Säsongssummering: Återuppståndelse!
Säsongen är över för Blues del. Vancouver blev för svåra i slutspelets första runda men St. Louis Blues kan se tillbaka på säsongen med stolthet i själen. I tre delar skall jag försöka sy samman säsongen. Den första berör det som var, den andra kommer att fokusera på framtiden och den tredje blir betyg på spelarna.
Vad säger man efter att ha blivit svepta i den första rundan i slutspelet av ett lag som Vancouver Canucks?
I vanliga fall hade man blivit besviken och förbannad och visst finns en gnutta besvikelse. Men den övergripande känslan är lite som "Nåväl, det gick inte denna gången men vänta ni..."
Jag tillhör dem som tror stenhårt på mitt lag. Ibland, eller kanske för det mesta, så blir min tro till en våldsam övertro. Jag anser att St. Louis Blues är världens bästa hockeylag och skulle slå vem som helst om alla spelare var friska och i form. Tolka därför inte den inledande raden i detta alster som något nedsättande om Vancouver.
Denna säsongen tvivlade jag dock på klubben för andra gången (den första var när man ersatte Joel Quenneville med Mike Kitchen och gav denne nytt kontrakt efter säsongen) genom alla dessa år.
När Andy McDonald och Paul Kariya blev skadade och man sedan bytte bort en av lagets bästa målskyttar, Lee Stempniak, och ersatte honom med en skadebenägen back och en grovt underpresterande svensk, så trodde jag att man tappat förståndet helt.
Stempniak kom från en grym säsongsupptakt och var en del av Blues powerplay som hade glänst under serieupptakten. Det kändes inte logiskt att trada Stempy i det läget när man redan tappat lagets kanske två poängstarkaste spelare i skador.
Inledningsvis fick jag rätt. Carlo Colaiacovo och Alexander Steen som kom i traden, hade svårt att acklamatisera sig och gjorde inte mycket väsen av sig. Men med facit i hand så får man nog anse traden vara klart godkänd. Colaiacovo landade på 29 poäng och Steen på 24. Totalt 53 och det är troligtvis motsvarande den siffran som Stempniak fått om han fortsatt.
Men grejen är den att nu har man två spelare till ett lägre pris än vad Stempniak ensam hade kostat nästa säsong. Stempniak tjänar $3,5 miljoner 09/10 medan Steen och Cola gör $3,1 miljoner tillsammans.
Blues inledde annars säsongen väldigt fint. Trots tidiga bakslag.
Draftettan 2005, Erik Johnson, gick sönder i vad som kan beskrivas som en av de märkligaste skador man hört talas om. Jag köper kanske inte berättelsen rakt av om att Johnson fastnade med foten mellan gas- och bromspedalen på en golfbil, men det är den officiella förklaringen och då är det väl så.
Men trots avsaknaden av lagets förväntade general i backleden och i powerplay, så inledde Blues lovande.
Man öste in mål med en man mer på isen och Kariya och McDonald toppade tidigt poängligan. Gamle Keith Tkachuk fick en liedersk knäpp och gjorde mål i sex raka matcher och hade 8 mål efter 8 matcher. Laget såg ut att vara på väg mot återupprättelse efter tre-fyra säsonger i skuggan.
Men sedan började det.
Stempniak gick sönder direkt. Missade två veckor men var sedan tillbaka i poängtagen. Under tiden gick lagets spelskickligaste av de två tuffingarna men förfogar över, sönder. D.J King hann med tre matcher innan en axelskada satte stopp för säsongen.
Kort efter Stempniaks comeback så fick Kariya stå åt sidan på grund av ömmande höfter. Kariya toppade poängligan efter 11 matcher med 15 poäng, men väntades snart vara tillbaka i spel. Tiden gick och inget hände. Ena dagen verkade han redo för spel för att nästa dag inte ens kunna träna. Det hela slutade med operationer i båda höfterna och säsongen var över.
11 dagar efter Kariyas frånfall så brakade Andy McDonald in i sargen i en match mot Montreal. Alla runt och i Blues höll andan men det visade sig att foten var bruten och McDonald tvingades vila på obestämd tid.
Under tiden så hann lagets högst rankade rookie, T.J Oshie, gå sönder och Manny Legace föll för den numera berömda Curse of Sarah Palin, när han stöp i backen på den röda mattan som lagts ut för vicepresidentkandidaten.
Oshie missade i princip hela november och december. Den 11 december tappade man lagkaptenen och den bäst betalde backen Eric Brewer i en ryggskada. Även Brewers säsong visade sig vara slut.
Nu föll spelarna som käglor i en bowlingmatch. Jay McKee missade matcher. Patrik Berglund blev skadad. Chris Mason fick operera bort blindtarmen. Roman Polak bröt foten och missade en månad. Yan Stastny fick ett finger avslaget och Dan Hinote radade upp sina missed man games precis som vanligt.
December blev otroligt mörk för Blues och laget sjönk som en sten och parkerade efter nyår sist i hela NHL.
Men i takt med att skadora kom så tvingades man ersätta de frånvarande spelarna. Brandon "B.J" Crombeen plockades från Dallas waiverlista och gjorde sig ett namn omedelbart. I sin första match i Blues slängde han handskarna vid nedsläpp och tog en fight direkt. I sin nionde och tionde match för klubben svarade han för det matchvinnande målet och gjorde hattrick mot Nashville.
Brad Winchester plockades upp från Peoria och spelade till sig en plats i laget. Steve Regier kom upp och satte ett par baljor. Mike Weaver som ratats av andra klubbar fick en chans i Blues och svarade för en ytterst stabil säsong.
Tyson Strachan gjorde som Steve Wagner gjorde ifjol. Kom till campen helt okänd och slog sig in i laget.
Inte på några sätt några stjärnor men sakta men säkert så började lagets svetsas samman av all jäkelskap runt omkring och precis när alla tappat hoppet och tron så vände man på hela säsongen.
Ett par situationer blev nycklarna till vändningen.
Klubben tröttnade på att Manny Legace gick och tjurade och bröt med keepern som bara året innan spelat All Star-matchen. Legace skickades till Peoria och Chris Mason fick signalen att förstaspoten var "up for grabs".
Andy McDonald gjorde comeback efter tre månaders frånvaro och framförallt, laget svarade för en fantastisk, historisk, magnifik...whatever, vändning mot Boston måndagen den 19 januari. På bästa sändningstid hemma i Sverige dessutom.
Blues var kraftiga underdogs mot NHL-toppande Boston Bruins och hade till på köpet bortamatch. Allt annat än en hemmaseger var en skräll.
Chuck Kobasew gav Bruins ledningen men Winchester och McClement tog Blues till en ledning inför tredje perioden.
Ledningen höll sig tills fem minuter återstod. Inom loppet av 1.39 så gjorde Michael Ryder, P.J Axelsson och Zdeno Chara ställningen till 4-2 för Boston och med 3.05 var det naturligtvis avgjort.
MEN, Blues vände tillbaka. Med 1.20 kvar så reducerade David Perron och medan Bostons kommentator fällde de numera klassiska orden "It will take a miracle now" så forsslade Perron åter upp pucken. Med två sekunder kvar av matchen så avlossade Keith Tkachuk ett skott och på returen så slog David Backes in 4-4 på tennis med mindre än sekunden kvar på klockan. Bittra Bruinsfans och Blueshatare kan hävda att det var hög klubba. Domare tittade på repriserna och godkände målet.
Efter övertiden så vidtog straffarna och T.J Oshie, Chris Mason och Brad Boyes såg till att Blues tog två mycket överraskande poäng med sig hem.
Med säsongen i backspegeln så menar alla att detta var vändningen till det som skulle komma.
Alla som följer NHL någorlunda vet storyn om laget som var sämst efter de första 41 matcherna men som gick bäst de sista 41. Faktum är att laget gjorde sin näst bästa andra halva genom tiderna.
Från nummer 15 till nummer 6 på exakt två månader är en prestation som bara kommer att bli större och större med åren.
Blues blev ett lag. Hockeyn återuppstod som största sport i staden och man sålde ut mer än 30 av sina 41 hemmamatcher. Staden och fansen slöt upp bakom laget och när Scottrade Center exploderade i ett segerrus i den näst sista matchen mot Columbus och slutspelet var säkrat, så föll tårarna både i St. Louis och hemma i Sverige.
Fyra förluster mot Vancouver kan vi lämna därhän. Denna återblick blev som balsam för själen och nu vet Blues unga killar vad det innebär att spela slutspel.
Det är inte för inte som en Stanley Cup-vinnare som Andy McDonald var överägset bästa Bluesspelare i slutspelet.
Boyes, Berglund, Perron, Oshie, McClement, Steen, Coloaiacovo och inte minst David Backes spelade sina första slutspelsmatcher i karriären. Räkna med att de tar med sig den erfarenheten till nästa säsong.
Visst hade det varit roligt att vara med lite längre denna säsongen. Om resan varit lite längre. Men just nu har vi stoppat för lite bränslepåfyllning och ni kan vara säkra på att resan fortsätter under sommaren och hösten.
Blues ägare Dave Checketts får de sista orden:
" Det känns bra att veta att vi har spelare som Kariya och Erik Johnson att tillgå till nästa säsong. Med ett par förstärkningar under sommaren som kommer de (laget) att vara ganska bra. Vem vet vad dessa killar kan åstadkomma? Det här är ett sammansvetsat gäng som står upp för varandra och som har ett mycket gott anseende även utanför isen."
Och han avslutar med vad jag tror att alla fans till St. Louis Blues känner efter denna säsongen:
"Jag är mycket, mycket stolt över dem."
