Devils: Säsongsummering
Summeringen av säsongen 07-08 är här. Devils var ett lag som gick igenom mycket den gångna säsongen och till slut så han alla förändringar ikapp dem. Säsongen tog slut mycket tidigare än vad vi förväntat oss eller hoppats på, men realistiskt sett så var det oundvikligt.
Då var det dags att sammanfatta den gångna säsongen. Att det har dröjt ett litet tag beror på att förlusten i första rundan mot NY Rangers var svår att smälta, men även universitetsstudier vid sidan om har också gjort att skrivandet här fått komma lite i skymundan.
Grundserien
Under förra sommaren drabbades Devils av ytterligare två förluster av stjärnspelare. Scott Gomez valde att hoppa över till andra sidan Hudson floden och skriva på för rivalen New York Rangers medan Brian Rafalski gick efter rötterna och skrev på för laget i sin hemstad, Detroit Red Wings.
Gomez och Rafalski är två stjärnspelare i den här ligan och dem ersätter man inte genom att knäppa med fingrarna. Devils är ett lag som är känt för sin förmåga att fylla på med ett kollektiv när spelare väljer att lämna. De senaste åren har vi sett spelare som Nieuwendyk, Stevens, Niedermayer, Daneyko mfl lämna pga diverse olika anledningar men Devils har ändå lyckats behålla ett topplagsstatus i den här ligan.
När Gomez och Rafalski lämnade så valde Devils att skriva kontrakt med den store forwarden Dainius Zubrus och även två backar, Vitaly Vishnevski och Karel Rachunek. Devils signade även målvakten Kevin Weekes från NY Rangers, eftersom man planerade att ge Martin Brodeur mer vila säsongen 07-08.
Lou Lamoriello anställde även en ny coach, den tuffe Brent Sutter som de senaste åren tillbringat det mesta av sin tid åt sitt juniorlag i Red Deer, Alberta. Sutter var en tränare som Lamoriello velat ha i flera år och förra sommaren lyckades han äntligen få hans signatur på ett kontrakt, ett kontrakt som sägs betala mer än väl.
Även om laget drabbades av två stora smällar i och med förlusterna av Gomez och Rafalski så fanns det en hel del att se fram emot. Ny tränare, nya spelare och även så klart, den nya arenan i Newark. Det här var säsongen då New Jersey Devils äntligen skulle få sin efterlängtade hemmaarena, Prudential Center eller som den numera är känd som – The Rock. Devils inledde säsongen med nio raka bortamatcher eftersom arenan än inte hade blivit färdigbyggd när säsongen väl drog igång.
De första matcherna var inte så mycket att hurra för. Det märktes klart och tydligt att det här inte var ett sammansvetsat lag och att coach Sutter skulle ha mycket att jobba med för att förbättra laget. Devils vann bara tre av sina första tio matcher och snacket om de var på nedgång drog genast igång. Devils spelade även utan Jamie Langenbrunner och Colin White de första 20 matcherna och det märktes klart och tydligt att Devils saknade deras rutin och skicklighet ute på isen. Det var även en hel den turbulens kring kaptensrollen i laget. Sutter tog C:et ifrån Patrik Elias och istället ville han själv utnämna en kapten i laget. En ny coach vill sätta prägel på sitt lag och det var det sättet Sutter ville göra det på.
Jamie Langenbrunner blev utnämnd till ny kapten ett par matcher efter hans återkomst och Sutter hade gjort sitt val. Devils började spela oerhört bra hockey efter Langenbrunners återkomst och Sutter menade att det inte var en tillfällighet. Langenbrunner är en spelare som alltid ger 100% och spelarna i laget följer i hans fotspår när de ser honom spela. Därför blev han den åttånde kaptenen i New Jerseys historia.
Efter en svag inledning på säsongen så kom Devils igång ordentligt efter cirka 15 matcher. Langenbrunner och White gjorde comebacks med bara några dagars mellanrum och Devils började spela som ett helt nytt lag. Från mitten av november till mitten av december så lyckades laget även vinna nio matcher i rad, en bedrift som åter igen tog dem till toppen av Eastern Conference. Devils behöll en jämn nivå under säsongen och såg länge ut att gå mot en ny Atlantic titel innan man på slutet av säsongen började slarva lite. De förlorade fem matcher i rad och förlorade även chansen på en ny Atlantic vinst. De slutade på fjärdeplats i Eastern Conference med sina 99 poäng och tvåa i Atlantic division, tre poäng bakom Pittsburgh Penguins.
Årets MVP i New Jersey blev återigen supermålvakten Martin Brodeur. Inför säsongen tippade de flesta att han var på nedgång och att flera andra målvakter skulle ligga före honom i de flesta kategorier. Brodeur visade däremot att han förmodligen är bättre än någonsin och bar Devils på sina axlar säsongen igenom. Han spelade återigen enormt mycket och vann även 44 matcher, bara två färre än Evgeni Nabokov. De två var för övrigt de enda målvakterna att komma upp i 40 vinster för säsongen. Brodeurs räddningsprocent på 92 % är enormt imponerande och hans 2.17 GAA var bland de lägsta i ligan. Han blev även återigen nominerad till Vezina Trophy, som går till ligans bästa målvkt.
Bland utespelarna så var det nog John Madden som var årets bästa spelare. Han höll en otroligt hög nivå säsongen igenom och lyckades även skrapa ihop 20 mål och 43 poäng. Inte illa för en kille som spenderar det mesta av sin istid på att stänga ner motståndarlagens toppspelare. Maddens bedrifter gick inte omärkta förbi i ligan heller eftersom han blev utnämnd som en av kandidaterna till Selke Trophy som går till ligans bästa defensiva forward. Det här blir fjärde gången som Madden nomineras till det priset. Han vann priset säsongen 00-01.
Zach Parise var annars vår klarast lysande offensiva stjärna med sina 32 mål och 65 poäng. Han tog ytterligare ett kliv mot stjärnstatus i NHL, och i ett mer offensivt lag så hade han garanterat kommit upp över 40 mål och 80 poäng den här säsongen. Patrik Elias hade en tuff start på säsongen men under andra halvan kom han igång och stod för ungefär för en poäng/match. Han slutade på 20 mål och 55 poäng.
På backsidan så tog Paul Martin ett ordentligt kliv fram som backlinjens hövding och skötte sig alldeles utmärkt som Rafalskis efterträdare. Martin är inte lika skicklig offensivt som Rafalski, men med sitt imponerande spel i egen zon och starka skridskoåkning så var han en jobbig back för de flesta att möta. Hans partner, svenske Johnny Oduya utvecklades enormt under sin andra NHL säsong och de två stod för de mest imponerande insatserna bland backarna.
Colin White kom tillbaka från sin skada oh spelade i princip med ett öga under den gångna säsongen. Med det i åtanke så får man säga att han gjorde ett hederligt jobb och var lika stabil och fysisk som vanligt.
Även om Devils slutade fyra i Eastern Conference och sexa totalt i hela ligan så anade man att de skulle få problem i slutspelet om inte de löste problemet med målskyttet. Offensiven var New Jerseys svagaste länk under hela säsongen. De blev nollade elva gånger och lyckades mästra med ett mål i ytterligare 15 matcher. Det innebär att de i princip inte hade någon som helst chans att vinna 26 av 82 matcher under säsongen. På 82 matcher lyckades de bara göra 206 mål. Bara NY Islanders (194), St.Louis och Anaheim (205) var sämre.
Slutspelet
Devils fick möta ärkerivalen NY Rangers i första rundan och de flesta Devils visste om att det skulle bli en tuff runda att vinna. Rangers hade under grundserien vunnit sju av åtta matcher, så vi visste att Devils skulle ha fullt upp med Rangers. Även om Devils stundtals spelade en bra hockey i slutspelet mot Rangers så kunde man inte hitta ett sätt att besegra dem på.
I de första två matcherna i New Jersey så hade Devils svårt med offensiven, samtidigt som man slarvade i defensiven. Det blev kostsamt och vi förlorade båda matcherna i Prudential Center. När sedan serien skiftade till Madison Square Garden så fick Devils igång offensiven, men istället drabbades försvaret av brister och det utnyttjade Rangers.
Rangers stod som segrare efter fem matcher och gick vidare för att möta Pittsburgh i kvartsfinalen. För Devils del så var det över och en nytt tidigt uttåg i slutspelet var ett faktum.
Sammanfattning och reflektioner
När jag tänker tillbaka på säsongen och hela bilden så kan jag inte undgå att kalla det här laget för overachievers. Alla problem åsido så kan man inte göra annat än att imponeras av säsongen som Devils stått för i år.
De förlorade två stjärnspelare men ersatte dem inte ens. Nya rollspelare införskaffades för att hjälpa till att ersätta dem kollektivt och det lyckades Devils med. Devils var med i toppen av Eastern Conference under större delen av säsongen och de slutade även på en ganska så respektabel fjärdeplats.
En Martin Brodeur som bara blir bättre med åren visar att det här laget inte planerar att ta några fler steg tillbaka för tillfället. Coach Sutter fick ut det mesta av ett lag som till mesta delen bestod av rollspelare och spelare som aldrig tidigare tagit an sig roller som de gjorde i år. Patrik Elias blev lagets förstacenter efter att ha spelat vänsterforward under hela sin karriär tidigare. Langenbrunner blev utnämnd till kapten och spelade halvskadad hela säsongen. Brian Gionta gick från en plats i toppkedjan till en plats i checking kedjan. David Clarkson spelade sin första säsong i NHL och blev genast en stor del av laget med sitt fysiska spel. Colin White spelade med ett friskt öga, Mike Mottau blev ordinarie back och spelade över 20 minuter per match och Johnny Oduya var en del av lagets toppduo bland backarna.
Jag önskar självklart att vi hade kunnat vinna Stanley Cup i år, men när man ser realistiskt på det hela så ser man att det här laget helt enkelt inte räckte till. Det här laget är fullt av hjärta och arbetsvilja men det krävs även talang för att lyckas. Devils hade helt enkelt för lite talang i år. Förhoppningsvis är det något som kommer att åtgärdas av Lou under den kommande sommaren. Om han gör det han ska för att förbättra det här laget så finns det inget som säger att Devils inte kommer att vara med i toppen igen nästa säsong.
*Del 2 kommer inom några dagar och kommer att innehålla spelarbetyg från den gångna säsongen.
