Gästkrönika: Lavezzi och förvirrande kyssar
”Vart spenderar du evigheten” .. med detta budskap hade någon slängt upp en banderoll på E4:ans motorväg. Min evighet spenderar jag där mitt hjärta finns, tänkte jag spontant.
I dagarna har jag läst åtskilliga artiklar om hur en reslig skåning kysser ett klubbemblem efter några futtiga sekunder. Kan verkligen riktig kärlek rota sig så pass snabbt undrar jag lite frågande. Jag filosoferar vidare, och hjärnaktiviteten målar upp taktiska formationer i böljande drag. Någonstans vid straffpunkten undrar jag om förälskelse är en typ av kärlek, en snabbare sådan, eller något helt annat.
Lavezzi känner ni säkert till, en anfallare, virtuos, fenomen, och argentinare fångad i samma skal. Lägg gärna till att spelaren hamnat i kollisionskurs med Napolis president De Laurentiis som inte gillar argentinarens åtskilliga bordellbesök eller försök till nya kontraktsförhandlingar. Lavezzi hängs ut i media, och får storstryk verbalt av en karismatisk president som gärna vill belysa världen om spelarens fadäser. Men Lavezzi håller käft, han sväljer sin stolhet , och försöker undvika media och arbetar i det tysta.
Där någonstans är vi nu, det känns lite som lugnet före stormen, där ingen egentligen vet vad som komma skall. Antingen fortsätter Lavezzi skriva historia tillsammans med Napoli, eller så.. ja skiljs..., jag avslutar inte meningen då det ödet inte finns i mitt napolihjärta.
I två år, har Lavezzi älskats av staden, klubben samt de flesta napolitanska supportrar. Han har hissats upp till himmelsblåa höjder och fått tusen extra kilon vilade på sina axlar som ouppnåelig arvtagare till världens genom tidernas bästa tia. Trots detta har Lavezzi lyckats med konststycket att hålla sig kvar i luften. Skulle denna kärlek nu helt abrupt, visa sig vara en snabb förälskelse, kalla det en falsk kyss på en tröja som likt en missledande avfart för bort en från fotbollsarenan. Eller fanns det något där på riktigt.
Skulle en lika älskad president, med sina moraliska predikningar om respekt för klubb och kontrakt lyckas bränna av Lavezzis vingar så att han störtar mot marken. Detta är frågor vi snart kanske får svar på.
Till en början var det säkert roligt med alla beundrare, autografjägare och fotoblixtar som kördes upp i ansiktet. Argentinaren fick till och med pizzor uppkallade efter sig. Men Lavezzi sa till sist ifrån, han tröttnade på att aldrig få vara ensam, men samtidigt poängterade han att det fanns ett hjärta som slog för dem.
Jag inbillar mig att De Laurentiis älskar Lavezzi mer än någon annan spelare i klubben. Om staden och supportrarna ses som en ständigt förlåtande moder, så är presidenten en tillrättavisande fader som vill sin sons bästa. Detta är vad jag vill tro. Jag vill även tro att Lavezzi är så fäst vid klubben att han är redo att slåss vidare för sin tro om kärlek.
Även djävulen kan kyssa bibeln, men satan skulle med största sannolikhet inte välja att göra det i sin ensamhet. En offentlig kyss på ett klubbemblem, kan därför betyda allt, eller absolut ingenting.
