Al MacInnis: Jag är ingen föredetting!
Al MacInnis har inte lagt skridskorna på hyllan och lockouten underlättar inte beslutet.
"-Det är hans plats. Platsen hade hans namnbricka när Blues brukade träna här."
Men när Al MacInnis hänger upp sina prylar på den bekanta platsen efter att ha skrinnat med St.Louis Blues veteraner och föredettingar på deras rink, så är det en sak som fattas. Namnbrickan sitter inte där.
"-Det beror på att jag inte är någon föredetting." säger Al.
MacInnis missade samtliga utom de tre första matcherna förra säsongen. Anledningen: En allvarlig ögonskada.
Strejken har komplicerat hans beslut angående framtiden.
Vilket beslut han än tar så blir det fel på grund av de rådande förhållandena i NHL. Det förhindrar även St.Louis Blues att hålla någon form av match-relaterad ceremoni för att hylla honom. Och ju längre strejken håller på, desto svårare blir det att göra en otrolig comeback.
För tillfället har han tid att vänta på att "lägga skridskorna på hyllan".
"-Ju äldre man blir desto tuffare blir det att hålla den nivån på spelet som man vill hålla. I min sista hela säsong (2002-03 reds.anm) så valdes jag till första All Star-teamet, och kände då naturligtvis att jag klarade av att spela på den höga nivån jag ville. Jag älskade att spela. Verkligen älskade det."
MacInnis, som fyllde 41 i juli, har spenderat lockouten med att träna sina söner. Officiellt är han en "Unrestricted free agent" och kan signa med vilket lag han vill. Han har sagt åt sin agent Don Meehan att inte söka efter anbud men har heller inte fyllt i några papper för att dra sig tillbaka. Han har helt enkelt inte bestämt sig.
St.Louis Blues har emellertid förberett sig på att Al kanske inte kommer tillbaka på isen och har gjort informella förfrågningar om han skulle kunna tänka sig att ta en annan roll inom organisationen. Som assisterande coach eller på kontoret.
En uppgift som assisterande coach är ett ansvar han inte säger sig vara redo att ta ännu, men det finns ömsesidigt intresse om att han skall stanna inom organisationen.
"-Men man skall aldrig säga aldrig. Fst det är ett stort åtagande både för mig och för familjen. Coacherna är där både före och efter spelarna. Man får offra mycket.
MacInnis ville ha sommaren på sig för att ta beslutet om han skulle fortsätta spela eller inte. För att se om han efter 1416 matcher, två allvarliga ögonskador och en ömmande axel (från slutspelet 2003) fortfarande har "det" i sig. Han ville se om det gick att återfå så pass mycket syn att han skulle kunna spela igen.
Han opererade båda ögonen i oktober 2003. Nervskadan på hans vänstra öga var så allvarlig att läkarna misstänkte permanenta skador. Hans syn försämrades drastiskt i, och i synnerhet efter en match mot Nashville den 16 oktober 2003. Blues kapten opererades dagen efter och har inte spelat sedan dess.
Detta endast några månader efter att ha varit nominerad till Norris Trophy som ligans bästa back samt varit mest produktiva back framåt. Han lämnade en karriär som inneburit 340 mål och 934 assists för ett total på 1274 poäng. Ett total som gör honom till trea bland backar genom tiderna endast med Ray Bourque och Paul Coffey framför sig. Två spelare som bara för någon månad sedan utsågs till "Hall of Fame".
Det var ingen speciell situation mot Nashville som gjorde ögat sämre. Det var snarare relaterat till en händelse 2001 då han fick en klubba i ögat som repade linsen.
Lite av synen har återvänt med hjälp av en kontaktlins.
Hans periferiseende har fortfarande brister. Han måste vrida på huvudet mycket mer när han byter fil vid bilkörande. Han säger att det inte är suddigt utan mer något som skymmer sikten.
Att hitta ett sätt att spela hockey på det viset är svårt.
Man kan göra ett kirurgiskt ingrepp för att fästa linsen permanent men läkarna säger att det inte går att göra det starkt nog för att klara en "kontaktsport".
MacInnis menar att han alltid har alternativet att vänta en månad eller mer och ser hur det förbättras, men det har gått ett år nu.
" -Det är som med alla skador. Det tar tid att läka. men när det gäller nervskador så är det så oförutsägbart. Hur mycket kommer tillbaka? Kommer det tillbaka överhuvudtaget? Hur länge tar det då? Man vet inte..."
Under tiden spenderar han varje kväll med hockey. Han tränar sin äldsta son och är assisterande coach till sin näst äldsta sons lag. Han har blivit ännu mera involverad i St.Louis ungdomshockey.
Han skrinnade med Bluesspelarna när de förberedde sig inför försäsongen, men nu blir det bara lite hockey med Blues veteraner där han byter om i sitt gamla bås.
"-Det är väldigt frustrerande. Du har inte rutiner längre. Du vet inte vad du skall göra mellan 8.00-16.00. men det svåraste är ändå att hitta något du tycker är lika roligt som att spela hockey. Det händer väldigt sällan att man gör det..."
