Inför St. Louis Blues - Detroit Red Wings

Klockan är slagen, tiden är inne. Det som kändes som en evighet när vi fick reda på att Blues och Wings skulle mötas i Sverige, är nu blott bara några timmar borta.

Detroit Red Wings vs. St. Louis Blues. 
Rivalmöte i Central Division och premiärmatcher för båda lagen säsongen 2008/09.

Visst kommer det röda att dominera i Globen. Inte minst de röda stolarna och låg- och mellanstadiekillarna som kommer med pappa i släptåg och som nyss inhandlat en Wings-jersey med nummer 40 Zetterberg på ryggen. Det finns dock en liten men stabil skara Blues fans i Sverige som kommer att få stöd från ett hundratal influgna fans från St. Louis.

Skrapar man på ytan så finner man emellertid ett intressant rivalmöte som återigen är på väg att blomma ut. 
Från mitten av 90-talet och fram till en bit efter millennieskiftet, så ingick Detroit och St. Louis i en kvartett som totaldominerade i west. De övriga två var Colorado och Dallas. 
Rivaliteten nådde aldrig det klimax som Wings-Avs gjorde, men visst väckte det starka känslor. 
Det hela kulminerade i slutspelet 1996 när lagen möttes i slutspelets andra runda. 
St. Louis med Wayne Gretzky, Brett Hull, Al MacInnis, Chris Pronger och Dale Hawerchuk i laget ställdes mot Detroit med Steve Yzerman, Sergei Fedorov, Paul Coffey, Nicklas Lidström och Viacheslav Fetisov i sin ringhörna.

Matchserien blev en klassiker. Wings tog kommandot direkt via 3-2 och 8-3 och såg ut att cruisa vidare till en cenferencefinal mot Colorado. 
Blues ville dock annorlunda och vände fighten via 5-4 och 1-0 i Kiel Center och sedan med att chocka genom att vinna med 3-2 i Joe Louis Arena. 
Blues skulle spela hem serien inför ett knökfullt Kiel men det var Detroits tur att vända.
Med 4-2 tog man serien tillbaka till Joe Louis och resten är hockeyhistoria.

I en rysare av sällan skådat snitt så storspelade målvakterna och när 60 minuter spelats stod det fortfarande 0-0. Så även efter första övertiden. 
I den andra övertidperioden så får Wayne Gretzky pucken till skänks vid offensiv blå. 
The Great One slarvar och pucken snappas upp av en framstörtande Steve Yzerman. 
Yzerman tar sig fram mot St. Louis blå och precis på blålinjen avlossar han sitt livs kanon som sitter stenhårt uppe i Jon Caseys högra kryss. 

För oss som var med redan då sitter taggen djupt, men efter det gick lagen skilda håll. 
Blues genomgick en generationsväxling men höll sig kvar i toppen ända fram till lockouten. 
Detroit har hållit sig kvar i den absoluta toppen under alla år och faktum är att vi i Globen lär får se inte mindre än fyra spelare som var med i Detroit den ödesdriga kvällen.
Chris Osgood, Nicklas Lidström, Kris Draper och Kirk Maltby.

---

För St. Louis del så är det upp till bevis. 
Laget skall visa att den fina våren inte bara var en engångsföreteelse och att man nu kan leverera en full säsong. 
Säsongen som följde på lockouten blev oerhört tuff för klubben som befann sig under försäljning. Man vågade inte ge Chris Pronger det långa, dyra kontrakt som han ville ha och man tappade även Pavol Demitra som free agent. Dessutom kom beskedet att Al MacInnis ögonskada var så pass allvarligt att det var färdigspelat. 
Klubbens framgångsrikaste coach genom tiderna, Joel Quenneville hade fått sparken säsongen före lockouten och ersattes av assiterande coachen Mike Kitchen som inte hade förmågan att samla ihop styrkorna som kvarstod.
Ett långt och smärtsamt nybygge fick sin början. 

Dave Checketts kom in som ägare och de första han sa var: - Vi kommer att ha mycket kul tillsammans, St. Louis!
John Davidson installerades som president och Doug Armstrong, före detta general manager i Dallas, försärkte organisationen. 
Klubben började bulka upp via smart draftande och bra agerande vid trading deadline och har idag en skön mix av ungdomlig entusiasm och rutin.
Det är nu det roliga skall ha sin början.

Patrik Berglund, T.J Oshie, David Perron, David Backes, Erik Johnson och Roman Polak tillhör det unga gardet som tillsammans med Brad Boyes, Jay McClement, Barret Jackman och Carlo Colaiacovo som befinner sig mitt i karriärerna och veteranerna Keith Tkachuk, Paul Kariya, Chris Mason och Andy McDonald skall vara stommen i lagbygget. 

Tack vare avsaknaden av svenska profiler så har Blues alltid fått väldigt lite utrymme i media. Nu håller det på att ändras i och med finske Jarmo Kekeläinens scouting. 
Patrik Berglund och Jonas Junland har draftats och medan Patrik håller på att bli ett av de stora affischnamnen, inte minst till helgens drabbning, så står Junland precis på gränsen till NHL. 
Alexander Steen plockades in i en trade för snart ett år sedan och verkar ha hittat tillbaka till den harmoni och den hockey som gjorde honom till succéman i Toronto under hans första år i NHL. 
Alexander Hellström finns i organisationen medan Simon Hjalmarsson och David Rundblad är två drafter som förhoppningsvis kommer att blomma ut om 3-4 år. 

---

Nyckelspelare

Matchvinnaren: David Backes

Backes vet hur det känns att göra mål på Detroit. I våras gjorde han fyra i en match mot Wings i Joe Louis Arena. 
Backes draftades som nummer 62 2003 och debuterade i Blues 2006. Då med rykte som en målskytt. Första säsongen gick bra men den andra gick trögare och Backes tappade stilen och började ta rollen som retsticka i laget. Han fortsatte under inledningen av förra säsongen men så hittade han plötsligt tillbaka och började ösa in mål. Backes gjorde det klassiska 4-4 målet borta  mot Boston i den sista sekunden i en match där Blues vände 2-4 till seger med 5-4 inom loppet av matchens sista två minuter plus straffläggning.

Försvarsgeneralen: Barret Jackman

Jackman är lagets bäst betalde back i Eric Brewers frånvaro och tar ett stort defensivt ansvar. Formades av Al MacInnis under dennes tid i klubben men saknar tyvärr helt den offensiva ådran som nestorn hade. Loggar mest istid i laget och är stenhård att möta. Skulle dock kunna bli lite snabbare på skridskorna. 

Grovjobbaren: Jay McClement

-Vem har varit bäst på campen? 
Den frågan fick Andy Murray av media i St. Louis. Svaret var entydigt: Jay McClement.  
Ja får sällan de stora rubrikerna men är definitivt en av lagets viktigaste kuggar. Spelar mycket mot motståndarnas topplinor och är lagets bästa penalty killer. Har dessutom talang nog att göra upp emot 20 mål på en säsong och fortsätter han utvecklas så är han snart ett namn för Selke. 

Doldisen: David Perron

Ansedda hockeyanalytikern Darren Pang förutspår att Perron kommer att bli årets Loui Eriksson i NHL. Gör trots sina blott 21 år, sin tredje säsong i NHL och blev faktisk lagets tredje bästa poängplockare ifjol. Har enligt folk på plats i St. Louis mognat betydligt under det senaste året och det kommer att visa sig på isen. 

Målvakten: Chris Mason

Mason kommer att ha ögonen på sig. Detta blir säsongen då han skall visa att han är mogen att ineha rollen som etta i en NHL-klubb. Han har varit i denna sitsen förra under sin tid i Nashville men då konkurrerande han ut av Dan Ellis. 
Kan Mason leverera under en hel säsong som han gjorde under de sista 30 matcherna så får Loungo, Brodeur & Co en match om Vezina, men det är en bit att vandra för den karismatiske Mason. 

Målskytten: Brad Boyes

Ingen skall egentligen nämnas i samma mening som den legendariske Brett Hull och Boyes är ljusår ifrån hans storhet. Men det går ändå inte att bortse från vissa likheter som exempelvis i power play när Boyes står och laddar i vänstra tekningscirkeln. 
Boyes hämtades från Boston i en trade som såg Dennis Wideman gå motsatt håll och det traden har varit lyckad för alla parter. 

Fightern: Cam Janssen

Bam Bam Cam tvekar inte en tusendel när det gäller att kasta handskarna. Problemet inför matcherna mot Detroit är att ingen i Wings är i närheten av att mäta sig med Cam. Därmed lär publiken i Globen gå miste om en av de saker vi älskar med NHL. 

Ledaren: Keith Tkachuk

37 år gammal numera. Degraderad till en mindre roll på isen men i omklädningsrummet är det Keith som talar och då lyssnar man. Är fortfarande god för 25 strutar, gärna från sin "Holmström"-position framför mål. 
Tkachuk har erfarenhet från 4 OS-turneringar och 2 World Cup. Var tongivande i USAs vinnande lag 1996. Tar hand om de unga killarna när de slussas in i laget. 

Coachen: Andy Murray

Med sin magisterlika uppsyn är Murray en legend i kanadensisk hockey. Han har tagit Team Canada till tre VM-guld och gör nu sin fjärde säsong, den tredje hela. 
Murray är stenhård och av den gamla skolan. Det förhindrar dock inte att han har en gemytlig sida. Men han lämnar inget åt slumpen och tycks ägna varenda vaken minut åt att analysera hockey. Står inför uppgiften att få laget att leverera en full säsong och att ta laget till ett nytt slutspel.


---

Plus/Minus

+
Laget osar av spelglädje och självförtroende. Den positiva våren tillsammans med hockeyintresset i staden gjorde att i princip alla spelare avbröt semestern i förtid för att ansluta med kompisarna och börja åka skridkor. 2-3 veckor innan campen startade så fanns så gott som alla på plats och körde. 

+
Paul Kariya, Erik Johnson och Andy McDonald.
Samtliga missade hela eller åtminstona största delen av förra säsongen så även om Blues har agerat avvaktande under sommaren så blir dessa tre en klar injektion i laget. Kariya och Johnson kommer att boosta ett redan starkt PP.

-
Backuppsättningen ser på förhand väldigt ojämn ut.  Man har tappat stabile Jay McKee och in kommer Erik Johnson och gamle Darryl Sydor. Att både besitter en stor portion hockeykunnande är tveklöst men de befinner sig i helt olika delar av karriärerna. Sydor har sett ut att vara dekis under ett par år nu och frågan är om han kan bidra med mer än bara "veteran leadership". Johnson, supertalangen som skadade sig i en golfkärra förra sommaren, gör sina första NHL-matcher på nästan 550 dagar. 

-
Publiken. Det kommer att vara rött i Globen. De luttrade NHL-fansen kanske håller en extra tumme för Blues, men bandwagon-fansen och de som följer NHL bara för svenskarnas skull, är i Globen för Red Wings. Det är ungefär samma typ av människor som håller på Chelsea, Man U och Liverpool, Inter och Milan i Italien och Barca och Real i Spanien. Så rent visuellt kommer det att vara mycket rött i Globen. Ljudmässigt kommer det nog att bli jämnare eftersom svensken i regel är en stillsam art som först efter ett halvrör kan börja göra rösten hörd.


Nyckeln till seger

Chris Mason (och eventuellt Ty Conklin) måste visa att det fina spelet från fjolåret sitter i. Mason svarade för en otrolig vår och Conks var stabil när han väl fick chanserna i just Detroit Red Wings. Conklin som för övrigt medverkat i tre av de fyra senaste Stanley Cup-finalerna i tre olika klubbar. 
Målvakterna måste spika igen när Datsyuk, Zetterberg och Franzén börjar surra. 

Det gäller även att uppträda disciplinerat och inte ta några onödiga utvisningar. 
Detroits PP kan vara mördande effektivt när Lidström, Kronwall och Rafalski står och laddar. För att ine tala om gamle Holmström som står framför mål och rakar in 20 puckar per säsong.

Samtidigt så måste Blues själva utnyttja de möjligheter som kommer att ges med en man mer på isen. Med Johnson och Kariya tillbaka i laget så tillkommer en helt ny dimension och PP har sett mycket bra ut för Blues del i de tre senaste försäsongsmatcherna. 


---

Laget

Andy Murray luftade hela truppen i genrepet mot Linköping.
Linerna var som följer:

10. MCDONALD, Andy - 42. BACKES, David - 57. PERRON, David
5. JACKMAN, Barret - 46. POLAK, Roman

9. KARIYA, Paul - 7. TKACHUK, Keith - 22. BOYES, Brad
44. SYDOR, Darryl - 6. JOHNSON, Erik

20. STEEN, Alexander - 18. MCCLEMENT, Jay - 26. CROMBEEN, B.j.
28. COLAIACOVO, Carlo - 43. WEAVER, Mike

15. WINCHESTER, Brad - 21. BERGLUND, Patrik - 74. OSHIE, T.j.
27. PIETRANGELO, Alex - 33. STRACHAN, Tyson 

I mål stod Chris Mason, Ty Conklin och Ben Bishop varsin period.
Sedan dess har Tyson Strachan officiellt skickats ner till Peoria Rivermen.
I truppen finns även Eric Brewer och D.J King som befinner sig på Injury reserve och Derek Armstrong som slåss med Cam Janssen om den sista platsen bland forwardsen.

Armstrong tar platsen om Murray gör bedömningen att det inte finns något hot mot hans stjärnspelare som McDonald, Kariya, Oshie, Boyes, Johnson och Berglund. 
Men när motståndarna förfogar över en kille som Todd Bertuzzi så kan det vara vettigt att använda Cam Janssen.


---

3 kommentarer

Mattias Larssoncom.larsson@gmail.com2009-10-01 23:58:00