Decenniets 10 bästa spelare: Plats 5 -1
Nedräkningen fortsätter och vi är framme vid de fem bästa spelarna i St. Louis Blues under det första decenniet på 2000-talet.
Andra delen av "Decenniets 10 bästa spelare" rör de fem bästa spelarna som spelat för Blues under 2000-talets första 10 år.
---
5. Doug Weight
| Matcher | Mål | Assists | Poäng | Utv |
| 364 | 75 | 220 | 295 | 247 |
Att påstå att Doug Weights tid i St. Louis skulle innebära att hans nummer 39 hamnade i taket är att överdriva grovt. Weight motsvarade aldrig riktigt de förväntningar som ställdes på honom när han kom till klubben sommaren 2001.
Weights styrka låg som framspelare och han hade 1995-96 hela 79 assistpoäng och 104 poäng totalt.
I Blues fortsatte han att spela fram i ett jämnt tempo men målproduktionen sjönk dramatiskt.
Trots detta så ståtar han med 295 poäng på 364 matcher vilket trots allt får betecknas som godkänt.
Under Blues fruktansvärda säsong 2005-06 så ville Blues ge Weight chansen att vinna Stanley Cup och tradade honom vid deadline till Carolina Hurricanes och trots att han blev skadad under slutspelet, så var han en bidragande faktor till att Hurricanes faktiskt gick och vann cupen just den sommaren.
Under samma sommar så re-signade Weight med Blues och diskussionen om rental players (hyrspelare) tilltog. Carolina hade nämligen fått offra en hel del, bland annat ett draftval som resulterade i Patrik Berglund, när de tradade för Weight.
Hösten 2007, efter att Weight bara noterat 4 mål och 7 assists, så fann klubben det bäst att trada Weight som fick gå till Anaheim i utbyte mot Andy McDonald.
Enligt en mycket besviken Weight så hade klubben jagat honom under hela hösten angående en trade trots att han hade en no trade-klausul i kontraktet.
Vid sin första match tillbaka i St. Louis med sin nya klubb (då undertecknad för övrigt fanns på plats), så hyllades emellertid Weight av sin forna hemmapublik med en stående ovation och hyllning på jumbotronen.
###
4. Pavol Demitra
| Matcher | Mål | Assists | Poäng | Utv |
| 494 | 204 | 289 | 493 | 160 |
Slovaken med det rakade huvudet och stenansiktet slog igenom med besked när han kom från Ottawa i en trade som såg Christer Olsson gå motsatt håll. En av de få verkligt bra saker som Mike Keenan fick uträttat i klubben.
Demitra hade 8 ytterst produktiva säsonger i St. Louis och blev den som axlade Brett Hulls mantel som målskytt nummer 1 i klubben.
Demitra toppade en hel drös med slovaker som var en stor del av det lagbygge som Joel Quenneville byggde upp efter att Keenans härjningståg var över.
Övriga var Michal Handzus, Lubos Bartecko och Ladislav Nagy
Demitra spelade nästan 500 matcher i Blues och gjorde lika många poäng. Trots att många minns honom som en avslutare så var han en lika god, om inte bättre framspelare.
Hans toppnotering är från 2002-03 när han slog tll med 36 poäng och 57 assists.
När Blues skulle inleda säsongen efter lockouten så fanns inte Demitra med i planerna. Kostandsnedskärningar vid ett ägarbyte innebar att man inte valde att förlänga med Demitra som flyttade vidare till Los Angeles. Hans tillkortakommanden i slutspelet nämndes som en faktor men han var knappast ensam om att underprestera i slutspel i St. Louis.
När han lämnade Blues så var han klubbens femte bästa poängplockare genom tiderna.
###
3. Keith Tkachuk
| Matcher | Mål | Assists | Poäng | Utv |
| 497 | 200 | 208 | 408 | 643 |
Tkachuk är den spelare som spelat flest matcher under hela 2000-talet i Blues.
Han anslöt till klubben vid deadline 2001 och har sedan dess haft hjärtat i klubben och staden. Inom några dagar så spelar Walt, som han kallas av spelare och fans, sin 500:de match i klubben.
Tkachuk kom som en av ligans största stjärnor och den kanske främsta av dåtidens powerforwards.
Blues fick offra en hel del ung talang med Michal Handzus och Ladislav Nagy i spetsen när man ville få tillgång till Tkachuk, som trots fina siffror i Winnepeg/Phoenix, varit skadad väldigt ofta i karriären.
De första fyra säsongerna så var Tkachuk en spelare som snittade en poäng/match. I takt med åldern så har snittet sjunkit men han har ändå presterat så pass starka siffror som 27 och 25 mål de senaste två säsongerna.
Han har tagit rollen som pappa i laget och är den store ledaren trots att det officiellt är Eric Brewer som är kaptenen.
Tkachuk tradades till Atlanta vid deadline 2007 i ett drag där han gjorde klubben en stor tjänst. Atlanta kan knappast ha kallats en seriös contender trots att man nådde slutspel, men Blues fick bra betalt i bl.a två draftval som resulterat i talanger som Ian Cole och Brett Sonne. Precis som polaren Weight så valde Blues att återsigna Tkachuk samma sommar.
Tkachuk älskar staden och staden älskar honom. Detta har dock inte hindrat att en del fans kopplar samman klubbens misslyckanden under decenniet med honom. Han har i ärlighetens namn aldrig presterat bra i slutspelen och en del menar att hans auktoritet överglänser coachernas och på så sätt skulle hämma laget.
Hur det än förhåller sig så kan ingen ta ifrån Walt att han är en av klubbens bästa och viktigaste spelare under 2000-talet.
###
2. Chris Pronger
| Matcher | Mål | Assists | Poäng | Utv |
| 598 | 84 | 272 | 356 | 931 |
Christopher Robert Pronger var 21 när han kom i en mycket kontroversiell trade som vi behandlat vid flertalet tillfällen redan här på SvenskaFans. Publikfavoriten och poängmakaren Brendan Shanahan gick till Hartford i utbyte mot den ytterst talangfulle men ack så strulige ynglingen som umgicks med rykten som en partyprisse och dåligt tränad.
Under Mike Keenas hårda överblick så utvecklades emellertid Pronger till det backmonster han idag fortfarande är och har varit under 15 års tid nu.
Under nestorn Al MacInnis så blev det en Norrisvinnare av Pronger 2000 och samma säsong vann han Presidents Trophy med sitt Blues.
Det blev även personligt poängrekord i NHL med 14 mål och 48 assists och även om han varit i närheten av de siffrorna flera gånger så lär den siffran stå sig för Prongs när han skall till att summera sin karriär.
När Brett Hull lämnade klubben så blev det Pronger och MacInnis som blev klubbens ansiktet utåt. Under sina nio säsonger i klubben så kom han upp i 598 matcher, 84 mål, 272 assists och massiva 931 utvisningsminuter.
Precis som Demitra så blev Pronger mer eller mindre borttvingad från klubben efter lockouten. Klubben ville inte låsa upp sig vid några långa, dyra kontrakt under försäljningsfasen och man fann att trada Pronger till Edmonton som bästa alternativ.
Den första spiken i kistan för 25 raka slutspel var därmed slagen.
Utan sin franchise player så blev Blues ett lätt villebråd för andra klubbar och ännu idag ser vi sviterna av vad en förlust av en spelare av Prongers kaliber kan innebära.
###
1. Al MacInnis
| Matcher | Mål | Assists | Poäng | Utv |
| 613 | 127 | 325 | 452 | 551 |
Man kan dryfta om Pronger eller MacInnis haft störst inverkan eller varit bäst för laget under 2000-talet. Det faktum att MacInnis fortfarande är kvar i organisationen och fortfarande betyder oerhört mycket för klubben fäller ett definitivt avgörande.
MacInnis var 42 när han tvingades att dra sig tillbaka från hockeyn och han umgicks nog inte med några större planer på att sluta, utan det var en ögonskada som gjorde att han inte kunde fortsätta.
Allan "Al" MacInnis var en legend innan han anlände i St. Louis inför den förkortade lockout-säsongen 1994-95 som en hörnsten i Mike Keenans kommande lagbygge.
MacInnis hade varit tongivande i Calgary Flames under nästan ett decennium redan och vann Conn Smythe Trophy som viktigaste spelaren i slutspelet som Calgary vann 1989.
Han gjorde ingen besviken i sin nya klubb utan fortsatte att leverera och bygga på sitt rykte som en av ligans bästa backar genom tiderna.
Chris Pronger kan utan tvekan tacka MacInnis för den utvecklingskurva han fick och som i sin tur utvecklade honom till en av ligans bästa backar under en lång tid framöver.
Detsamma gäller Barret Jackman som parades ihop med MacInnis under sin rookiesäsong och som ledde "Jacks" till Calder Trophy det året då han bland annat slog Henrik Zetterberg.
MacInnis mördande slagskott firade stora triumfer i Blues liksom i Flames och 1999 fick han som 36-åring, ytterst välförtjänt, äntligen Norris Trophy som ligans bästa back den säsongen.
Under 2000-talet så fortsatte karriären på absolut toppnivå och "Big Al" var med och vann OS med Team Canada 2002.
Han medverkade i tre All Star-matcher (totalt 15) och vann tävlingen om det hårdaste skottet inte mindre än sju gånger.
Som 39-åring gjorde han sin poängmässigt bästa säsong i Blues och den bästa på nio säsonger när han noterade 16 mål och 52 assists och totalt 68 poäng.
Året efter fick Al problem med ögonen och en skadad hornhinna. Han kunde inte fokusera tillräckligt bra med blicken men viljan att komma tillbaka var så stor att det trots allt dröjde två år innan han lämnade det smärtsamma beslutet.
Den 9 september 2005 kom beskedet och Blues slösade ingen tid med att vänta utan sju månader senare skickade man upp nummer 2 i taket inför en match mot Edmonton Oilers.
I november samma år så meddelade presidenten John Davidson att man anställt Al som Vice President i klubben, en roll som han ännu idag har.
---
Fotmot: Statistiken sammanfattar spelarens SAMTLIGA år i klubben. Sammanställningen och rankingen rör emellertid åren 2000-2009.
Mattias Larssoncom.larsson@gmail.com2009-11-26 21:18:00
