Ye olde time Hockey: Original Six 1961-67

Det här är det sista avsnittet som handlar om ”The Original Six” epoken. Avsnittet tar upp de sista sex säsongerna och sträcker sig från säsongen 1961-62 till säsongen 1966-67. Man kan också kalla den här perioden för: ”De sista ljuva åren för Toronto Maple Leafs”.

Inför säsongen 1961-62 så skickar Montreal Canadiens sin stjärnback Doug Harvey till New York Rangers i utbyte mot Lou Fontinato i något som är Canadiens sämsta trade genom tiderna än så länge. Harvey som vunnit Norris Trophy fem gånger på de senaste sex säsongerna skriver ett treårs-kontrakt med Rangers som spelande coach och han blir därmed ligans yngste coach genom tiderna. Boston Bruins får också en ny coach i Phil Watson men han blir ingen hit i båset, Boston vinner bara 15 matcher och blir sist i NHL med ynkliga 38 poäng. Laget släpper in hela 306 mål på 770 matcher, vilket är 87 mål mer än det lag som släppte in näst mest. Mästarna Chicago släpper några mindre namn till andra lag men de spelarna var väldigt viktiga kuggar när Chicago vann den föregående säsongen, laget tappar bland annat lagkaptenen Ed Litzenberger och backen Al Arbour. Chicago kämpar sig till en tredjeplats i ligan mycket tack vare Bobby Hull som under säsongen blir tredje spelare som gör 50 mål under en säsong. Hull gör sitt femtionde mål i match #66 men lyckas inte göra några mer mål i de sista matcherna för att ensam ta över målrekordet. Rangers lyckades bra under Harvey, vars precisa passningar gjorde att Andy Bathgate jagade Bobby Hull under hela säsongen i poängligan, han fick lika många poäng som Hull men Hull vann Art Ross på mer gjorda mål. Rangers som dessutom hade ett par riktiga juveler i de två debutanterna Jean Ratelle och Vic Hadfield tog den fjärde och sista slutspelsplatsen före Detroit Red Wings. Detroits femteplacering var en stor besvikelse och det var egentligen bara Alex Delvecchio och Gordie Howe som gjorde riktigt bra säsonger, Howe gjorde den 14 mars 1962 sitt femhundrade mål i NHL och kom på tredje plats i poängligan 7 poäng bakom Hull och Bathgate. Toronto Maple Leafs blir tvåa i serien tio poäng före Chicago trots att Frank Mahovlich har en ganska usel säsong med endast 33 mål. I november lämnar Conn Smythe officiellt Torontos ledning, där han de senaste säsongerna varit president, han stannar visserligen kvar som ordförande i styrelsen men han lämnar den beslutande makten till sin son Stafford som tillsammans med John Bassett och Harold Ballard tagit över mer än 50% av aktierna. Montreal Canadiens vinner som vanligt serien men det går inte lika lätt längre, många spelare är mätta på framgångar och nykomlingarna är inte tillräckligt bra, det är bara Bobby Rousseau som imponerar men han gör det desto mer och vinner Calder Trophy som årets rookie. Alla tror att Toronto och Montreal kommer att göra upp om Stanley Cup men bägge laget får rejält med motstånd i sina semifinaler. Rangers tvingar Toronto till sex matcher och den femte matchen avgörs i den andra förlängningsperioden av Red Kelly, den stora anledningen till Torontos problem var Rangers målvakt Gump Worsley som antagligen aldrig spelat bättre i målet än under den här semifinalserien. I serien mellan Canadiens och Chicago så vinner Canadiens planenligt de första två matcherna men sedan tar det tvärstopp mot Glenn Hall i Chicago kassen. Chicago vinner fyra raka matcher och Hall spelar ut kollegan Jacques Plante efter noter. Toronto vinner de två första finalmatcherna med 4-1 och 3-2 efter att ha dominerat Chicago, men Stan Mikita leder Black Hawks tillbaka in i serien. Chicago vinner de följande matcherna med 3-0 och 4-1 efter storspel av Mikita och Hall i målet. Toronto vinner den femte matchen med 8-4 trots att Mikita under matchen sätter två nya rekord, 15 assist och 21 poäng är nya rekord i Stanley Cup sammanhang. Toronto vinner den sjätte matchen med 2-1 och den store hjälten var Dick Duff som avgjorde i den tredje perioden. Torontos stjärnback Tim Horton sätter även han ett nytt Stanley Cup rekord när han gör 13 assist på de 12 matcher Toronto behövde för att vinna Stanley Cup. Följande spelare vinner den här säsongens troféer: Bobby Hull Chicago vinner Art Ross, Jacques Plante Montreal vinner både Hart och Vezina, Doug Harvey Rangers vinner Norris för sjätte gången, Bobby Rousseau Montreal vinner Calder och Dave Keon Toronto tar hem Lady Byng. Det här årets väljs följande spelare in i Hockey Hall of Fame: Punch Broadbent, Harry Hyland, Fred Maxwell, Reg Noble, Sweeney Schriner och Alf Smith, Mike Rodden väljs in bland funktionärerna och Frank Ahearn, Walter A. Brown, Frederick Hume, James D. Norris, Ambrose O'Brien och Frank Smith som Builders.

När säsongen 1962-63 startar så saknas ett bekant ansikte, efter 35 säsonger som coach eller GM för Detroit Red Wings så har Jack Adams lämnat laget. I New York så hoppar Doug Harvey av som coach, han fortsätter som spelare men ersätts i båset av Muzz Patrick som är både coach och GM tills Red Sullivan blir Rangers nye coach i december 1962. Sid Abel som ersätter Adams i Detroit tar ifrån Gordie Howe C:et på bröstet och ger det till Alex Delvecchio, anledningen var att Howe skulle slippa prata så mycket med pressen och bara kunna koncentrera sig på spelet. I Montreal så höjer många på ögonbrynen när Toe Blake tackar nej till ett treårskontrakt som coach för Canadiens och istället skriver på för endast ett år. Säsongen kommer att bli en av de jämnaste under Original Six epoken, de fyra första lagen är inom fem poäng. Boston blir sist även den här säsongen och vinner bara 1 av de 14 första matcherna innan coachen Phil Watson får sparken och Milt Schmidt tar över, när säsongen är slut har Boston bara vunnit 14 matcher och fått 45 poäng. New York Rangers som blir näst sist i NHL efter 22 segrar och 56 poäng, som vanligt är det försvarsspelet som inte fungerar i Rangers. Lorne ”Gump” Worsley stoppar under sex matcher 269 skott men han är för ensam för att kunna hjälpa Rangers till en bättre placering. Som vanligt är det slagsmål och annat under säsongen som tvingar Clarence S. Campbell att bötfälla och stänga av spelare. Gilles Tremblay Montreal och Reg Flemming Chicago blir avstängda tre matcher var efter en klubbfäktning och Montreals skyttekung Bernie Geoffrion blir avstängd fem matcher efter att han först kastat klubban och sedan bägge handskarna på domaren Vern Buffey i en match i Detroit. I Chicago tvingas Glenn Hall missa en match efter att han startat 502 raka matcher i serien, om man räknar in slutspelsmatcher så var hans svit på raka startade matcher otroliga 553. Han ersattes av Denis DeJordy som under tolv säsonger i NHL för fyra olika organisationer kommer att spela 316 matcher. Montreal blir trea i serien tre poäng bakom ettan Toronto och en poäng bakom tvåan Chicago, Detroit i sin tur var bara två poäng bakom Montreal i den jämnaste serien på mycket länge. Med tanke på att Canadiens saknade tre viktiga spelare i försvaret under lång tid av säsongen så är placeringen inte så illa, Jacques Plante missade nästan 20 matcher pga astma och backarna Tom Johnson och Lou Fontinato råkade bägge ut för allvarliga huvudskador, i Fontinatos fall var den så allvarlig att han tvingades sluta spela ishockey. Deras ersättare skulle med tiden själva få stjärnstatus i NHL, Jacques Laperriere och Terry Harper skulle bägge vinna Stanley Cup flera gånger med Canadiens under sina karriärer. Toronto hade inga större problem med att besegra Montreal i sin semifinal, Toronto vann med 4-1 i matcher efter att ha släppt in endast fyra mål under serien. I den andra semifinalen vinner Chicago de första två matcherna för att sedan förlora fyra raka matcher till Detroit som därmed fick möta Toronto i Stanley Cup finalen. Trots storspel av Gordie Howe och Norm Ullman i Detroit så hade laget inte mycket att sätta emot Toronto som vann Stanley Cup med 4-1 i matcher efter resultaten: 4-2, 4-2, 2-3, 4-3 och 3-1. Säsongens priser gick till följande spelare: Vezina, Glenn Hall Chicago, Norris, Pierre Pilote Chicago, Lady Byng, Dave Keon Toronto, Calder, Kent Douglas Toronto och Gordie Howe vann både Hart och Art Ross efter 38 mål, 48 assist och 86 poäng. Efter säsongen genomförs den första draften av amatörspelare, det gick fortfarande att binda upp spelare innan de blivit tillräckligt gamla för att draftas men det blev med tiden allt besvärligare för lagen och 1970 genomförs den första draften där alla spelare var tillgängliga (under förutsättning att de var tillräckligt gamla). Den förste spelaren som valdes i draften 1963 var Garry Monahan som valdes av Montreal Canadiens, Monahan kommer att göra 285 poäng på 748 matcher under sin 12 år långa NHL-karriär men draftens bäste spelare är nog Pete Mahovlich som Detroit valde som #2. Det blir ett par NHL rekord även den här säsongen, Howie Young i Detroit krossar det gamla utvisningsrekordet när han får ihop 273 utvisningsminuter under säsongen. Dick Duff i Toronto sätter nytt rekord för snabbaste två mål från starten av en Stanley Cup match när han gör två mål inom 1:08 i den första Stanley Cup finalen. Dave Keon även han i Toronto sätter nytt rekord för shorthanded mål under en slutspelsmatch när han gör två shorthanded mål i 3-1 segern över Detroit i den sista Stanley Cup finalen. Bill Gadsby Detroit blir under säsongen förste back som kommer upp i 500 poäng i NHL. Det här året väljs Leo Dandurand, Tommy Gorman och Frederic McLaughlin in som Builders, Bobby Hewitson som funktionär och hela 23 spelare in i Hockey Hall of Fame. Spelarna är Harry Cameron, Rusty Crawford, Jack Darragh, Jimmy Gardner, Billy Gilmour, Ebbie Goodfellow, Shorty Green, Riley Hern, Tom Hooper, Bouse Hutton, Jack Laviolette, Billy McGimsie, Didier Pitre, Joe Primeau, Jack Ruttan, Earl Seibert, Joe Simpson, Barney Stanley, Marty Walsh, Harry E. Watson, Harry Westwick, Frederick Whitcroft och Phat Wilson. Anledningen till att så många spelare valdes in var ett försök få in alla ”gamla” spelare och hädanefter bara ta in spelare som nyligen slutat. Givetvis så har man missat många namn så efter ett tag kommer Hockey Hall of Fame bilda en kommitté som går igenom historien och föreslår bortglömda spelare, den kommittén är nu nedlagd men starka krafter kämpar för att få till en ny men nu har ett par äldre spelare blivit invalda de senaste gångerna så vem vet vad som händer.

Rudy Pilous får sparken från Chicago inför säsongen 1963-64 och ersätts som coach av Billy Reay men den stora snackisen var traden med ett stort T. Montreal skickar Jacques Plante, Don Marshall och Phil Goyette till New York Rangers och får tillbaka Gump Worsley, Dave Balon, Leon Rochefort och Len Ronson. Boston plockar upp Tom Johnson från Montreal och Andy Hebenton från Rangers medan Detroit skickar problembarnet Howie Young till Chicago och får tillbaka Roger Crozier och Ron Ingram. Toronto är nöjda med sitt lag och plockar bara upp Jim Pappin från AHL till sitt rutinerade manskap. Nytt för säsongen är waiver regeln som såg helt annorlunda ut då, samtliga spelare som skyddades på en lista i juni kunde plockas fram och tillbaka mellan NHL och farmarlaget medan de som inte skyddades måste sättas på waiver så att de andra lagen kunde plocka upp dem. Förhandsfavorit inför säsongen var Chicago tack vare firma Hall och Hull, däremot var Montreal inte alls favorittippade, många tvivlade till och med på att de skulle nå slutspelet. Montreal hade blivit av med Tom Johnson till Boston och den gamle skyttekungen Dickie Moore hade slutat och alla trodde att laget skulle få enorma problem när Plante inte stod i målet. Montreal bryr sig inte ett dugg om vad experterna tror utan vinner serien en poäng före Chicago. Gump Worsley som skulle ta över efter Plante förlorar jobbet som förstemålvakt till Charlie Hodge efter en skada men Canadiens släpper som vanligt in minst mål i serien och Hodge vinner därmed Vezina Trophy. Rangers trodde experterna däremot på, med Plante i målet och stjärnor som Doug Harvey och Andy Bathgate så tippades laget kunna utmana om Stanley Cup men Rangers misslyckas fullständigt och hamnar på femte plats i serien 17 poäng efter fyran Detroit. Rangers sparkar Harvey mitt under säsongen och tradar Andy Bathgate till Toronto och efter det går det bara utför. I Detroit är det Gordie Howe som får de största rubrikerna, den 10 november 1963 gör han mål #545 och passerar därmed Maurice Richard som NHL's bäste målgörare genom tiderna. Terry Sawchuk blir under säsongen den målvakt som spelat flest matcher i NHL och han håller nollan för 95:e gången. Bostons Andy Hebenton blir under säsongen ligans nye Iron Man när han spelade sin 581:a raka match men Boston blir sist i NHL för den fjärde raka säsongen. De regerande mästarna Toronto seglar fram till en ohotad tredjeplats i serien och smiter på så sätt undan favoritskapet inför slutspelet, veteranen Red Kelly hade dessutom lyckats bli invald i det kanadensiska parlamentet så han var politiker på dagen och hockeyspelare på kvällen. Fyran Detroit möter tvåan Chicago i den ena semifinalen och tvingas göra det med rookien Bob Champoux i målet eftersom Terry Sawchuk blir skadad i den andra matchen. Serien går till sju matcher och Detroit vinner med 4-3 i matcher efter att Norm Ullman och Gordie Howe varit betydligt bättre än Chicagos Stan Mikita och Bobby Hull. I den andra semifinalen möts ettan Montreal och trean Toronto, Montreal vinner den första matchen och sedan vinner lagen varannan match ända fram till att Toronto lyckas vinna den sjunde och avgörande. Det blir alltså en repris på förra säsongens final mellan Detroit och Toronto, den här gången krävs det sju matcher innan segraren koras. Toronto vinner den första medan Detroit vinner de två följande matcherna. Nykomlingen Andy Bathgate blir Torontos hjälte i den fjärde matchen som Toronto vinner med 4-2, Detroit vinner sedan den femte matchen med 2-1. I den sjätte matchen träder en osannolik hjälte fram och skriver för alltid in sig i historieböckerna. Torontobacken Bob Baun blir utburen på bår med vad alla tror är en bruten fot när tio minuter återstår av den tredje perioden och matchen går till övertid. I förlängning kommer Baun in i spelet igen eftersom Toronto även fått Carl Brewer och Red Kelly skadade, efter ett par minuters spel gör Bob Baun det avgörande målet och tvingar fram en sjunde och avgörande match. I den sjunde matchen spelar Baun, Brewer och Kelly samtliga på sprutor men Toronto kör över Detroit och vinner med 4-0. Efter den sjunde matchen röntgas Bauns fot och precis som han och alla trodde så hade han brutit fotleden. Baun gjorde under sin karriär 37 mål på 964 matcher och 3 mål på 96 slutspelsmatcher, snacka om att göra mål vid rätt tillfälle. Säsongens priser gick till följande spelare: Hart, Jean Beliveau Montreal, Norris, Pierre Pilote Chicago, Calder, Jacques Laperriere Montreal, Vezina, Charlie Hodge Montreal, Lady Byng, Ken Wharram Chicago, Art Ross Stan Mikita Chicago som gjorde 39 mål, 50 assist och 89 poäng och var två poäng före Bobby Hull på andra platsen. Detroit Red Wings valde Claude Gauthier som första spelare i draften 1964. Gauthier som var högerforward lyckades aldrig ta sig till NHL, den spelare som lyckades bäst i NHL från det här årets draft valdes av Boston Bruins i den tredje omgången, efter draften tradades han till Montreal Canadiens och han heter Ken Dryden. Årets rekord har jag redan nämnt men här kommer de igen, Gordie Howe blev ligans bäste målgörare genom tiderna och den bäste poängplockaren i Stanley Cup slutspelet genom tiderna, Terry Sawchuk blev den målvakt som spelat flest matcher och hållit nollan flest gånger genom tiderna och Andy Hebenton blev NHL's Iron Man och avslutade sin karriär efter 630 raka matcher efter säsongens slut. Maple Leafs Garden blir första arena som har två olika utvisningsbås, ett för varje lag, ombyggnaden sker en vecka efter att Bob Pulford slagits med Montreals Ted Harris när de satt utvisade. Bostons målvakt Ed Johnston blir den siste NHL målvakt som står ett lags samtliga matcher under säsongen. Det här året väljs följande spelare in i Hockey Hall of Fame: Doug Bentley, Bill Durnan, Babe Siebert och Jack Stewart, Bill Chadwick blir invald som funktionär och Angus Daniel Campbell och Frank Dilio blir invalda som Builders.

Säsongen 1964-65 försvinner ett par riktiga legender men å andra sidan så gör en annan legend en storartad comeback. Frank Selke slutar som GM för Montreal Canadiens och efterträds av Sam Pollock, Bernie Geoffrion slutar också för att bli coach för Canadiens farmarlag Quebec Aces i AHL. Ted Lindsay övertalas att göra comeback för Detroit Red Wings så att han kan sluta som en Red Wingsspelare, Lindsay vill mer än så, han gör 14 mål, 28 poäng och samlar ihop 173 utvisningsminuter under sin comeback-säsong, Han återupplivar sin fejd med Dickie Moore som numera tillhör Toronto Maple Leafs, han slåss med Canadiens Ted Harris och skäller ut både domare och NHL's president Clarence S. Campbell så man kan nog säga att hans sista säsong blev precis som hans hela karriär, nämligen minst sagt spektakulär. Toronto plockar förutom Moore även in Terry Sawchuk från Detroit i laget och släpper även upp ett par lovande juniorer Ron Ellis och Pete Stemkowski. Toronto blir bara fyra i serien trots att Johnny Bower och Terry Sawchuk släpper in minst mål i NHL och vinner Vezina. I övrigt var det mycket ojämnt, Ellis, Dave Keon, Frank Mahovlich och Red Kelly var de som lyckades bäst under säsongen. Detroit hade släppt Sawchuk eftersom de trodde att den lovande Roger Crozier var redo och de hade rätt, Crozier vinner Calder Trophy som årets rookie men när han får en svacka under säsongen försöker Detroit köpa Ed Giacomin som var AHL's bäste målvakt från Providence Reds men tycker att priset är alldeles för högt. Annars är det som vanligt i Detroit, Gordie Howe som visar vägen tillsammans med Norm Ullman och Alex Delvecchio, i försvaret dominerar veteranen Bill Gadsby tillsammans med nykomlingen Gary Bergman och Doug Barkley som tyvärr tvingas sluta den följande säsongen efter att han fått en klubbspets i det högra ögat. Detroit tar hem serien med 87 poäng, fyra poäng före Montreal som smyger under serien, Charlie Hodge fortsätter storspela och håller Gump Worsley utanför laget, Claude Provost är lagets bäste målgörare med 27 mål, nykomlingarna Ted Harris och Yvan Cournoyer spelar som veteraner och inte som de rookies de faktiskt är. Boston Bruins blir sist i NHL även den här säsongen men de har nu upptäckt den diamant som kommer att föra laget upp ur bottenträsket men Bobby Orr kommer inte att debutera i NHL förrän om två säsonger. Chicago ser fruktansvärt starkt ut men av någon anledning så verkar inte hela laget kunna spela bra samtidigt, när kedjan med Stan Mikita, Doug Mohns och Ken Wharram storspelar så gör Bobby Hull bara ett mål på 20 matcher. Glenn Hall fortsätter att vara bra i målet men efter att hans svit bröts förra säsongen så kräver han nu att slippa stå så många matcher och andremålvakten Denis DeJordy håller tyvärr inte alls samma klass. Chicago har en riktigt bra påläggskalv de också i Phil Esposito som gör 23 mål under säsongen, dessutom gör Bobby Hulls lillebror Dennis debut i NHL och snart börjar diskussionen om vem av bröderna som egentligen skjuter hårdast, klart är att Dennis Hull har betydligt sämre sikte men han kommer att göra 303 mål och 654 poäng på 959 NHL.matcher. Chicago sluta på tredje plats i serien två poäng före Toronto och sju bakom Montreal. I New York får Rangers en ny GM i Emile Francis men precis som vanligt så missar Rangers slutspel även den här säsongen. De får in ett par nya bra backar i Arnie Brown och Rod Seiling men skickar iväg nyförvärvet från Toronto Dickie Duff till Montreal mitt under säsongen. Den här säsongen har Rangers skrivit kontrakt med Ulf Sterner från Västra Frölunda som placerades i farmarlaget St. Paul Rangers i CPHL, efter 16 matcher där befordrades han till AHL-laget Baltimore Clippers där han gör mycket bra ifrån sig. Han blir uppkallad till New York för ett par testmatcher men det vill sig inte bättre än att han i den sista matchen med Baltimore från en rejäl smäll i huvudet och antagligen en hjärnskakning. Hjärnskakningar var det ingen som brydde sig om speciellt mycket varken i NHL eller hemma i Sverige men Sterner var helt klart påverkad och kunde inte göra sig själv rättvisa i de fyra matcher han spelade med Rangers. Efter säsongen ville Rangers behålla svensken men Sterner ville få chansen att spela in sig i Sveriges landslag till OS 1968 så han återvände till Sverige och Rögle BK som han hjälpte upp i den högsta divisionen. Säsongen 1957-58 hade Sven Johansson försökt ta en plats i Boston Bruins men åkte hem efter övertalning från Svenska Ishockeyförbundet. Eftersom han om han blev proffs skulle hindrats delta i alla svenska sportevenemang så valde han att återvända till Sverige, att Tumba som han bytte namn till skulle lyckats ta en plats i Boston Bruins NHL-lag utan att först ha tvingats spela i en farmarliga tvivlar jag på men det är definitivt inte omöjligt att han på sikt kunnat spela till sig en plats i NHL ca 15 säsonger innan Thommie Bergman, Inge Hammarström och Börje Salming bröt vallen på allvar. Ettan Detroit och trean Chicago möttes i den ena semifinalen och det blev en hård och jämn semifinal som inte avgjordes förrän i den sjunde matchen när Bobby Hull gjorde sitt åttonde mål i serien och skickade Chicago till finalen. Den andra semifinalen mellan tvåan Montreal och fyran Toronto blev precis lika hård och jämn, dessutom var den betydligt tuffare, Canadiens vann de två första matcherna som var fyllda med utvisningar. Toronto vann sedan två raka matcher innan Canadiens kunde vinna match fem och sex och gå till finalen efter 4-2 i matcher. I den sjätte matchen bryter Jacques Laperriere fotleden och missar därmed finalerna, Canadiens kallar upp Noel Picard som ersätter med den äran i finalerna. Montreal vinner de första två matcherna och i den andra matchen får Gump Worsley hålla nollan i sin första match i en Stanley Cupfinal. Chicago kommer igen och utjämnar till 2-2 i matcher efter vinster med 3-1 och 5-1 på hemmaplan. Den femte matchen vinner Montreal i utklassningsstil med 6-0 efter två mål från Jean Beliveau och storspel från Charlie Hodge i målet. Chicago vinner den sjätte matchen med 2-1 inför 20,000 överlyckliga fans i Chicago Stadium. Montreal vinner sedan den sjunde och avgörande matchen med 4-0, den här gången med Gump Worsley i målet. Efter slutsignalen delades förutom Stanley Cup pokalen ut ett nytt pris som hade skänkts av Maple Leaf Gardens ”Conn Smythe Trophy” som skulle gå till Stanley Cup slutspelets MVP, Den förste som belönades var Canadiens lagkapten Jean Beliveau som hade gjort 16 poäng på 13 matcher i slutspelet. De övriga priserna under året gick till följande spelare: Hart, Bobby Hull Chicago, Norris, Pierre Pilote Chicago för den tredje raka säsongen, Lady Byng, Bobby Hull Chicago, Calder, Roger Crozier Detroit, Vezina delades av Johnny Bower och Terry Sawchuk Toronto och det var första gången två målvakter delade på priset, Art Ross gick till Stan Mikita för andra året i rad efter 28 mål och 87 poäng. Andre Veilleux valdes av New York Rangers som den förste spelaren i draften 1965. Veilleux tog sig aldrig till NHL men han var inte ensam endast två spelare från den här draften tog sig till NHL, Pierre Bouchard och Michel Parizeu. Det blev en del rekord den här säsongen också: Terry Sawchuk blev dels den förste målvakt som hållit nollan i minst en match under 16 raka säsonger och dels så blev han den förste målvakt i NHL som vunnit 400 matcher. Pierre Pilote satte nytt poängrekord för backar med 59 poäng under säsongen, Stan Mikita satte ett nytt assist rekord med 59 assist och Gordie Howe blev den mest utvisade spelaren i Stanley Cup historien under säsongen. Norm Ullman gör två mål på bara fem sekunder i en semifinalmatch och sätter därmed nytt Stanley Cup rekord för snabbaste två mål. Den 11 mars meddelar NHL att ligan kommer att expandera med sex nya lag från och med säsongen 1967-68, vilket kommer att innebära slutet på Original Six epoken. Det här årets väljs följande in i Hockey Hall of Fame: radiojournalisten Foster Hewitt och Tommy Lockhart som Builders och Marty Barry, Clint Benedict, Arthur Farrell, Red Horner, Syd Howe, Jack Marshall, Bill Mosienko, Blair Russell, Ernie Russell och Fred Scanlan som spelare. Varken det här året eller nästa blir några invalda i funktionärskategorin.

Detroit är även inför den här säsongen flitiga när det gäller att byta spelare, man gör sig av med nio spelare, den mest namnkunnige var den defensive backen Marcel Pronovost och tar in sju spelare via trader största namnet in i laget var Andy Bathgate. Chicago förstärker försvaret genom att ta in Pat Stapleton som inte platsade i det namnkunniga Toronto försvaret. Rangers skickar fyra spelare till Providence Reds i AHL för den mycket duktige målvakten Ed Giacomin men säsongen kommer att bli en besvikelse mycket beroende på att Rod Gilbert tvingas operera ryggen och missar hela säsongen. Jacques Plante slutar dessutom trött på det usla försvaret i Rangers och lagets GM Emile Francis prövar det mesta under säsongen, han sparkar coachen Red Sullivan och han attackerar en måldomare i Madison Square Garden men inget hjälper, Rangers blir sist i NHL med 47 poäng. I och med att Rangers lade beslag på sistaplatsen så stannade Boston Bruins svit på sistaplatser vid fem säsonger. Boston blir femma en poäng före Rangers men hela 26 poäng efter fyran Detroit. Boston hade en ny coach i Hap Emms som debuterade som NHL coach när han fyllt 60 år efter en mycket framgångsrik karriär i juniorligorna. Man kan beskriva hans stil som en blandning mellan Mike Keenan, John Tortorella och Punch Imlach, det var med andra ord helt klart vem det var som bestämde. Hans jobb som coach underlättades inte av att veteranbacken Tom Johnson tvingades sluta. I Detroit så var det en massa nykomlingar men ändå som vanligt, det var Gordie Howe, Alex Delvecchio och Norm Ullman det hängde på. Howe gjorde under säsongen mål #600 i NHL, Ted Lindsay slutade för gott och målvakten Roger Crozier har bekymmer med sjukdom under säsongen. Andy Bathgate som man tradade till sig inför säsongen trivdes inte alls och hade en ganska dålig säsong. Toronto Maple Leafs blir trea i serien men coachen Punch Imlach börjar nu tappa greppet, flera veteraner är trötta på honom, Stanley Cup hjälten Bob Baun lämnar träningslägret och återvänder inte till laget förrän en bit in på säsongen. Carl Brewer slutar som proffs och blir så småningom amatör igen, där han bland annat åker till Finland och spelar för IFK Helsingfors. Brewer blev förresten invald i det Finska Ishockeyförbundets Hall of Fame 2003. I Chicago är det också som vanligt Bobby Hull, Stan Mikita, Pierre Pilote och Glenn Hall det handlar om, Hull blir förste spelare som gör fler än 50 mål under en säsong när han höjer rekordet till 54 mål och hans 54 mål + 43 assist för 97 poäng blev även ett nytt poängrekord i NHL. Montreal vinner serien åtta poäng före Chicago och precis som vanligt så händer det inte mycket kring laget, maskinen fungerar som den ska och inget stör laget. Montreal och Toronto möttes i den ena semifinalen och när Allan Stanley i Torontoförsvaret försvann med en knäskada i den första matchen så var utgången given. Canadiens vann första matchen med 4-3, men sedan blev det väldigt irriterat i de kommande matcherna. Andra matchen vann Montreal med 2-0 efter att 26 olika utvisningar blivit utdömda, tredje matchen var ändå värre, Canadiens vann med 4-1 men 35 utvisningar och 154 utvisningsminuter innebar två nya Stanley Cup rekord. Den första perioden tog 65 minuter att spela och laget spelade hade hela perioden minst två spelare var i utvisningsbåset. I den fjärde matchen vänder Canadiens ett underläge med 0-2 till seger med 5-2 och vinner semifinalen med 4-0 i matcher. Den andra semifinalen spelades mellan Chicago och Detroit och den blir betydligt jämnare. Lagen delar på de fyra första matcherna innan Detroit vinner den femte matchen med 5-3 efter att Norm Ullman gjort två mål. I den sjätte matchen heter hjälten Dean Prentice som gör två mål när Detroit vinner med 3-2 och går till Stanley cup finalen efter 4-2 i matcher. Finalserien börjar med två rejäla överraskningar när Detroit vinner de två första matcherna i Montreal efter storspel av Roger Crozier i målet. Canadiens kommer igen och vinner fyra raka matcher och Stanley Cup finalen med 4-2 i matcher efter resultaten: 2-3, 2-5, 4-2, 2-1, 5-1 och 3-2 OT efter att Henri Richard avgjort. Roger Crozier belönas efter finalen med Conn Smythe Trohpy och blir därmed den förste spelaren från det förlorande laget som vinner Conn Smythe.Den här säsongen delades ett nytt pris ut, det är "Lester Patrick Trophy" som går till någon som gjort en stor insatts för att popularisera ishockey i USA, NHL är inte ensam att bestämma vem som vinner men har ett ganska stort inflytande. Förste vinnare är Detroits gamle GM/coach Jack Adams. De andra priserna gick till följande spelare: Vezina, Gump Worsley och Charlie Hodge Montreal, Lady Byng, Alex Delvecchio Detroit, Norris, Jacques Laperriere Montreal, Calder, Brit Selby Toronto, Conn Smythe, Roger Crozier Detroit, Hart och Art Ross går till Bobby Hull Chicago efter 54 mål och 97 poäng som bägge är nya NHL-rekord. Om förra säsongens draft var dålig så är draften 1966 riktigt bra, 15 av de 24 valda spelarna tar sig till antingen NHL eller WHA. Förste spelare att bli vald var Barry Gibbs som valdes av Boston Bruins, trots att Gibbs spelade nästan 800 matcher i NHL så är den stora stjärnan bland de valda den här draften, spelaren som Rangers valde som #2 nämligen Brad Park. Rekorden den här säsongen var: Bobby Hull Chicago 97 poäng nytt poängrekord för en NHL säsong, han blev dessutom först med att göra fler än 50 mål under en säsong när han gjorde 54 mål under säsongen. Montreal och Toronto gjorde tillsamman fyra mål under endast 65 sekunder i en match som Montreal vann med 7-2, nytt NHL rekord, Chicago blev första lag i NHL historien att vinna sina fyra första hemma- och sina fyra första bortamatcher, Bill Gadsby blev förste spelare i NHL som spelat mer än 300 eller mer matcher för tre olika NHL-klubbar. NHL meddelar att följande orter kommer att få de sex expansionslagen: San Francisco, Los Angeles, St. Louis, Philadelphia, Pittsburgh och Minneapolis. Det här året blir följande invalda i Hockey Hall of Fame: Clarence S. Campbell som Builder och Max Bentley, Toe Blake, Butch Bouchard, Frank Brimsek, Ted Kennedy, Elmer Lach, Ted Lindsay, Babe Pratt och Kenny Reardon som spelare.

Försäsongen 1966-67 präglas till hög grad av planeringen inför den kommande expansionen men Boston visar upp en ny, ungdomlig och positiv bild, man anställer en ny coach i Harry Sinden som bara är 33 år och framförallt så skriver man kontrakt med Bobby Orr som nu fyllt 18 år. Orr visar direkt att han kommer att bli en fantastisk spelare, trots att han missar 9 matcher pga en knäskada så vinner han Calder Trophy överlägset och blir trea i Bostons interna poängliga med 41 poäng. Boston blir trots spelare som Orr och målvakterna Ed Johnston och Bernie Parent sist i NHL igen. I Detroit börjar nu mörkret sänk sig, laget blir femma i NHL 14 poäng från en slutspelsplats och t.o.m. Gordie Howe har en blek säsong, han blir visserligen femma i poängligan med 65 poäng men börjar nu se gammal och trött ut (han kommer dock igen med besked). Han belönas dessutom med Lester Patrick Trophy under säsongen, ett tecken på att även NHL trodde att hans tid som spelare snart var över. New York Rangers blir fyra och där gör nu Montreals gamla storstjärna Bernie Geoffrion comeback, Geoffrion får spela med sina gamla klubbkompisar från Montreal Phil Goyette och Don Marshall och han svarar för en klart godkänd comeback med 17 mål och 43 poäng på 58 matcher. Det är framförallt försvaret med Ed Giacomin i mål och backarna Harry Howell och Arnie Brown som är anledningen till att Rangers kommer före Detroit i tabellen. I Toronto är det nästan revolutionsstämning, Frank Mahovlich vägrar att skriva på ett nytt kontrakt men lyckas få igenom de flesta av sina krav och blir kvar i klubben. Carl Brewer tar hjälp av Alan Eagleson för att kunna återfå sin amatörstatus som framförallt Punch Imlach är helt emot. Terry Sawchuk som opererat ryggen innan säsongen tvingas uppsöka sjukhus mitt under säsongen med diskbråck och kan bara spela 27 matcher (han hinner hålla nollan för etthundrade gången under säsongen). Coachen Punch Imlach blir inlagd på sjukhus och King Clancy tar över, under Clancy så repar laget mot och när Imlach kommer tillbaka så kan han leda laget till en tredjeplats i serien. Chicago bryter den här säsongen ”Muldoon's curse” från 1930-talet när de äntligen vinner serien. Laget fortsätter att förstärka lagets försvar med backar som Ed Van Impe och Doug Jarrett och Pat Stapleton räknas nu som en av ligans bästa backar. Bill Hay och Glenn Hall hade båda slutat inför säsongen men när serien startade så var bägge tillbaka i Chicago och annars hade laget knappast blivit etta i NHL. I Montreal så blir coachen Toe Blake utskämd av lagets usla spel i början av säsongen, laget ligger ett tag till och med sist i NHL. Efter en kraftig spurt tar sig laget upp till en andraplats och största anledningen är den unge och lovande målvakten Rogatien Vachon som ersatte Gump Worsley när den tvingades vila från ishockey några veckor efter att han blivit träffad i ansiktet av ett hårdkokt ägg i Madison Square Garden. John Ferguson presenterar sig på allvar för NHL under den här säsongen men det är nära att Jean Beliveaus karriär tar slut när han träffas av en klubba i ögat. Säsongen 1966-67 är ovanligt våldsam nästan som en föraning om vad som ska komma under 70-talet. Bobby Hull tröttnar på Bryan Watsons uppvaktning och sänker honom med ett klubbhugg som kräver 18 stygn runt Watson's öga. Bobby Orr bevisar att han inte är att leka med när han besegrar Canadiens andre tuffing Ted Harris i ett slagsmål men det är John Ferguson som får de stora rubrikerna, i Detroit river han ned glaset som skiljer utvisningsbåsen åt och fortsätter sitt slagsmål med Gary Bergman och Bryan Watson, i en annan match så slår han ned linjemannen Brent Casselman och blir avstängd 3 matcher. När Busher Jackson, Torontos gamle storstjärna dör i princip bortglömd av sin gamla klubb blir Conn Smythe och delar av Torontos ledning utsatta för en ilska som nästan kan jämföras med den som Montrealborna visade vid Richard-Riot, det blir visserligen inga kravaller men desto fler protester och insändare som krävde att Jackson skulle väljas in i Hall of Fame (när Jackson sedan blir invald 1971 så avgår Conn Smythe från uttagningskommittén i protest). Chicagos Stan Mikita blir historisk när han vinner tre troféer men i semifinalen mot Toronto så blir hans lag överraskande utslagna med 4-2 i matcher efter att både Johnny Bower och Terry Sawchuk storspelat i Torontomålet. I den andra semifinalen vinner Montreal lätt över Rangers med 4-0 i matcher efter att John Ferguson gjort de avgörande målen i både den andra och fjärde matchen. Finalen mellan Toronto och Montreal avgörs i försvarspelet, Toronto som var fyllt av veteraner vinner de täta och tuffa matcherna medan Montreal vinner sina matcher överlägset. Montreal vinner första matchen lätt med 6-2, Toronto svarar med att vinna den andra med 3-0 efter att Terry Sawchuk hållit nollan. Tredje matchen vinner Toronto med 3-2 efter att Bob Pulford avgjort i OT, fjärde matchen blir ännu en lätt seger för Canadiens med 6-2. I den femte och sjätte matchen så släpper firma Bower och Sawchuk endast in ett mål per match och Toronto vinner matcherna med 4-1 och 3-1. Toronto Maple Leafs vinner därmed Stanley Cupfinalen med 4-2 i matcher och det är senaste gången laget har fått höja Stanley cup pokalen. Med segern så avslutas den fjärde dynastin som NHL officiellt erkänt, dessutom pågår den femte men den kommer inte att avlutas förrän 1969. Toronto Maple Leafs vann fyra Stanley Cup på sex säsonger från 1961-62 till 1966-67 och elva spelare var med vid samtliga tillfällen: Johnny Bower, Bob Baun, Larry Hillman, Tim Horton, Allan Stanley, George Armstrong, Red Kelly, Dave Keon, Frank Mahovlich, Bob Pulford och Eddie Shack. Följande spelare blir pristagare den här säsongen: Bobby Orr Boston som vinner Calder, Glenn Hall och Denis DeJordy Chicago som vinner Vezina, Harry Howell Rangers som vinner Norris, Dave Keon Toronto som vinner Conn Smythe och Stan Mikita som blir historisk när han vinner Lady Byng, Hart och Art Ross under samma säsong. Mikita gör 35 mål och 97 poäng vilket är en tangering av Bobby Hulls poäng från föregående säsong men Hull gjorde ju fler mål så någon tangering av rekordet är det inte. Lester Patrick går till tre personer: Gordie Howe, Charles Adams och James Norris Sr.. Det här årets draft är sämre än den föregående, 3 av 18 valda tar sig vidare till NHL eller WHA. Den som väljs först är Rick Pagnutti som väljs av Los Angeles Kings, Pagnutti tar sig aldrig till NHL men har en ganska bra karriär i farmarligorna. Störste spelare av de som väljs det här året är Serge Bernier som spelade 7 säsonger i NHL och 6 säsonger i WHA där han en säsong blev trea i poängligan. Det blir några rekord även den här säsongen: Gordie Howe blir förste spelare som gör 21 säsonger i NHL, Terry Sawchuk blir förste målvakt som kommer upp i 100 hållna nollor. Bobby Hull blir först med att göra mer än 50 mål under två raka säsonger och Stan Mikita sätter assistrekord den här säsongen också nu höjer han rekordet till 62 assist. För första gången så gör NHL ett speluppehåll mitt under säsongen för att spela All Star Game, tidigare hade matchen alltid spelats innan säsongen precis som Charity Shield inleder Premier League säsongen. Viktigaste datumet att komma ihåg, den 2 maj 1967 spelas dels den sista matchen i Original Six epoken och dels för att det är datumet då Toronto Maple Leafs vann Stanley Cup senast. Det här årets väljs följande spelare in i Hockey Hall of Fame: Turk Broda, Neil Colville och Harry Oliver och domaren Red Storey blir invald bland funktionärerna, ingen blir invald i Builderskategorin det här året.

Det kommer att bli ett uppehåll innan jag fortsätter med NHL efter 1967 men senast nästa sommar kommer fortsättningen som jag antagligen delar upp i minst tio delar och avslutar 2004-05 som var sista säsongen innan lockouten. Nästa vecka kommer en presentation av en spelare som kanske är den största anledningarna till att hockeyn blev en succé i USA och under hösten och vintern kan det komma fler artiklar med gamla legender, mycket beror givetvis på hur mycket tid som SvenskaFans Hall of Fame kräver och hur lång lockouten blir. Det kommer även ett par artiklar med viktiga årtal och kortare presentationer av viktiga personer från hockeyns barndom.

Källor: Wikipedia.org, hockeyleaguehistory.com, Legendsofhockey.net plus böckerna Official Illustrated NHL History (2010), Total NHL (2003) och Brian McFarlane's History of Hockey (1997)