sig i ljuset, även om gårdagen var allt annat än ljus.

Jag stod brevid en stor Laziosupporter under gårdagskvällen, en f.d. Irriducibilimedlem.
   Han svor och skrek under matchen likt de flesta andra, men efter matchen, på väg mot Piazza Mancini, så sa han något;
"Jag har definitivt sett en ny storhetsperiod födas denna säsongen efter flera säsonger med temporära och kortsiktiga lösningar. Vi har vackra år framför oss".
   Kanske har han rätt. Jag tror det.
   Han har sett dem komma och gå sedan början av 80-talet, jag har mestadels sett en storhetsperiod och en period av...mindre storhet.

Det vädras morgonluft för ett Lazio som gått i öknen med bara en hägring som hopp.
   Det märktes på Curva Nord och dess sektioner också. Det är inte ofta som ett lags tifosi applåderar sina spelare på samma sätt som Curva Nord gjorde igår.
   Jag hörde inte "Grazie Roma" eka ur högtalarna förrän jag började vandra ner mot utgången.
   Det var väldigt vackert tyckte jag. Det gjorde nog Radu och Lichsteiner också.
   Radu sprang hela vägen fram, precis under Curvan efter en av hans sämre matcher i Laziotröjan denna säsongen och var klart rörd över det stöd han fick. Det kändes som att han stod där och försökte få förlåtelse för sin insats, men möttes istället för bara en
godtagen ursäkt applåder som kunde få döva människor att upptäcka ljudet igen och flera ton av ljusblå kärlek.
   Det var ljusblå poesi framför tusentals ögon.
   Och så denne Lichsteiner. Hela inlägget skulle kunna handla om hans storhet. Han äger högerkanten.
   Den är hans, offensivt som defensivt. Om ni inte märkte det så var han HELT ensam på högerkanten i andra halvlek, Pandev spelade centralt med Rocchi och Zaraté höll sig på vänsterkanten, och den var hans.
   Sedan är denne människans attityd något enormt att se. Om det fanns någon på plan som förtjänade att kvittera igår så var det schwiezaren. Jag väljer honom före Behrami varje dag i veckan.

Hade det inte varit för att Ledesma är en idiot så hade jag inte klagat på någon spelare. Man är van vid att klaga på målvakten efter en förlust, men det går inte längre då Carizzo har allt för att bli en stor favorit bland i laziali.
   Att han är helt galen är bara för bra för att vara sant.

Sen har vi självklart Delio Rossis insats som går att ifrågasätta.
   Lazio skapar förvisso fler chanser i andra halvlek efter hans byten, men att inte ta in supertaggad Foggia kändes mer än tveksamt.
   Han, om någon, kan göra det oväntade. Vill även tillägga att jag börjar bli trött på Meghni och hans, som det är nu, långsamma spel match efter match.

Sen är ju Zaraté hur bra som helst igen.

Det är tungt att skriva nu. Även om inlägget är skrivet i hoppets och optimismens tecken så är det aldrig kul att vädra sina tankar efter en derbyförlust. Allt man försöker förtränga kommer upp till ytan igen.
   Men jag kommer hela tiden på mig själv att jag sitter och tänker framåt. Att detta kanske bara var ett bakslag, ett karaktärsstärkande sådant för den nya ljusblå truppen som bär våra drömmar framåt och mot ljusare tider.
   Och jag är ändå en pessimist.
   Imorgon är det trots allt en ny dag. En ny träning för spelarna och en ny dag för mig att slicka de sår som läker i takt med att timmarna går. Och på söndag är det en ny söndag.
   En ny match och en första chans för ljuset att bryta igenom det mörker som ligger över oss en dag som denna.

"Blue is the colour, football is the game.
S.S. Lazio, you never walk alone!"

2008-11-16

Jag sitter i lägenheten och försöker komma på något konstruktivt att skriva. Laziomärket pryder tröjan på vänster sida om bröstet.
   Där det skall vara. Där det är. Vid hjärtat, i hjärtat!
   Men det går inte. Det går inte helt enkelt. Varje gång jag trycker på tangenterna är det krampartat och i huvudet står det i prinncip still.

Bara drygt fem timmar kvar nu. Fem timmar av onormal nervositet som gör att mitt hjärta hoppar snabbare än en Kallur på ryssfemmor. Shit.
Derby della Capitalé! Nu kör vi!

NOI SIAMO I BIANCOBLU!
NOI SIAMO I BIANCOBLU!
LA LAZIO AMIAMO, LA ROMA ODIAMO
NOI SIAMO I BIANCOBLU!

2008-11-15

Nej, nu är det jobbigt.
   Bara jobbigt. Det ligger ett tryck över bröstet som man vill skrika ut i tron med att man ska bli av med det.
   Men istället är man tyst och håller det inom sig för att låta det explodera som en målkåt Zaraté imorgon kväll. Jag sitter i skrivande stund på en parkbänk i Trastevere, där
1600-talets typsika gränder får den mest pålästa turist att virra bort sig, mellan
Via della Scala och Via Garibaldi. Det är mycket liv här på runt lunch och överallt letar jag efter information om derbyt. Jag lyssnar på gubbarna som står på samma plats varje morgon och diskuterar med varandra. Bara fotboll idag igen. Bara il derby.
   Jag lyssnar på de korta intensiva möten mellan folk som arbetar och är på väg från ett ställe till ett annat. De skriker "Forza Lazio" eller "Forza Roma" till varandra.
   Man slutas aldrig påminnas av att det är derby imorgon.
   I Rom kan man aldrig fly ifrån rådande verklighet.

Människor  löser jobbiga problem som nervositet på olika sätt.
   Vissa tar till flaskan för att "take the edge off" lite medan andra ser på youtube videos för att komma än mer i stämning. Vissa vill läsa på allt som har med derbyt att göra och vara förberedd på allt medan andra stänger in sig och ser på samtliga Gudfadernfilmer bara för att komma bort och tänka på något annat.
   Men den gemensamma nämnaren är att ingen lazialé är sig själv när det är derby.

Vissa ser fram emot derbyt med förväntan. Andra ser fram emot det med ångest.
   Jag ser fram emot det.
   De där förväntansfulla fast ändå ångestfyllda tankarna präglar mitt ljusblå sinne.
   En förlust betyder så mycket medan en vinst betyder allt. Man går igenom alla möjliga matchscenarior fast man vet att det är helt onödigt, det som händer på söndag finns det ändå inget skydd mot.

Jag sitter och nynnar på "siamo é biancoblu..." och "blue is the colour" som försvinner bort från ljudet av polissirener och förvirrade tyskar som vecklar ut kartorna.
   Normalt brukar jag vara trevlig och hjälpa till, men inte en dag som denna. Inte lördagen före derbyt. Allting är så jävla på sin spets så jag inte pallar med det.
   Jävla derby. Underbara derby!

Ikväll är det middag med LazioFever. Ska verkligen bli hur kul som helst.
   En kul historia från igår. Jag och Pontus kom något sent till första LazioFever mötet men så som killarna berättade hade de suttit och snackar gamla Lazioprofiler och kom till
"Beppe" Signori. Paolo hade kollat på dem, tagit upp mobilen och likgiltligt sagt;
-Vill ni ringa honom?
   Tyvärr avstängd.

När vi ändå är inte på LazioFever och Paolo, här kommer ett citat;
" Den enda skillnaden mellan en varg och en hund är att hunden är uppfostrad!"

FORZA LAZIO! DAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJEEEE!!!!!

2008-11-14

Derbytider är fantastiska. Det är inte bara känslan av vara mer levande än någonsin som är påtaglig, utan det får även laziali från alla världens håll att mötas.
   Den inget mindre än legendariske Paolo, mer känd som "Ermetico", driver LazioFever som är det största forumet för engelskspråkiga laziali som finns.
   Här diskuteras Lazios matcher, spelare och andra Laziorelaterade ämnen året runt.
   Men framförallt så hjälper LazioFever, med Paolo och SvenskaFans egen
Johan Wennerström i spetsen, laziali från hela världen att träffas för att se Derby della Capitalé tillsammans. Drygt 50 personer från alla världens hörn kommer på lördag kväll att träffas för att äta en middag tillsammans som Paolo fixat.
   Jag tror t.o.m. Totti kan räkna ut vad det kommer pratas runt om vid borden...
   Det kommer vara folk från Nya Zeeland, Sverige, Tyskland och Finland med flera som träffas p.g.a. en enda gemensam anledning, nämligen kärleken till Lazio.
   Paolo och Johan hjälper inte bara till med mat, utan löser också hotell till bättre priser än normalt och biljetter till samtliga personer då det är omöjligt att få tag på i Curvan eller på någon av distinisektionerna där trycket är som mest överväldigande när det vankas derby.    Än mer imponerande är att de gör det helt ideelt och utan egen ekonomisk vinning.
   Det är personer som dessa två som personifierar lazialitá för mig och de förtjänar all respekt och tacksamhet som de kan få!

Ett bra exempel på möten mellan laziali skedde igår kväll mellan mig, Pontus, Patrik och "Agent Orange". De var två killar i 25års åldern som var medlemmar ur den mer extrema gruppen av IFK Göteborg supportrar, men båda ansåg att kärleken till Lazio var så mycket större att det inte ens gick att jämföra, vilket självfallet värmde ett ljusblått hjärta som mitt.
   Personligen fick jag ett väldigt fint erkännande från Patrik som berättade att han blivit så inspirerad av blogginlägget "Lazio är ära, historia och stolthet" att han skrivit ut det och satt upp det på väggen hemma i sin lägenhet innan han åkte. Orden "den bästa jävla artikeln jag någonsin läst" klingar fortfarande skönt i mina öron, speciellt då det kommer från en person som varit med sedan SvenskaFans startades.
   Den tacksamhet och uppskattning som jag får av alla de personer som skickar mail, PM, skriver i forumet och från personer som jag träffar skall veta att jag uppskattar det enormt och att det går rakt in i mitt ljusblå hjärta. Jag hoppas jag kan betala tillbaka genom att fortsätta skriva läsvärda inlägg.
   Bloggen verkar dock inte vara lika uppskattad bland "i romanisti", men att ligga bra till hos Tottidyrkare har aldrig varit något jag prioriterat...

Hur som helst så var det en trevlig afton innehållandes lång middag med tillhörande vin och även någon öl medans vi skrämdes av Juventus framfart och
imponerades av Del Pieros genialitet.
   Genoa ser ju annars väldigt starka ut och kommer bli stenhårda konkurrenter till Europacupplatserna med målmaskinen Diego Milito i spetsen.

Idag blir schemat något stressigt;  hunnit med lite styrketräning innan Pontus och jag möter Raham(- H - i forumet) för att visa honom Piazza della Libertá och "tjöta" lite, som den vackra benämningen lyder i Göteborg. Sedan skall jag träffa en lazialé som heter Dan med sällskap i samband med att mörkret sänker sig över Rom.

Avslutningsvis kommer ett litet skönt munhugg mellan Paolo Di Canio och Totti inför
3-1 derbyt;

Totti inledde något kaxigt:
-Jag har inget gemensamt med Di Canio, och inte heller skulle jag vilja ha det, vi är två helt olika personer.

Paolo svarade...

- Totti? Självklart har jag inget gemensamt med honom. Tack Gud för att han inte bjuder in mig till middag, för ifall jag skulle försöka föra en konversation med honom, och pratar om mellanöstern, så skulle han tro att jag snackar om ett område på fotbollsplanen."

2008-11-13

A.S. Roma - S.S. Lazio, Stadio Olimpico i Rom kl. 20:30 den 16 november 2008.

Alla de känslor som matchernas match för med sig väntar på att släppas fria och agera utan hämningar.
   Det blir helt enkelt inte större än så här. Detta är rivalitet som känns, rivalitet som betyder något. Det är inte som något annat derby.
   Det är känslor som styr och ära som står på spel.
   Man är härskare över Rom ända tills nästa derby. Det spelar ingen roll att Lazio är 14 poäng före ett trögstartat Roma. Vinner Roma så betyder det ingenting.
   Ingen på hela Olimpico kommer då att skrika "Per la Roma dové sta?" efter att slutsignalen gått och tabellen visas på Olimpicos väldiga skärmar...

Lika lite som Romas poängförsprång spelat någon roll de senaste åren så gör Lazios det nu. Det är bara att acceptera och framförallt respektera, derbyt handlar mer om inställning och mentalt spel än fotbollsegenskaper och så ska det förbli.
   Det är ju det om gör det så underbart känsloladdat och otroligt ovisst.
   Om Laziospelarna går ut och underskattar Romasidan så som Roma gjort mot oss så är det kört. Då blir det inga poäng alls.
   Och då förtjänar vi inte heller några poäng.

Vargen är inträngd i ett hörn. Den är omringad av väldiga örnar som mäktigt och lugnt svävar runt den och väntar på rätt tillfälle att sätta in dödsstöten.
   Vinner Lazio på söndag så kommer "Per la Roma dové sta?" eka så att sjävla grunden i Olimpico kommer skaka. Träden som omger Olimpico kommer att gunga i takt
med den underbara melodin som kommer störa den romerska nattens mörker och förrädiska lugn. Det skulle vara dödsstöten redan nu.
   A.S. Roma, grundat för att krossa allt, kommer inte att kunna resa sig till sin normala nivå och sluta före Lazio i ligan och på en 4-5 plats.
   Det kommer självklart att klättra i ligan, de bevisade de mot Chelsea, men knappast tillräckligt.

Det Roma jag lärt känna är fullt av duktiga fotbollsspelare som Doni, Mexés, Juan,
De Rossi, Aquilani, Pizzaro, Totti och Vucinic för att nämna de bästa.
   Men Roma är också fyllt av en mängd arroganta spelare som har väldigt, väldigt svårt att prestera när det väl gäller och som spelar utan den där extra grintan som Paolo Di Canio kunde inspirera sina lagkamrater att pocka fram när det vankades derby eller som Lazio överhuvudtaget visat i den senaste derbyna.
   Det har varit underbart att beskåda, hur ett lag kan kriga ner, verkligen kriga ner, ett lag som är bättre både på pappret och tabellen.

Jag tänker framförallt på Mexés och Totti, två av de högst rankade spelarna på respektive position i världen, som förvandlats till små, rädda flickor när det varit dags för derby senaste åren. S.S. Lazio må ha saknat världsledande spelare, men de har istället kompenserat detta med en världsledande inställning.
   Derby della Capitalé är en världens största match i mentalt spel och det i ett land där de psykologiska aspekterna av spelet värderas högre än någon annanstans i världen.

Romas problem är att de saknar, tills den dagen Totti slutar, en riktig ledare.
   Totti är ingen ledare. Han är en bra fotbollsspelare som lirat boll på Trigoria en herrans massa år, och det är också den enda anledningen som han är lagkapten och symbol.
   Totti lyfter inte sina spelare när det gäller som mest utan sänker dem med ett omoget kroppsspråk och halvdana individuella insatser. Det är inte allt för överraskande att se statisken som gör gällande att Totti redan vid 26 års ålder var den spelare som förlorat mest derbyn genom tiderna!
   Totti kommer för alltid vara en odödlig symbol för romanitá, men det säger mer om dagens romanitá än Totti...

Jag kan ju direkt säga att jag är livrädd för den dagen Daniele De Rossi tar över kaptensbindeln och platsen som symbol. Den spelaren går att respektera.
Än mer efter hans intelligenta uttalande efter Lazios förkrossande 3-0 vinst 2006, jag citerar; "Vi har en del att ta efter Lazio"...

A.S. Roma - S.S. Lazio, Stadio Olimpico i Rom kl. 20:30 den 16 november 2008.
Matchernas match!
Derbynas derby!
Kampen om Rom!

Välkomna till Derby della Capitalé!

2008-11-12

Den 9:e januari 1900 så sitter Luigi Bigarelli tillsammans med sina vänner i Piazza della Libertá och bestämmer sig för att starta Societá Sportiva(Podisticá då) Lazio.
   Föreningen går med raska steg framåt och engagerar sig i en mängd idrotter, däribland fotboll. Runt om i Den Eviga Staden så liras det för första gången boll av personer med ljusblåa tröjor. S.S. Lazio hade äntligen tagit fotbollen till Rom.
   Fler och fler lag bildas i Rom och regionen Lazio, men inga kan mäta sig med S.S. Lazio.
   Den ljusblåa klubben i mitt hjärta var helt enkelt för bra och utmanövererade regionens övriga lag på ett relativt enkelt sätt.
   S.S. Lazio vinner i princip allt som går att vinna och på Stadio Rondinella så är det få lag som får resa hem med några poäng att vara nöjda över. Sen så kommer första världskriget och Italien dras in i det rasande, fruktansvärda kriget.
   Fosterlandets och Roms heliga mark står på spel.
   Då gör S.S. Lazio något mycket beundransvärt och väldigt ovanligt. Man skickar iväg sina spelare till kriget, trots de risker som det medför.
   Det fanns trots allt en stor chans att S.S. Lazios stora överlägsenhet i Rom och regionen skulle försvinna i takt med att spelarnas ljusblå hjärtan blev genomborrade av kulor när de stred för Italien och Rom. Men S.S. Lazios insatser för kungariket Italien och huvudstaden Rom stannade inte där.
   De styrande i Lazio gav under kriget bort Stadio Rondinella till Roms befolkning då den obligatoriska misären som medföljer i krig gjorde att inte folk hade mat nog för att kunna överleva. På Stadio Rondinella fick de mat och vatten så att de kunde överleva.
   Den italienska kungen såg med stor lidelse och beundran på S.S. Lazios många insatser under kriget för befolkningen i Rom och sade i ett uttalande:
"Lazio är ära, historia och stolthet".

Ett par år efter kriget börjar landet komma på fötter igen och Lazio likaså. I föreningen som idag är hela Europas näst största(bara Real Madrid är större) så fortsätter framgångarna och föreningen växer sig större och större. I fotbollen är Lazio det klart bästa laget i regionen, bara lagen i norr kan utmana de ljusblåa krigarna.
   1927 får en representant från facistpartiet en briljant idé. Han ville att klubbarna S.S. Lazio, Alba, Pro Roma, Fortitudo och Roman skulle fösas ihop för att skapa en enda stark, romersk förening.
   Samtliga klubbar faller för förslaget. Förutom S.S. Lazio som vägrar, helt olikt de andra, att ge upp sin ära, historia och stolthet.
   De vägrar svika sina fans.
   S.S. Lazio står från och med 1927 ensam mot fyra av de allra största fotbollsklubbarna i Rom. Assozione Sportiva Roma hade nu blivit grundat och med dem skulle titlarna radas upp var det tänkt. Eller ja, grundat och grundat, jag väljer att använda mig av ordet "ihopfösta" istället.
   De klubbar som ingår i dagens AS Roma var såpass svaga att de kunde ge upp sin ära, historia och, som det visade sig, obefintliga stolthet. Men trots denna totala saknad av allt vad historia, ära och stolthet betyder så utropade AS Roma sig själva till "stadens lag".
   De hade ju trots allt fått stadens namn, stadens färger och stadens symbol, vargen.
   Men frågan är om dessa högst ytliga ting ens förtjänar att jämföras med allt som
S.S. Lazio gjort för fotbollen och befolkningen i Rom.

Det är vi som har äran.
Det är vi som har historiken.
Det är vi som har stoltheten.

Och kan man verkligen göra som Roma, att snabbt titulera sig som stadens lag och nu, 81år senare, fortfarande stå utan en europeisk titel?
   Och vart var Roma när Lazio skickade sina spelare till kriget och förvandlade sin hemmaarena till ett hjälpcenter?
   Och vart var Roma när Lazio vann allt som gick vinna innan ni blev ihopfösta?

Men framförallt Roma, vart var ni när Lazio tog fotbollen till Rom?

2008-11-11

Ett år har gått sedan Gabriele Sandri blev skjuten.
Ett år av sorg, tårar och ilska.
Ett år helt utan svar och rättvisa för en människa som förtjänade ett så mycket bättre öde.
   Jag hoppas aldrig att slagorden "Giustiza per Gabriele!" någonsin dör likt han gjorde den söndagen i november som jag aldrig kommer glömma.

Jag träffade aldrig Gabriele. Jag såg honom aldrig i livet.
Det gjorde säkert inte heller 99% av alla de människor som sörjer honom denna dag.
   Jag sörjer Gabrieles tragiska öde och slut men jag sörjer framförallt allt det som hans död representerar.

Gabriele Sandris död kunde vara min. Han var en mycket hängiven supporter som följde sitt Lazio, sitt älskade Lazio, på bortamatcher likväl som på Stadio Olimpico.
   Jag har varit på den rastplats där hans vackra liv på en sekund rycktes ifrån honom och med honom dog drömmen om ett vackert fotbollsitalien utan våld och hat.
   Det kunde varit jag. Gabriele Sandri var en supporter, Robin Andersson är en supporter.

Gabriele Sandris död kunde varit din. Inte bara din som lazialé, utan din som milanistá, interistá, juventino eller romanista likväl.
   Det var en vanlig supporter som blev skjuten den dagen. Gabriele var en av oss, en Calcioälskare. En av oss som följer vårat favoritlag med passion, glädje och sorg. Vi följer det med hjärtat och själen.
   Det gjorde Gabriele, men skillnaden är att hans hjärta inte slår längre för att han blev skjuten i huvudet av en polis medans han sov i en bil.

Gabriele Sandri kunde lika gärna ha haft kompis namn. Din bästa vän som du älskar. Tänk om du och din kompis åker ner till Italien för att se en match som ni länge drömt och att han då blev skjuten av polis. En vanlig supporter.
   Som jag.
   Som du.
   Som vi alla här inne på SvenskaFans.com.

Med Gabriele Sandri dog så mycket. Den vackra drömmen och all respekt åt en polismakt som är totalt inkompetent och som för en hel nation fotbollsälskare bakom ett ljus som inte skiner lika starkt efter den 11 november 2007.
   Jag känner mig lurad. Det borde du också göra.
   Polismannen Spaccarotella har fått tillbaka sin tjänst. Nu arbetar han på igen.
   Är det rättvist? Om det nu var en olyckshändelse som polismakten vill påstå, att han nu råkade avlossa detta skottet mitt i Gabrieles huvud medan han sprang, hur fan är det dåmöjligt att få tillbaka sitt arbete efter det grövsta möjliga misstaget som en polisman kan begå?
   Det är ett skymf och en förolämplig mot oss tifosi, inget annat!

Detta är en dag av sorg och ilska. En dag då våra tankar bör ligga hos våran kamrat Gabriele Sandri och hans öde.
   Så alla laziali, lägg undan allt prat om derbyt, laguppställningar, skribenter och resultat för en dag.
   Hylla och sörj Gabriele i forumet istället. Låt oss visa våran respekt på det viset.
   Det är ingen stor gest, inget som väcker uppmärksamhet, men det är av respekt till en människa som förtjänar det.

Den 11 november kommer för alltid vara en mörk dag.
   Det var dagen då drömmar sprack, hjärtan krossades och ett mörker lade sig över hela fotbollsitalien.
   Det var dagen då ett års orättvisa och respektlöshet mot alla tifosi runt om i världen tog sin början.
   Det var dagen då Gabrieles vackra, ljusblå hjärta slutade slå en gång för alla...

Vila i frid, Gabriele.
Ciao.