Reseskildring - Saint Louis 2008:
-Jag saknar Amerika
Sent omsider så kommer min slutrapport från St. Louis-resan. Bildspel med 52 bilder från resan finns till höger.
USA och amerikaner får ofta skit från resten av världen, men det känns som att de som gnäller aldrig varit i USA och inte känner några amerikaner. Oftast är deras åsikter grundade i de politiska beslut massmedia rapporterar om och man tycker kanske att folk i USA är obegåvade för att vissa inte kan skilja på Sverige och Schweiz eller peka ut någotdera på en karta. Men hur många här hemma kan peka ut delstaten Wyoming eller säga vad huvudstaden i delstaten Iowa heter?
Visst, jag har bara varit där som turist och det är säkert annorlunda när man bor där. Men även som turist ställs man inför vardagsproblem.
Som parkeringsböter…
När jag bjöds in till Blues omklädningsrum kunde jag naturligtvis inte ursäkta mig med att jag var tvungen att springa ut och lägga på ett par ”quarters”, utan fick helt sonika vänta och se vad en eventuell smäll skulle landa på. Här hemma åker man ju på 700 spänn om man råkar står en halv meter för nära ett övergångsställe när man är inne och köper en Bingolott till en sjuk släkting.
Vi fick böta 10 dollar, vilket motsvarar ungefär 60 kronor.
Ett belopp som ligger betydligt närmare ”brottets” dignitet än den summa jag skulle fått här hemma.
Men detta skall inte bli någon diss mot Sverige eller det svenska systemet. Men alla som envisas med att vara sådär svenskt, politiskt korrekta kan nog sluta läsa nu.
Det är bara det att det är så befriande att komma ifrån den svenska vardagstristessen. Slippa söndagsångesten inför en ny arbetsvecka. Att komma dit allting känns mycket lättare. Men så känns det säkert var man än väljer att semestra i världen.
Som motormänniska är USA det rena drömmen.
Jag fyller biltanken för 350 kronor. Jag hittar lätt i städernas rutformade gatusystem. Jag slipper cyklister i stadstrafiken. Amerikanser är ett civiliserat folk. Man cyklar helt enkelt inte i storstäder om man inte jobbar som cykelbud, utan man använder kollektivtrafik. Under längre sträckor kör man på farthållaren och det är bara vid tre-fyra tillfällen på en körtid på cirka fem timmar som man blir omkörd av någon som har lite mera bråttom. I USA står plog- och saltbilarna redo INNAN snöstormen kommer.
Jag kan till och med köpa de betydligt liberalare reglerna när det gäller bilkörning kontra alkohol.
Jag tycker naturligtvis inte att man skall dra ett helrör vodka och sedan sätta sig i bilen, men jag tycker heller inte att man skall vara diskvalificerad från bilkörning bara för att man väljer att ta en Bud Light till maten istället för en Ramlösa Citrus…
Jag uppskattar att jag efter jobb eller efter en match kan åka till en Gentlemans Club, äta en Steak och se en tjej dansa. Det är naturligtvis mycket lättare att stoppa ner en dollarsedal i höften på stringtrosan än det hade varit att kasta en stenhård guldtia på tjejen, även om jag fortfarande inte förstår mig på en-centaren.
Fast sånt får jag förstås inte säga. Som man skall jag sitta tyst medan damerna går på Chippendales i Sverige och på sin höjd kan jag kika på Canal Plus erotiska filmer efter klockan 00.00.
---
En dryg månad har gått sedan min ”comeback” i Sverige. Det sista USA gav mig var en envis influensa som höll mig i ett järngrepp och som enligt Bernie Federko slog ut halva Blues och halva staden St. Louis för den delen.
Först efter sju dagar på hemmaplan kunde jag käka ordentligt utan att må illa.
Vi lämnade alltså svensk mark den 30 januari.
Målet var först Köpenhamn sedan Chicago och Saint Louis.
Barndomsdrömmen om att se mitt älskade Blues i St. Louis skulle förverkligas.
Flyget gick med SAS från Kastrup vilket ligger behändigt nära när man bor i Malmö. SAS var valt med omsorg just för att få svenskspråkig personal på flyget och för att slippa onödiga och jobbiga mellanlandningar.
SAS motsvarade förväntningarna på ditresan även om det var omöjligt att hitta rätt starttid på de filmer som loopades i skärmarna som finns i nackstöden.
Över Grönland fick vi se något som piloten närmast beskrev som polarsken och det är naturligtvis fascinerande att de se de orörda snötopparna på ön. Fantastiskt!
Efter drygt 9 timmar landade vi på O´Hare i Chicago, checkade ut bagaget och gav oss ut i jakt på en hyrbil.
Kylan träffade oss som en käftsmäll när dörrarna slogs upp. Vi var relativt varmt klädda men inte beredda på denna kyla. Tankarna gick till de passagerarna från ett annat plan (troligtvis Sydamerika) , som stigit av planet i Bermudashorts, Hawaiiskjortor och sandaler.
Efter några minuters förvirring om hur vi skulle hitta till Avis där vår bil väntade, så dök en buss upp.
Alla hyrbilsfirmor har egna bussar eller ”shuttles” som tar en till respektive uthyrare. Smidigt!
På Avis var det lite tjafs innan vi fick ut bilen. Några tillägg hade missats och tjejen bakom disken ville hyra ut en ”Dazz” till oss. Eftersom jag inte vet vad en ”Dazz” är för något, så stirrade jag på henne med oförstånd i blicken och bad om en annan bil. Hon frågade om jag visste vad en Chrysler var och det visste jag. Hon sa att ”Dazz” var något liknande. Det visade sig att ”Dazzen” egentligen var en Dodge men den breda dialekten tillsammans med mina förfrusna öron gjorde det hela obegripligt för mig.
Dodgen som var av modellen Charger visade sig vara en härlig bil. Gott om utrymme och underbar komfort.
Nu återstod det att hitta till hotellet.
Det var en ganska bra bit att köra från O’Hare till hotellet som låg downtown. Men adrenalinet tillsammans med blicken över Chicagos imponerande skyline gjorde att det inte kändes som så lång tid.
Val nere i downtown gäller det först och främst att lokalisera vilket håll gatorna går på genom att kolla numren på byggnaderna. Till slut hittade vi rätt.
Check in och en snabb dumpning av bagaget på hotellet, sedan ut på stan.
Kylan var nu outhärdlig och värre än vid flygplatsen. Vinden från den intilliggande Lake Michigan var onådig.
Det fick bli en sandwich på Subway samt en kopp kaffe och två donuts på Dunkin.
Dagen hade varit lång och i morgon väntade en lång bilfärd.
Snö-torsdag
Vi steg upp tidigt. Väderrapporterna talade om snö på vägen och det är bäst att vara ute i god tid.
Vi tog naturligtvis fel avfart direkt och fick vända innan vi hittade rätt interstate mot St. Louis och Missouri.
Innan resan hade jag frågat mina vänner på Blues olika forum angående sevärdheter på vägen, men meddelandet var entydigt: Get to St. Louis as quick as possible!
Det var mestadels öppna vidder och åkrar som omgav vägen. Vi stannade till i en håla som hette Dwight och fick oss en äkta amerikansk frukost. Stället låg vid gamla, numera nedlagda Route 66, och hade inriktning på 50-talet.
Trevligt.
Efter detta var det raka på spåret till St. Louis. På vägen passerade vi Springfield där Abraham Lincoln bodde innan han tillträdde som USA:s 16:de president.
Vi passerade även Peoria där St. Louis Blues farmarlag är beläget.
Efter drygt 5 timmar på den snömoddiga vägen kunde man tyda St. Louis berömda ”Gateway Arch”.
Hotellet låg ganska nära och denna gång hittade vi utan problem.
Klockan 19 skulle vi vara på Pujols 5, baseballstjärnan Albert Pujols egna restaurang, där St. Louis Blues-skribenten, radioprataren och bloggaren Andy Strickland kör sin radioshow varje torsdag.
Lite vila och lite sökning på nätet efter köranvisningar blev nästa steg.
När vi skulle ge oss iväg var snöstormen ett faktum och mörkret hade lagt sig. Inga bra förutsättningar om man vill ge sig ut att köra hyrbil i ett annat land. Ute på interstaterna var det dessutom rusning då folk var på väg hem från jobb. Bilfärden tog en dryg timme och visar med all önskvärd tydlighet hur stor en mellanstor stad i USA är.
Vi hittade fram precis innan Andy körde igång sin show.
Strickland och jag har haft kontakt under ett par år via mail men han fattade ändå inte riktigt att vi tagit oss från Sverige och sedan gett oss ut i snöstorm för att komma till hans show. Förutom jag och min polare så fanns bara två andra Bluesfans på plats. Inga andra utmanade ödet.
Bluesspelarna D.J King och David Backes fanns också på plats för att medverka i programmet.
Vi beställde in Burgare och Dr. Pepper och följde sändningen. Andy hälsade oss välkomna och nämnde att han hade två galna svenskar på besök. Jag fick ett par ord och foton med Backes och King innan vi gav oss av hemåt.
Nu var trafikkaoset fullständigt. Hastigheten på interstaten var sänkt och plogbilarna körde i karavan och släppte ingen förbi sig. Vad ännu värre var att vi inte kände igen någonting från omgivningen från ditresan. Vi hade helt enkelt kört fel. I takt med att de övergivna bilarna vid vägkanterna blev fler och fler och att klockan blev mer och mer kom en viss panik krypande.
Till slut hittade vi in i en köpstad med några öppna bensinmackar och restauranger. Tjejen på macken visade ut på en karta var vi befann oss och hur vi skulle köra för att hitta rätt. Lite lugnare i sinnet hittade vi till slut hem.
Weight-fredag
Fredagen innebar matchdag men även första hela dagen i stan. Vi tog ett dumt beslut att spatsera ner mot Scottrade Center för att hämta ut biljetterna och checka souvenirshoppen.
Trottoarerna var väldigt sparsamt plogade och vid varje övergångsställe väntade två meter snöslask.
Efter Scottrade sökte vi oss ner till Union Station där souvenirshoppar och restauranger trängdes. En tripp ner till Busch Stadium, baseball-lagets St. Louis Cardinals hemmarena innan vi beslöt att gå hemåt igen och att ta bilen istället.
Busch Stadium
Vi blev ganska snabbt varse att St. Louis inte var något Manhattan.
Medan man på Manhattan kan gå eller ta subwayn till allt sevärt, så krävdes det tveklöst bil i St. Louis.
En del affärer skyltade med att man hade stängt för att istället åka tefat, pulka och släde i den stora parken som fanns i stan.
Morgontidningen förvissade oss om att snöstormen dagen innan var den värsta på 15 år i St. Louis.
Vi körde ner mot parken för att kolla läget. Solen sken nu och lyste upp snön och gav en underbar vy när vi anlände. Mycket riktigt så var det fullt med folk i den lilla pulkabacken som fanns där.
St. Louis Forest Park som den hette var på inga sätt underlägsen sin mera berömda kollega på Manhattan. Snarare tvärtom. Här finns allt som finns att tillgå i Central Park och lite till.
Efter att ha kört runt en stund i parken så gav vi oss av mot en annan del av stan för att hitta Ted Drewes Frozen Custard.
Ett ställe som rekommenderades av de flesta jag chattat med innan och som serverade frusen vaniljsås i olika former. De fanns på två ställen i utkanten av St. Louis. Till vår besvikelse så var båda ställena stängda.
Matchstart började närma sig så vi körde hemåt och ställde bilen.
Tog hotellets smidiga shuttle som var gratis (man lämnar naturligtvis dricks till chauffören) och bad chauffören köra oss till Bluesfansens vattenhål innan match, den irländska puben Flannery’s.
Här testade vi stans andra specialiteter, Fried Ravioli och Budweiser. Båda satt fint.
St. Louis Blues mötte Anaheim och det var Doug Weight-kväll.
Weight var i stan för första gången sedan traden som såg Andy McDonald gå andra hållet och Blues hade valt att hedra Weight genom att dela ut små statyetter av honom till de 10.000 första besökarna.
Vi har tidigt i Scottrade och tog en rundtur. Matstånd, lotterier, ölförsäljare och souvernirstånd överallt.
Jag gick in på en sektion och frågade en matchvärdinna om det var tillåtet att fotografera. Jag berättade att jag var från Sverige och värdinnan gick i taket. Hon kunde inte fatta att vi åkt från Sverige för att se deras hockeylag.
En av NHL:s matchfunktionärer kom in och hon grabbade tag i honom och bad honom fixa en matchpuck åt mig. Själv skulle hon se om hon kunde uppgradera oss till bättre platser. En annan dam kom in och berättade att hon sett Blues sedan Jörgen Petterssons dagar i klubben och kunde räkna upp alla svenskar som spelat där sedan dess.
Värdinnan stoppade sedan varje besökare som kom in och berättade att vi flugit in från Sverige för att se tre matcher med Blues.
Blues kom in på isen och jag knäppte ett hundratal foton sedan tog vi plats på läktaren för match.
Vi siktar in oss på våra platser som är ganska högt upp i arenan.
På vägen upp passerar vi Hall of Famern Bernie Federko som är på väg mot radiobåset.
Bluesfansen ropar uppmuntrande på honom. "Bernie! Bernie!"
USA:s nationalsång sjungs i Scottrade av den karismatiske Charles Glenn och stämningen är på topp vid nedsläpp ner Glenn tar de sista tonerna och pumpar med sin knytnäve i luften. Innan Star Spanged Banner så har Glenn rivit av When the Blues go marching in tillsammans med maskoten Louie.
I det första reklambreaket visades ett klipp från Doug Weights karriär i Blues och Weight fick en stående ovation av publiken.
Ett par dagar senare när jag sitter och kollar Blues träning med Strickland berättar han att Weight fortfarande är väldigt bitter på klubben för att de tradade honom. Spelarna förhandlar ju till sig en No-trade klausul för att ge sig själva och familjen lite stabilitet på gamla dagar men Blues bad honom flera gånger av avsäga sig denna klausul.
Även Chris Pronger var tillbaka i stan som gjorde honom till Superstar men han väckte inte några större känslor denna gången.
Matchen stod 0-0 vid full tid och jag kunde inte fatta att min första match på plats slutade mållös.
Andy McDonald, Brad Boyes och i synnerhet Manny Legace såg i alla fall till att Blues tog extrapoängen.
Segern innebar fest och vi tog oss ner till en Hootersrestaurang.
En Philadelphia Cheese Steak gled ner tillsammans med några Bud och en mojito.
Stället var ganska trist och vi beslöt att gå hemåt och avsluta i hotellbaren.
Här var det lite bättre drag. Ett gäng killar och tjejer från Iowa var i stan för att fira Mardi Gras som inföll dagen efter och stämningen var hög. Ingen kunde egentligen svara på vad Mardi Gras egentligen var för typ av firande utan det enda som gäller är att skaffa sig beads (pärlhalsband) och att bli så full som möjligt och partaja hela natten lång. Beads kan man köpa eller få kastade till sig/på sig under karnevalståget som går av stapeln klockan 11 på lördagen. Lite finare och mer avancerade beads, så kallades Tittie-beads, skaffade tjejerna genom att visa brösten. Naturligtvis mycket uppskattat av den manliga delen av festivaldeltagarna. Som svenskar och helt främmande för detta firande fick vi ett par gratis previews i hotellbaren.
Mardi Gras-lördag
Vi bjöds in till Bloody Mary’s i hotellbaren dagen efter klockan 09 men valde att sova lite längre och sedan ta oss ner till festivalområdet.
Hela stan och dess invånare var smyckade för Mardi Gras.
Firandet i St. Louis är det andra största i USA efter originalet i New Orleans. Stämningen var mycket hög och folk verkade ha druckit frukosten denna morgon. Vi checkade karnevalståget. Fångade några hundra beads och gick sedan för att käka. Vid 13-tiden gav vi oss åter av hemåt. Festen pågick då för fullt, men det var match på kvällen och inte läge att börja festa redan. Det blev istället ett dopp i hotellpoolen och relax i jacuzzin inför matchen.
Hotellpoolen på Holiday Inn i Downtown St. Louis.
Colorado Avalanche stod på schemat. Man saknade såväl Stastny som Smyth och Sakic. Dessutom ståtade Blues med två raka segrar och storspel kvällen innan av Manny Legace.
Det stod emellertid klart att Blues vaknat på fel sida denna kväll och Avs vann komfortabelt med 6-4. Legace släppte ett par billiga puckar. Coach Quenneville som så framgångsrikt coachade Blues i slutet av 90-talet och början av 2000-talet lämnade Scottrade med en oväntat seger. Blues gör i alla fall mål och därmed får jag för första gången stifta bekantskap med St. Louis Towel Man.
Det var naturligtvis besvikelse för alla åskådare men de flesta fortsatte Mardi Gras-firandet efter matchen.
Vi tog en taxi ner till Soulard där festivalens nav fanns men möttes bara av folk på väg hem och en massa skräp längs vägarna. Festen var redan slut eller hade flyttats till andra ställen. Inget annat att göra än att åka hemåt och ta ut ny riktning.
Taxiresan hem tog drygt 30 minuter trots att det borde tagit fem.
Festivalsbesökare och vad som visade sig vara Barak Obama-anhängare gjorde trafiken oframkomlig.
Det visade sig att Senator Obama hade möte i mäss- och konferenscentret som låg mitt emot hotellet.
Hockey, Mardi Gras en presidentkandidat bidrog till den mest actionpackade kvällen i St. Louis detta året.
Vi tog oss istället ner till Lanclede’s Landing, eller kort och gott The Landing.
Här fanns de hetaste inneställena och ett par massiva nybyggda casinon.
Köerna var emellertid oändliga och väl inne upptäckte vi att rökning var tillåten på barer och restauranger i Missouri. Trängseln och röken gjorde tillvaron ganska jobbig. Vi lämnade ganska snabbt och tog oss hemåt till fots. På väg hem utmanades vi på snöbollskrig av två tjejer på en parkering. Vi försvarade de svenska färgerna väl.
Från Mardi Gras-paraden
Super Bowl-söndag
Dagen efter innebar SuperBowlSunday i hela USA.
Allt handlade om Superbowl. Det gällde bara att hitta rätt ställe att se det på.
Vi tog bilen och körde runt för att hitta något kul ställe.
Vi hamnade i East St. Louis, en plats som slummen höll i ett järngrepp.
Sådana här ställen ser man bara på film och det slår en först när man verkligen ser det i verkligheten att folk faktiskt bor på detta vis.
I radhusen var fönsterrutorna ersatta med spånskivor med texten ”Keep out!” på. Några enstaka grillar stod i de överväxta uteplatserna och mellan byggnaderna kunde man se gäng driva omkring.
Inget ställe för två blekfeta svenskar att få motorstopp i. Fascinationen gjorde dock att vi fortsatte cirkulera i bilen och vi körde bland annat förbi den legendariska sjukamparen Jackie Joyner-Kersees barndomshem.
Vi körde hemåt för att ta ut ny körriktning och beslöt att se SuperBowl på ett ställe som heter PT’s SportsCabaret.
För tio dollar inträde fick man se matchen på storbildskärmar samt en buffé. Kvällen till ära hade man dumpat priserna på Budweisern till $1,99 (ca 12,50 kr).
Lättklädda tjejer skötte beställningarna. Det blev en helkväll som jag inte skall gå in närmare på detalj i här men till min glädje så vann New York Giants matchen efter ett rafflande slut där Eli Mannings passning till David Tyree med 59 sekunder kvar, redan är en modern klassiker.
När Mannings passning sedan går fram till Plaxico Burress för en touchdown med 35 sekunder kvar av matchen så exploderar PT’s i ett rus av lyckliga Giantsfans och besvikna Patriotfans.
Amerikansk fotboll kommer nog aldrig att få något större grepp om mig men det är tveklöst en upplevelse att uppleva detta på plats i USA och som allmänt sportintresserad så hänger man ju trots allt med i vad som händer i sporten.
Vi kör hem sent den natten efter en helkväll som innehöll det mesta inklusive en striptease på scen av en svensk NHL-redaktör. Klubbägarens kommentar: Look at the Swede. He is getting DOWN!
Missisippidimman ligger tät när vi passerar bron över till Missourisidan igen.
Blues-måndag
Dagen efter skall jag köra ut och kolla Blues träning i IceZone i St. Louis Mills.
Precis innan jag skall iväg checkar jag min mail och finner att Strickland mailat och meddelat att träningen är flyttad till Scottrade. Han kan fixa in oss. Ingen annan får egentligen tillträde till Blues träningar i Scottrade.
Vi slänger på oss kläderna och kör ner. Folket i souvenirshoppen skickar oss vidare ner till kontoren under arenan. Efter några minuter kommer en kille och släpper in oss i Scottrade. På läktaren väntar Andy Strickland och några rader bredvid sitter radiokommentarorerna Chris Kerber och Blueslegenden Kelly Chase.
Vi följer Blues träning och jag samtalar med Strickland. Paul Kariya och Andy McDonald har en privat uppgörelse på isen. De försöker träffa olika föremål med dragskott och backhands och i synnerhet Kariya går in för det till 100%. Förmodligen är något vad inblandat. Christian Bäckman som fick ett skott på foten mot Anaheim tränar på egen hand någonstans under oss. På isen försöker tränarna få fart på Martin Rucinsky som gått skadad en längre tid.
Dan Hinote och Ryan Johnson kör penaltykill-övningar i ett hörn.
Strickland lovar att fixa ut någon spelare efter träningen till oss och ganska snart sitter vi ensamma i Scottrade.
Vi väntar men ingen kommer. Till slut tar vi oss på egen hand ner i Blues bås och in mot omklädningsrummet.
Strickland kommer och säger att Bryce Salvador kommer ut till oss och att han även sagt åt Christian Bäckman att han har svenskar på besök.
Ironiskt nog skall dessa båda spelare tillhöra nya klubbar drygt tre veckor senare.
Salvador kommer ut och hälsar och jag får ett foto tillsammans med honom. Min polare, som inte är ett lika stort Bluesfan som jag, väljer att gå ut till bilen eftersom vår tid håller på att gå ut (se ovan).
Jag bjuds in att vänta på Bäckman. Plats: Materialarnas rum.
Där stod Jay McClement och David Perron och signade puckar och käkar wienerbröd. Hannu Toivonen kom in och hojtade något på finska om "de fina svenska krabbarna".
Erik Johnson tittade in. Jamal Mayers går förbi och jag får ett par ord med honom
Blueslegenden Kelly Chase kommer in med sina barn.
Jag trycker denna legends hand och frågar om jag kan ta ett foto på honom. Chaser säger nej, skall det tas något foto så skall det tas på oss båda två tillsammans. Bert Godin, en av Blues materialare får kameran. Efter detta fotas jag med hela materialarteamet.
Bert visar mig vidare
Jag fick en rundvisning av alla rum och hamnade till slut i omklädningsrummet där Bäckman just kom in efter avslutat fyspass. Bert börjar plocka ihop lite prylar och jag och Bäckman slår oss ner i Blues allra heligaste.
På tavlan står morgondagens motståndare, Tampa Bays, kedjeformationer. Andy Murray har minuterna innan gått igenom morgondagens match.
Christian fortsätter rundvisningen. Från det extremt illaluktande omklädningsrummet kommer vi till ett avhängningsrum. Här hänger spelarna av sig sin ytterkläder och skor. I Keith Tkachuks bås hänger ett par teckningar han fått av några barn under ett välgörenshetsuppdrag. I hörnet står en välfylld kyl med all dricka (alkoholfri) som tänkas kan.
Till höger ligger Blues träningslokal där det hänger hantlar och medicinbiollar på hyllorna på väggarna och motionscyklarna står i fyra led.
I duschen springer vi förbi Rucinsky som lämnat isen sist. En relaxavdelning med jacuzzi passeras innan vi når massagerummet. Här ligger Ryan Johnson och flinar och jag påminner honom om att vi fotades tillsammans utan för Madison Square Garden i New York året innan.
Innan jag lämnar Scottrade ber Christian om mitt mobilnummer. Han tycker att det vore kul att träffas i samband med matchen i morgon eftersom han ändå inte skall spela.
Vi kör ner mot The Loop.
Här skall stadens alla Bluesklubbar (musiken alltså) ligga och stadens Walk of Fame finns även här.
Vädret spelar oss ett nytt spratt.
Först iskyla i Chicago, sedan snöstorm, sol på Mardi Gras som orsakade en solbränna i ansiktet och på söndagen var det försommarvärme med folk i shorts och kortärmat på stan. Nu är det ösregn.
Jag spanar noggrant in stjärnorna på trottoaren som innehåller de kändisar som fötts eller vuxit upp i staden eller som på annat sätt bidragit till stadens välbefinnande. Ike & Tina Turner, skådisen John Goodman, tennislegenden Jimmy Connors, en handfull baseballlegender med Ozzie Smith i spetsen, dansösen Josephine Baker, rapparen Nelly och så förstås den störste av dem alla, rockikonen Chuck Berry.
Framför det legendariska BlueBerry Hill ligger hans stjärna och Chucken, 81 år gammal, spelar fortfarande regelbundet på klubben. Därinne hänger hans klassiska gitarr, Maybelline och faktum är att vi missar honom med en vecka. Redan kommande onsdag spelar han för en sedan länge utsåld lokal.
Vi kör hemåt. Vädrets makter gör oss lite nedslagna och det händer faktiskt inte så värst mycket i St. Louis denna måndagskväll. Polaren väljer att stanna på hotellet och plugga lite medan jag kör ut till PT’s igen.
Sex-sju timmar senare kör jag hem i ett ösregn och med blixtar och åska i luften.
Det är dock en skön känsla att glida hem över Mississippi och med bra musik i bilstereon. Jag slipper Magnus Uggla, Linda Bengtzing och all Idol-dynga som pumpas i radion här hemma. Här lyssnar jag på rock eller skön R n’B. En känsla av frihet fyller mig. Jag vill nog inte lämna detta.
Bäckman-tisdag
Vi är på Union Station och fixar sista souvenirerna från St. Louis när telefonen ringer.
Christian Bäckman på andra sidan. Han vill bjuda på middag under kvällens match mot Tampa.
Dagen ljusnar upp. Morgonen har varit skit.
Jag har väckts av Anders Nettelbladt som meddelat att SAS strulat till hemresan. Jag ringer min kompis på resebyrån. Han meddelar att SAS ställt in vårt plan och bokat om oss till en tidigare flight, via Stockholm.
Mellanlandning på hemresan var PRECIS det jag mest av allt ville undvika när jag bokade resan 4 månader tidigare. Då är man lagom pigg och på gång efter en USA-resa. Jag blir förbannad och ringer SAS som skyller på fel på planet som skulle flyga. Ingen förklaring ges varför det inte går att fixa på de två dagar som återstår eller varför man inte sätter in ett ersättningsplan. SAS snackar naturligtvis skit. Det är naturligtvis så att man inte lyckats fylla planet hem till Köpenhamn på ett tillfredsställande vis och därför gör man så här.
Hade varit intressant att se vad som hänt om man inte hade kunnat nås på mobil.
Vi drar ner till Scottrade. Det jag tror skall bli de sista Bluessouvenirerna inhandlas. Bland annat ett babykit till min polare Mathias som tvingast bli hemma denna gången på grund av barnafödsel. Bäckman skall signera det.
Christian SMS:ar att han blir lite sen.
Fem minuter innan matchstart kommer han. Klanderfritt klädd i kostym men med ett rejält paket om den skadade foten.
Vi passerar några fans som vill hälsa på Christian och tar oss upp till den exklusiva restaurangen. Detta är inget en vanlig Svensson haft råd med konstaterar vi snabbt. Till och med smöret är pressat i formar med Blues logga.
Vi väljer grillad kycklingfilé med en cheddarrisotto och öl till maten.
Christian berättar om livet i St. Louis. Om besvikelsen över skadorna och att inte ha kommit igång riktigt. Han såg riktigt bra ut mot Anaheim men skadades som sagt.
Matchen påminner mycket om den mot Colorado.
Legace darrar betänkligt och Tampa får ett par måls försprång. Blues kämpar sig in i matchen men faller med 4-5. En tomhetskänsla infinner sig. Kvällen med Christian är slut, vi har sett vår sista match för denna gången och det känns för första gången som att säsongen som började så bra för Blues, tyvärr kommer att bli ännu ett misslyckande. Kylan är dessutom tillbaka i St. Louis.
Kan inte låta bli att nämna en herre vid namn Bob Knight. En basket-tränare på Universitetsnivå. SAMTLIGA sportkanaler i Midwest har ägnat tre dagar åt att diskutera det faktum att han valt att sluta som tränare och det är alltså på collagenivå. Ett tecken på hur stor skolidrotten är i USA. Mr. Knight är en mycket speciell tränare. Han har vunnit flest matcher genom tiderna som coach och hans presskonferenser är legendariska.
Bob Knight får Niklas Wikegård att framstå som en liten flickscout i sina kommentarer.
Checka Mr. Knight HÄR och HÄR
Snöbolls-onsdag
På onsdagen tar vi farväl av St. Louis. Jag tar en sista sväng i souvenirshoppen och sedan bär det iväg. Det är vedmodigt att se Geteway Arch försvinna i backspegeln. Riktigt vemodigt. Jag sitter tyst bakom ratten och har inte långt till tårarna.
På väg mot Chicago tilltar snön igen. Vissa områden är dessutom översvämmade efter skitvädret och den tornado som dragit förbi. I Chicago är det lika blött och slaskigt som under första dagarna i St. Louis.
Planerna på att göra något på kvällen får snabbt skrinläggas. Det går helt enkelt inte att gå några längre sträckor i slasket och i snöyran och det är heller inte läge att köra. Vi vet i princip inte vad vi vill se eller vart det ligger.
Vi kilar ner till Burrito Beach för lite kryddstark mat.
Tjejen bakom disken frågar var vi är ifrån. Hon säger att hennes favoritband är från Sverige. Hon diggar Hammerfall. Vi blickar ut på gatan från vårt bord. En polisbil har stannat utanför snabbköpet och de båda poliserna är fullt upptagna med att ha snöbollskrig med varandra. Det går inte att hålla sig för skratt när man ser dem ta betäckning bakom bilen och runt gathörnet för att i nästa sekund attackera sin partner med snöbollar.
”That’s something you don’t see every day” som man säger.
Vi tar en kaffe och två donuts på Dunkin igen och tar oss hemåt. Det blir en lugn kväll på hotellrummet med LA Ink på TV och naturligtvis mer om Bob Knight.
Hemrese-torsdag
Sista dagen= hemfärd. Air Conditioningen på hotellrummet har gett mig en olustig känsla i halsen. Det var kallt som fan sista natten. Ingen tid för någon sightseeing finns tack vare SAS så vi kör mot O’Hare för att lämna bilen. Även detta går smidigt. Sen är det bara att vänta och vänta. Biljetterna suger. Vi har fått plats på de två mittenstolarna i det fyrsitsiga mittpartiet i planet. Även detta var något jag specifikt bad om när resan bokades.
Två stolar vid fönstret och ensamma så att man inte behöver väcka okända människor som sover om man vill gå på toaletten eller sträcka på benen. Jag förklarar för tjejen i receptionen att detta är oacceptabelt och vi får nya platser lite senare.
Vi köper med oss varsin liter Vodka hem. Det skall visa sig vara ett dumt köp.
Efter en snabb flygresa som avverkades på drygt sju timmar så skall vi byta plan på Arlanda.
EU’s regler säger att man inte får ta en liter sprit på planet som handbagage. Vid detta laget är jag trött och dessutom har influensan mig i ett koncist grepp. Nu är tålamodet slut och jag förklarar att vi inte skall befinna oss på Arlanda överhuvudtaget och inte behöva tjafsa med dem om handbagage om det inte varit för att SAS strulat.
Sent omsider får vi tag på en tjej som jobbar med bagage på Arlanda. Hon hämtar en trasig väska som någon lämnat, tejpar igen den och checkar in spriten åt oss.
Jag sover igenom den drygt timslånga flighten mellan Stockholm och Kastrup.
Matchpuck, träningspuck (från Andy McDonald), signerad Bluespuck (Bäckman) samt Doug Weight statyett.
---
Jag saknar USA varje dag. Planer på att flytta över finns varje dag. St. Louis är väldigt annorlunda från New York som jag besökt två gånger tidigare. Turistifieringen är betydligt mindre och tempot är inte lika högt. Jag älskar båda städerna fast på olika sätt.
Jag har svårt att tänka mig att man kan komma lika nära exempelvis New York Rangers som jag kunde med St. Louis Blues. Som svensk i St. Louis sågs man nästintill som något exotiskt. Det öppnade tveklöst en del dörrar för oss. Likaså har jag lite svårt att föreställa mig att exempelvis Peter Forsberg eller Henrik Lundqvist skulle ställa upp på samma sätt som Christian Bäckman gjorde, men vad vet jag? Det kanske blir tillfälle i framtiden att utforska det.
Stort tack till SvenskaFans, utan detta jobbet hade det varit mycket svårare att få de kontakter och den trovärdighet jag skaffat mig där borta.
Tack till St. Louis Blues och givetvis till Christian Bäckman.
Tack även till alla läsare som läst min reseblogg och som skickat trevliga mail och ett sista tack till min bästa kompis och ständiga vapendragare Patrik som bidrar med trevligt sällskap, avlastning och goda ideér.
Let's go BLUES!
---
Soundtrack från resan:
No one - Alicia Keys
Rapture (Armin Van Buren mix) - Iio
Paralyser - Finger eleven
When i'm gone - Simple Plan
Down with the sickness - Disturbed
Don´t matter - Akon
Smack that - Akon
1,2,3,4 - Coolio
Makes me wonder - Maroon 5
Low - Flo-Rida feat. T-Pain
Salt Shaker - Ying Yang Twins
Hypnotized - Plies feat Akon
Work it - Akon
I wanna love you - Akon feat. Snoop Dogg
---
Finns intresse för fler bilder från St. Louis (det finns massor men av varierande kvalité), så kommer det att läggas upp flera.
