Ye olde time Hockey: Original six 1949-55

Under 25 säsonger bestod NHL bara av sex lag, de lagen som i Canada och USA kallas för ”The Original Six”. Epoken "Original Six" har fått fyra avsnitt, det här andra avsnittet kommer att handla säsongerna 1949-50 till 1954-55, tredje avsnittet säsongerna 1955-56 till 1960-61 och det sista avsnittet handlar till sist om säsongerna 1961-62 till 1966-67.

Inför säsongen 1949-50 chockar Detroit Red Wings NHL genom två trader, speciellt det faktum att de tradar bort backstjärnan Bill Quackenbush gör att många förståsigpåare är tveksamma till traderna som ger Detroit Jimmy Peters, Lloyd Durham, Clare Martin och Pete Babando. Jack Adams försvarar beslutet: ”We want the Stanley Cup. We have defencemen, but we don´t have forwards. You can be sure I hate to lose Quackenbush.” Boston tradar sin stjärnkeeper Frank Brimsek till Chicago och ersätter honom med Jack Gelineau som kommer att vinna Calder Trophy som årets rookie. I Montreal har Elmer Lach slutat inför säsongen men han gör comeback i december och fortsätter ytterligare fem säsonger till. I december 1949 föreslår Rangers coach Frank Boucher att NHL ska ta bort den röda linjen, det dröjer till 2005 innan NHL verkligen gör det (NHL är nog den mest konservativa av alla proffsligor i USA/Canada). Chicagos coach Charlie Conacher har en tuff säsong, först så tar han tag i och skäller ut domaren i en förlustmatch mot Detroit och efteråt så slår han ned en Detroitjournalist i omklädningsrummet, Conacher bötfälls 200 dollar av NHL. I en annan match i Chicago bryter fullt kaos ut när delar av publiken väller in på isen och börjar slåss med Montreal Canadiens spelare. Ken Reardon, Billy Reay och Leo Gravelle försvarar sig så bra att de blir arresterade av polisen, de släpps efter ett par timmar i arresten. NHL presidenten Clarence S. Campbells kommentar till det hela är ganska cool: "Fans should leave the fights to players. There's ample protection for the patron if he stays in the seat alloted to him.” I Toronto tvingar Conn Smythe målvakten Turk Broda att banta, Broda går ned knappt 10 kg på en månad. I Toronto gör också den förste norrmannen i NHL debut under säsongen. Bill "Red" Johansen blir inte långvarig i NHL, han spelar endast en match innan han återvänder till farmarligorna men där har han en desto längre karriär. Johansen som föddes i Oslo 1928 spelar sammanlagt 17 säsonger i diverse mindre ligor i USA och Canada fram till 1965. Den 5 januari 1950 hålls en ceremoni i Montreal för att fira att det var precis 40 år sedan Canadiens spelade sin första hemmamatch. Canadiens Ken Reardon och Chicagos Cal Gardner fortsätter sin fejd och Campbell tvingas bötfälla Reardon $1,000 i förebyggande syfte, Reardon får tillbaka pengarna efter säsongen. Anledningen till att Campbell reagerade var en tidningsartikel där Reardon lovar ”I'm going to see that Gardner get 14 stitches in the mouth. I may have to wait a long time but I'll get even.” Chicago blir sist i NHL och när coachen Charlie Conacher kommer hem från en rundresa bland Chicagos farmarlag är han så förtvivlad att han omedelbart säger upp sig. Detroit vinner serien före Montreal, Toronto och New York. Montreal och NY Rangers möts i den ena semifinalen, Rangers lett av sin fenomenale målvakt Chuck Rayner vinner första matchen med 3-1. I den andra matchen bärs Ken Reardon ut på bår efter att han slagit axeln ur led, innan matchen hade han fått ett telegram från sin syster adresserat till: Ken Reardon, care of penalty box, Forum, Montreal. Matchen vinns även den av Rangers den här gången med 3-2, Tredje matchen vinner Rangers efter att Pentti Lund gjort en hattrick, slutresultatet blev 4-1 till Rangers. Inför den fjärde matchen ber Bill Durnan Canadiens målvaktsstjärna att bli ersatt i målet av Gerry McNeil, McNeil storspelar i målet och Elmer Lach avgör på övertid. Rangers vinner sedan den femte matchen med 3-0 och går till Stanley Cup finalen efter 4-1 i matcher. Bill Durnan lämnar NHL och ishockeyn efter säsongen, hans karriär varade bara i sju säsonger och under de sex säsongerna vann han Vezina sex gånger och blev utsedd till målvakt i All-Star Team 1 sex gånger. I den andra semifinalen möter Detroit Red Wings Toronto Maple Leafs och inför den första matchen har Toronto vunnit elva raka slutspelsmatcher mot Detroit. Toronto kör över Detroit med 5-0 i den första matchen och värst av allt för Detroit är att Gordie Howe bärs ut på bår efter en kollision med Ted Kennedy i Maple Leafs. Howe har ett djup sår under höger öga, en bruten näsa, en bruten käke och värst av allt en spräckt skalle. Det behövs en 90 minuter lång operation för att rädda livet på honom och redan efter några dagar är han på väg att bli återställd förutom att han får dras med ticks i det högra ögat under resten av sitt liv. Detroits fan skyller givetvis allt på Ted Kennedy men NHL och Campbell säger att ingen skuld vilar varken på Kennedy eller domarna. Andra matchen blir en blodig batalj som vinns av Detroit med 3-1, Kennedy har efter matchen en blåtira, ett par utslagna tänder, stygn på flera platser i ansiktet och en rejäl lårkaka. Tredje matchen blir en tam historia efter att Campbell gått ut och varnat för kraftiga böter och avstängningar om inte lagen lugnar ned sig. Toronto vann med 2-0 och matchen innehöll bara tre utvisningar. Detroit utjämnar till 2-2 i matcher efter att Leo Reise gjort 2-1 i den andra övertidsperioden. Turk Broda håller nollan igen för Toronto i den femte matchen som laget vinner med 2-0 men sedan gör Toronto inte fler mål i semifinalerna. Detroit vinner sjätte matchen med 4-0 och den sjunde med 1-0 efter att Leo Reise avgjort än en gång. I New York är det ännu en gång cirkus i Madison Square Garden, därför väljer Rangers att spela sina hemmamatcher i Maple Leafs Gardens. Trots att Rangers inte kunde spela på hemmaplan så blir serien mycket jämnare än vad någon kunnat vänta sig. Efter resultaten 4-1, 1-3, 4-0 och 3-4 OT med Detroits siffror först så står det 2-2 i matcher inför den femte matchen som Rangers vinner med 2-1 efter övertid. Detroit kommer tillbaka och vinner den sjätte matchen med 5-4 och den 23 april så gör Pete Babando 4-3 för Detroit i den sjunde matchens andra övertidsperiod. Babando som Detroit offrade stjärnan Bill Quackenbush för före säsongen ger alltså Detroit Red Wings dess fjärde Stanley cup vinst genom tiderna. Bill Durnan Montreal vann för sjätte och sista gången Vezina, Calder gick till Jack Gelineau Boston, Art Ross togs hem av Ted Lindsay Detroit efter 23 mål, 55 assist och 78 poäng. Hart Trophy gick till Rangersmålvakten Chuck Rayner och Lady Byng hamnade hos Edgar Laprade New York Rangers. Inför nästa säsong så väljs åtta spelare in i Hockey Hall of Fame, samtliga började sin karriär innan NHL hade bildats: Graham Drinkwater, Scotty Davidson, Mike Grant, Si Griffis, Newsy Lalonde, Joe Malone, George Richardson och Harry Trihey. Dessutom blir Frank Patrick invald i "builders" kategorin och det var väl inte mer än rätt att han fick göra sin bror sällskap.

Inför säsongen 1950-51 drar sig Conn Smythe tillbaka något och ersätts som Maple Leafs GM av succécoachen Hap Day som lett Maple Leafs till fem Stanley Cup vinster på tio säsonger i båset, ny coach blir den gamle storspelaren Joe Primeau. Detroit gör en jättetrade den här säsongen också, fem spelare skickas till Chicago; Harry Lumley, Jack Stewart, Al Dewsbury, Don Morrison och hjälten från förra säsongens Stanley Cupfinal Pete Babando. I motsatt riktning gick fyra spelare; Sugar Jim Henry, Bob Goldham, Gaye Stewart och Metro Prystai, dessutom gör lagen ytterligare en trade precis innan säsongen startar där Chicago får Lee Fogolin och Detroit får Vic Stasiuk. Toronto gör också flera trader, Wild Bill Ezinicki och Vic Lynn skickas till Boston i utbyte mot Fern Flaman (Flaman som är invald i Hockey Hall of Fame avled nyligen i cancer 85 år gammal), Phil Maloney och Kenny Smith, dessutom plockar de in Leo Boivin från Port Arthur. Montreal föryngrar sitt lag dels genom Gerry McNeil i målet men de tar också in Tom Johnson, Paul Masnick, Calum MacKay och en lovande junior som hette Bernie Geoffrion. Detroit gör ytterligare en trade under säsongen när de skickar Bert Olmstead till Montreal i utbyte mot Leo Gravelle och kontanter. Olmstead placeras som vänsterforward tillsammans med Elmer Lach och Rocket Richard, de tre klickar omedelbart och Richard avslutar säsongen med 13 mål på 9 matcher. Säsongen startade redan den 11 oktober, det är det tidigaste NHL startat än så länge. New York Rangers startade säsongen uselt och efter tolv matcher utan vinst tar de in en psykolog som inför nästa match hypnotiserar samtliga spelare, resultatet uteblir och laget förlorar även den trettonde matchen. Toronto öppnar däremot strålande och är obesegrade efter elva matcher, laget låter sina två målvakter dela på jobbet, när säsongen är slut har Al Rollins stått i 40 matcher och Turk Broda 31 matcher. Toronto leder NHL stort före jul men ju längre säsongen går så minskar Detroit avståndet och när säsongen är slut står Red Wings som seriesegrare med en ny rekordpoäng efter 44 vinster, 13 oavgjorda och 13 förluster vilket ger 101 poäng. Chicago blir sist hela 26 poäng från en slutspelsplats, Rangers missade slutspelet med en poäng och Boston la beslag på den sista slutspelsplatsen. Även den här säsongen är våldsam, den 25 januari har Ted Lindsay i Detroit och Bostons Wild Bill Ezinicki en privat uppgörelse som pågår i över tre minuter. När striden är över ligger Ezinicki utslagen på isen våldsamt blödande från ena örat och Lindsay som står på skridskorna blöder från flera sår i huvudet och på händerna. Bägge spelarna får böta $300 och stängs av i tre matcher var av NHL presidenten Campbell. Maurice Rocket Richard bötfälls $500 för att han en morgon efter en match tar tag i domaren Hugh McLean i lobbyn på Piccadilly Hotel i New York, Richard utdelar inga slag men McLeans slips blir så hårt åtdragen att någon får klippa av den för att McLean ska kunna andas lättare. Tredjeplacerade Canadiens möter Red Wings i den ena semifinalen, första matchen vinner Canadiens efter att Richard avgjort i den fjärde övertidsperioden. Andra matchen avgörs lite snabbare, den här gången räcker det med 3 övertidsperioder, Canadiens vinner även den andra matchen efter att Richard avgjort matchen, bägge matcherna vinns av Canadiens med 1-0. Gordie Howe gör mål för Red Wings efter 218 minuter och 42 sekunder spel i semifinalerna, Red Wings vinner den tredje matchen med 2-0 och vinner även den fjärde matchen nu efter en målexplosion, matchen slutar 4-1 efter att det behövts spel i 16 perioder för att göra 4 mål i de tre första matcherna. Canadiens med 10 rookies i laget vinner den femte matchen med 5-2 men det som sägs ha avgjort matchen var att Rocket Richard knockade Ted Lindsay med ett enda slag tidigt i matchen. Canadiens vinner sedan den sjätte matchen med 3-2 och en chockad Jack Adams kan bara konstatera faktum: ”It's unbelievable but it's true.” Toronto vinner sin semifinal enkelt över Boston med 4-1 i matcher och den kommande finalen mellan Montreal och Toronto kommer att gå till historien. Samtliga fem matcher i finalen kommer att avgöras på OT, Toronto vinner första matchen med 3-2 efter att Sid Smith varit hjälten. Canadiens kvitterar till 1-1 i matcher efter en seger med 3-2 och givetvis var det Richard som avgjorde på OT. Ted Kennedy avgör den tredje matchen när han gör 2-1 och fjärde matchen slutar även den 3-2, Torontohjälten den här gången var Harry Watson. Femte matchen är den mest dramatiska av de fem, Toronto kvitterar till 2-2 när endast 32 sekunder återstår av den tredje perioden och efter 2 minuter och 53 sekunder avgör Bill Barilko när han gör 3-2 till Maple Leafs som vinner sin nionde Stanley Cup. Bill Barilko kommer under sommaren försvinna tillsammans med en vän när de flyger iväg på en fisketur, flygplanet och kropparna återfinns inte förrän 1961 och Toronto Maple Leafs kommer inte att vinna någon Stanley Cup så länge Barilko är försvunnen. Troféerna säsongen 1950-51 gick till följande spelare: Al Rollins Toronto Maple Leafs vann Vezina, Terry Sawchuk Detroit Red Wings nya målvakt vann Calder och Lady Byng gick till Detroit Red Wings back Red Kelly. Art Ross gick till Gordie Howe i Detroit Red Wings efter 43 mål, 43 assist och 86 poäng som innebar ett nytt NHL rekord men trots det så gick Hart till Bostons veteran Milt Schmidt. Med den här Stanley Cup vinsten avslutas NHL's första erkända dynasti, Maple Leafs vann Stanley Cup fyra gånger på fem säsonger mellan 1947 och 1951. Åtta spelare deltog i samtliga fyra Stanley Cup triumferna: Bill Barilko, Turk Broda, Ted Kennedy, Joe Klukay, Howie Meeker, Gus Mortson, Jimmy Thomson och Harry Watson, Broda, Kennedy och Watson är invalda i Hockey Hall of Fame. NHL erkänner inte Ottawa Senators från 1920-27 då laget vann Stanley Cup fyra gånger som en dynasti, troligen för att laget lades ned under 1930-talet och att erkänna att lag som försvunnit från ligan var att erkänna att ett NHL med sex lag var i minsta laget. Nu när Ottawa har återvänt till ligan och NHL består av 30 lag kanske attityden mot det tidiga Ottawa kunde ändras men än har inget hänt. De första fem dynastier som NHL erkänner startar alla under Original Six tiden.

Inför säsongen 1951-52 gör Chicago ännu en affär med Detroit den här gången så köper Black Hawks sex spelare för 75,000 dollar i kontanter (man ska komma ihåg att under den här tiden ägdes bägge klubbarna av Norrisfamiljen som hade sina händer i en hel del smutsiga affärer, FBI tvingade dem att sälja sina intressen i Madison Square Garden efter ett flertal tvivelaktiga boxningsresultat, det gick så långt att NHL för somliga betydde Norris House League). När affären är klar så har Chicago 19 spelare kontrakterade som kommit via en trade med Detroit. King Clancy återvänder till Toronto Maple Leafs, han ska fungera som någon sorts talangutvecklare samtidigt som han coachar farmarlaget i Pittsburgh. Rocket Richard vaknar på fel sida under en vecka då han i två matcher mot Toronto dels råkar i bråk med fans och dels i matchen efter när han sittande i utvisningsbåset (5+5+10 minuter för två olika slagsmål) sänker Torontospelaren Bill Juzda som kommit fram till båset för att håna Richard. Juzda blir liggande på isen i flera minuter och Richard får givetvis matchstraff. I Rangers så slutar ännu en coach den här gången är den Neil Colville som ger upp i december, Bill Cook ersätter men Rangers missar slutspelet ännu en gång när laget hamnar på en femteplats med 59 poäng. Chicago lyckas lite bättre den här säsongen men blir ändå sist i NHL med 43 poäng, 23 poäng från en slutspelsplats. Detroit kommer även den här säsongen upp i 100 poäng och vinner serien 22 poäng före tvåan Montreal, trea blir Toronto som saknar Barilko både på isen och psykiskt. Det sätts ett par NHL rekord den här säsongen, Chicago besegrar New York Rangers med 7-6 den 23 mars och Chicagos Bill Mosienko gör tre mål på Rangers målvakt Lorne Anderson på bara 21 sekunder. Det gamla rekordet från 1938 var på 1 minut och 52 sekunder, Gus Bodnar assisterar på samtliga tre mål (vilket även det är ett NHL rekord). Elmer Lach i Montreal Canadiens passerar 550 poäng under säsongen och blir därmed NHL's bäste poängplockare genom tiderna. Detroit är storfavoriter att vinna Stanley Cup och ingenting i semifinalen mot Toronto gör att någon ändrar uppfattning, Detroit vinner fyra raka matcher och avancerar till Stanley Cup finalen. Den andra semifinalen mellan Boston och Montreal är desto jämnare, Canadiens stormar fram till 2-0 i matcher efter 5-1 och 4-0, Boston vinner sedan tre raka matcher med siffrorna 4-1, 3-2 och 1-0. Bostons coach Lynn Patrick säger självsäkert inför match sex följande: ”Habs are dead”. Paul Masnick ville annorlunda, han gör 3-2 till Canadiens i den första övertidsperioden men det är den sjunde och avgörande matchen som gått till historien och blivit en del av legenden runt Maurice ”Rocket” Richard. Vid ställningen 1-1 i den andra perioden sänks Richard av Bostons Leo LaBine, han förs blödande och groggy till sjukstugan i Forum där han sys med sex stygn över ögonbrynet och återvänder sedan till matchen i den tredje perioden. Sent i den tredje perioden får Richard en passning från Butch Bouchard och sätter fart, han flyger förbi fyra Bostonspelare och håller bort den femte Bill Quackenbush med en hand innan han med en hand på klubban lyfter upp pucken i nättaket bakom Sugar Jim Henry i Bostons mål. Efter matchen tas ett mycket berömt fotografi av Richard och Henry när de skakar hand efter matchen och Lynn Patrick kommenterar målet så här: "A truck wouldn't have stopped Richard”. Länk: Bild
Detroit behöver ingen lastbil för att stoppa Richard och Canadiens, de har Terry Sawchuk som är fullständigt makalös under finalerna. Detroit vinner fyra raka matcher med siffrorna 3-1, 2-1, 2-0 och 3-0, Detroit blir därmed det första lag som inte förlorar en match under slutspelet sedan NHL började med bäst av sju matcher. Sawchuk håller nollan fyra gånger och släpper in endast fem mål på de åtta spelade matcherna i slutspelet och får 0,625 i GAA. Detroits GM säger efteråt att det är det bästa lag Detroit någonsin haft och vem kan säga emot honom: Gordie Howe vann poängligan och Art Ross Trophy för andra gången i rad efter 47 mål och 39 assist. Tvåa i poängligan blev hans lkedjekompis Ted Lindsay och centern i förstakedjan Sid Abel hamnade på åttonde plats. Howe belönades även med Hart Trophy, målvakten Terry Sawchuk vann Vezina efter 44 vinster på 70 matcher och ett GAA på 1,90 och hade Conn Smythe Trophy funnits hade han vunnit den också. Försvaret leddes av Red Kelly som skulle komma att vinna den första Norris Trophy som delades ut (1954) och om det priset funnits tidigare kanske vunnit Norris fem eller sex gånger sammanlagt. Sid Smith Toronto Maple Leafs vann Lady Byng och Calder gick till Montreal Canadiens Bernie Geoffrion. Inför nästa säsong så väljs fem spelare in i Hockey Hall of Fame: Dickie Boon, Bill Cook, Moose Goheen, Ernie Johnson och Mickey MacKay. Från och med 1958 kommer det väljas in spelare och Builders varje år men de närmaste fem åren väljs inga fler in i Hockey Hall of Fame.

Inför säsongen 1952-53 utökas nästan NHL, Jim Hendy ägare till Cleveland Barons i AHL ansöker om medlemskap i NHL och får ett ja under förutsättning att han kan fylla vissa ekonomiska krav. I juni avslår NHL hans ansökan pga av man ansåg att klubben hade för stora skulder som inte skulle kunna betalas tillbaka inom två år som hade varit ett av kraven. I juli värvar Chicago Detroits centerstjärna Sid Abel, Abel ska vara spelande coach och i september blir det officiellt att Jim Norris och Arthur Wirtz kontrollerar Chicago Black Hawks. Chicago gör ännu en stor trade, den här gången med Toronto Maple Leafs som får målvakten Harry Lumley i utbyte mot Cal Gardner, Gus Mortson, Ray Hannigan och den förre Vezina vinnaren Al Rollins. Nyförvärven gör att Chicago lyckas nå slutspelet för första gången sedan 1946. Skador på viktiga spelare som Ted Kennedy tvingar Toronto att släppa fram många nykomlingar, bland dem Ron Stewart, Bob Hassard och Eric Nesterenko. Toronto kommer att missa slutspelet för första gången sedan 1946 men från och med den här säsongen så sänder Hockey Night in Canada från samtliga lördagsmatcher i Maple Leafs Gardens, givetvis med Foster Hewitt bakom mikrofonen. Sändningen börjar i den andra perioden av rädsla för minskande publiksiffror, publiken minskar visserligen i Toronto men det berodde nog mer på att laget var sämre den här säsongen än på att matcherna sändes i TV. Detroit är fortfarande ligans bästa lag men kommer inte upp i lika många poäng som de föregående säsongerna. I december avlider Detroits ägare James Norris Sr. och hans dotter Marguerite tar över, Jack Adams får betydligt mer att säga till om (det är både på gott och ont, han koncentrerar sig alldeles för mycket på att vinna nu och glömmer bort att planera för framtiden). Boston har en mycket bättre säsong än de haft de senaste säsongerna och laget bygger på ett ramstarkt försvar med Sugar Jim Henry i mål och Bill Quackenbush, Hal Laycoe, Warren Godfrey och Jerry Toppazzini bland försvarsspelarna. New York Rangers signar ett par lovande ungdomar i Andy Bathgate och Harry Howell men den här säsongen parkerar Rangers i botten av tabellen från start till slut. Montreal ligger hela säsongen på andra plats och det mesta innan säsongen kretsar kring om Rocket Richard ska passera Nels Stewart som ligans bäste målgörare genom tiderna. Den 9 november 1952 gör Richard mål #325 och passerar Nels Stewart som behövde 15 säsonger för att göra 324 mål, Richard behövde bara 11 för att passera honom. Mot slutet av säsongen hotar Gordie Howe Richards rekord på 50 mål under en säsong, Howe stannar på 49 efter att Canadiens målvakt Gerry McNeil storspelat och tagit allt i säsongens sista match mot Detroit. Detroit är storfavoriter i sin semifinal mot Boston, troligen tror även spelarna att det ska gå lika lätt som förra säsongen. Första matchen krossar Detroit Boston med 7-0 men sedan så tar Bostons målvakt Sugar Jim Henry över showen. Boston vinner semifinalserien med 4-2 i matcher trots att Detroit vinner skottstatistiken med 228 mot 140 under de sex matcherna. Den andra semifinalen mellan Chicago och Montreal blir också betydligt jämnare än vad de flesta trodde, när ställningen är 3-2 i matcher till Chicago så sätter Canadiens coach in Jacques Plante i målet istället för Gerry McNeil. Plante och Canadiens vinner två raka matcher och går till Stanley Cup finalen efter 4-3 i matcher. Boston drabbas av en rejäl jobspost när målvakten Sugar Jim Henry blir sjuk och inte kan stå i finalerna, han ersätts av Gordon Henry som normalt stod i farmarlaget Hershey Bears. Canadiens vinner Stanley cupfinalen med 4-1 i matcher efter resultatraden 4-2, 1-4, 3-0, 7-3 och 1-0 efter förlängning. Elmer Lach avgjorde den femte matchen på övertid på pass från Rocket Richard och under firandet efter matchen så får Lach näsbenet avslaget av en klubba. Gordie Howe Detroit Red Wings vinner Art Ross för tredje säsongen i rad, den här gången med det nya rekordet 95 poäng efter 49 mål och 46 assist, han är 24 poäng före tvåan Ted Lindsay. Howe tar även hem Hart och det är hans andra raka Hart Trophy. Vezina går även denna säsong till Terry Sawchuk Detroit Red Wings och Lady Byng hamnar hos Red Kelly Detroit Red Wings för andra gången på tre säsonger. Årets rookie blir New York Rangers nye målvakt Lorne ”Gump” Worsley som därmed tar hem Calder. Ni kanske märker att ännu en dynasti har startat, Detroit Red Wings säsonger 1949-50 - 1954-55 kommer att erkännas av NHL som den andra officiella dynastin genom tiderna.

Inför säsongen 1953-54 så är Rangers trötta på att vara slagpåse i NHL och lockar till sig bröderna Max och Doug Bentley, Max kommer från Toronto Maple Leafs och Doug lockas ur sin pensionering. Doug stannar bara i 20 matcher och gör under tiden 2 mål och 10 assist, Max samlar ihop 14 mål och 18 assist på 57 matcher. Rangers plockar också in Johnny Bower från Cleveland, Bower kommer att ta över jobbet som förstemålvakt från förra säsongens Calder vinnare Gump Worsley. Precis innan säsongsstarten signar Rangers Ike Hildebrand och Camille Henry och i den sistnämnde gör de ett riktigt fynd, Henry kommer att vinna Calder som årets rookie efter 24 mål och 19 assist på 66 matcher. Rangers alla nyförvärv gör att laget åtminstone får tillbaka lite folk på läktarna men till slut så missar laget slutspelet med 6 poäng och lägger beslag på femteplatsen. Boston har under säsongen stora problem med skador, Hal Laycoe, Real Chevrefils, Bill Quackenbush och Milt Schmidt missar alla stora delar av säsongen men laget lyckas ta fjärdeplatsen före Rangers. Före säsongsstarten hade Conn Smythe pessimistiskt förutsett att Maple Leafs skulle bli sist i ligan men han hade helt fel, Toronto blir trea när flera yngre spelare visar framfötterna, speciellt George Armstrong gör att Conn Smythe blir mer optimistisk. Chicago är nu så lilla ute att laget till och med funderar på att dra sig ur NHL, de andra lagen skyndar till undsättning med spelare som Jack McIntyre, Ike Hildebrand, Ken Wharram, Lou Jankowski och Pete Conacher, laget överlever säsongen men missar en slutspelsplats med hela 43 poäng. Som vanligt så står det mellan Montreal och Detroit och även den här gången så vinner Red Wings serien nu för sjätte säsongen i rad. Detroit har ett speciellt övertag över Toronto Maple Leafs, under Torontos fem första besök i Detroit under säsongen lyckas laget inte göra ett enda mål. I Montreal så gör äntligen Jean Beliveau debut, för att få honom att skriva på så var Canadiens tvungna att köpa upp hela ligan han spelade i och göra den till en proffsliga. Precis som för Maurice Richard så blir första säsongen en besvikelse pga skador, Beliveau missar 26 matcher av säsongen med olika skador. Canadiens Bernie Geoffrion och Rangers Ron Murphy står för säsongens obligatoriska klubbfäktning, Geoffrion stängs av i 8 matcher och Murphy som får käken avslagen blir avstängd i 5 matcher av president Campbell. Detroit vinner lätt över Toronto i semifinalen med 4-1 i matcher och Canadiens är överlägsna Boston som besegras med 4-0 i den andra semifinalen. Finalen kommer att bli en legendarisk kraftmätning mellan Red Wings och Canadiens och den kommer att avgöras på ett sätt som fullständigt knäcker Canadiens målvakt Gerry McNeil. Detroit vinner första matchen med 3-1 och Montreal den andra med samma siffror innan Detroit vinner två raka matcher med 5-2 och 2-0. Canadiens coach Dick Irvin chansar då inför den femte matchen med att sätta in Gerry McNeil som under säsongen förlorat jobbet som förste målvakt till Jacques Plante. McNeil svarar med att storspela och Canadiens vinner två raka matcher med 1-0 OT och 4-1 och kvitterar till 3-3 i matcher. Den sjunde matchen är målvakternas kamp, Terry Sawchuk mot Gerry McNeil, bägge är strålande och efter den tredje perioden är ställningen 1-1. Detroits Tony Leswick som är hårt trängd mot sargen nedanför tekningscirkeln i Montreals zon slår in en fladder puck som går ca 50 cm över isen mot målet. McNeil som ser pucken hela vägen gör sig beredd när Doug Harvey bestämmer sig för att slå undan pucken med handen som han gör kanske fem sex gånger per match, problemet är bara att han inte missar för då hade McNeil lätt tagit pucken utan han snuddar pucken som istället för att slås upp i mittzonen får en konstigt bana som går över McNeils utsträckta plockhandske och in i målet bakom en förtvivlad målvakt som slutar tvärt efter matchen (han gör comeback några säsonger senare). Art Ross går till Gordie Howe för den fjärde raka säsongen efter 33 mål, 48 assist och 81 poäng. Red Kelly Detroits storback vinner det nyinstiftade James Norris Memorial Trophy, han vinner dessutom Lady Byng för tredje gången på fyra säsonger. Calder går som sagt till Rangers Camile Henry, Vezina går till Harry Lumley Toronto Maple Leafs och Hart Trophy går till Chicagos hårt prövade målvakt Al Rollins vars lag släppte in 60 mål mer än näst sämsta lag och bara vann 12 matcher.

Inför säsongen 1954-55 lämnar Tommy Ivan Detroit för att bli GM i Chicago, Ivan hade coachat Red Wings till sex seriesegrar och tre Stanley Cup vinster under sin tid i Detroit. Chicagos ägare Jim Norris köper Buffalo Bisons i AHL och därmed har Chicago för första gången ett eget farmarlag, laget skickar dessutom Bill Gadsby och Pete Conacher till Rangers för Allan Stanley och Nick Mickoski i en trade där bägge lagen kan känna sig som vinnare. Jimmy Skinner blir Detroits nye coach och han får behålla hela det vinnande laget från föregående säsong förutom Metro Pystai som skickades till Chicago som Detroits bidrag till rädda Black Hawks kampanjen som fortsatte även den här säsongen. Chicago får en riktig pärla från Montreal i Ed Litzenberger. I Montreal har Elmer Lach slutat och när han slutade hade han plockat mest poäng genom tiderna i NHL (215 mål, 408 assist, 623 poäng), Jackie Leclair var den som fick det ansvarsfyllda uppdraget att ersätta honom som center jämte Rocket Richard. I Boston slutar den pålitlige målgöraren Johnny Peirson för att börja jobba åt sin svärfar. Boston får en ny coach när Milt Schmidt tar över under säsongen när han slutar som spelare. Rangers goonar till sig ordentligt när laget plockar in Lou Fontinato och Wild Bill Ezinicki men det räcker inte till utan Rangers blir femma, 15 poäng efter fyran Boston. Chicago rycker upp sig men är 24 poäng efter Boston på sjätte plats. Toronto hamnar i ingenmansland på tredjeplatsen medan Montreal och Detroit fortsätter sin kamp om herraväldet. Detroit tar hem sin sjunde raka serieseger men Canadiens är bara två poäng efter och allt avgjordes i den sista matchen lagen emellan som Canadiens tvingades spela utan den avstängde Rocket Richard. Se separat artikel om Richard Riot: Länk: The-Richard-Riot Kort sammanfattning: Richard som leder poängligan knockar linjedomaren Cliff Thompson under ett slagsmål med Boston Bruins Hal Laycoe. Han blir avstängd resten av serien plus hela slutspelet, NHL's president Campbell besöker sedan matchen mellan Canadiens och Detroit, han blir bombarderad av alla möjliga föremål innan någon utlöser en tårgasgranat i Forum som utryms. Ett stort upplopp följer i Montreal och Richards lagkamrat Geoffrion passerar honom och vinner poängligan. I Detroit är det Ted Lindsay som hamnar i rampljuset efter en match i Toronto där han slog till en åskådare med klubban och blir avstängd i tio dagar. I den ena semifinalen vinner Detroit lätt över Toronto som saknar sin bäste back Tim Horton (Horton bröt ena benet och käken i en kollision med Rangers Bill Gadsby i februari), Detroit vinner med 4-0 i matcher. I semifinalen mellan Boston och Montreal så vinner Canadiens med 4-1 i matcher, Bostons målvakt Sugar Jim Henry träffas i den fjärde matchen av ett skott i ansiktet och bryter käken, han återvänder till isen efter omplåstring men slutar efter matchen. I finalen möts giganterna Canadiens och Red Wings för andra året i rad och precis som förra gången så krävs det sju matcher för att sära på lagen. Detroit vinner de två första matcherna som spelas i Detroit med 4-2 och 7-1, Montreal vinner sedan två raka matcher i Montreal med 4-2 och 5-3. Detroit vinner hemma i den femte matchen med 5-1 och Montreal svarar med att vinna med 6-3 hemma i Montreal. Den sjunde och avgörande matchen spelas i Detroit och Alex Delvecchio blir Red Wings hjälte med två mål i 3-1 segern. Art Ross gick till Bernie ”Boom Boom” Geoffrion efter 38 mål, 37 assist och 75 poäng, tvåa blev Rocket Richard och trea Jean Beliveau, Gordie Howe som hade en för honom svag säsong hamnade på femte plats. Vezina gick Terry Sawchuk Detroit för tredje gången på fyra säsonger. Lady Byng gick till Sid Smith, Toronto Maple Leafs, Calder till Ed Litzenberger, Chicago Black Hawks, Hart till Ted Kennedy, Toronto Maple Leafs och Norris gick till Doug Harvey, Montreal Canadiens. Enligt rykten så ska Jack Adams efter säsongen sagt nej till en trade med Montreal där Terry Sawchuk skulle gått till Canadiens och Doug Harvey till Detroit. Jag är minst sagt tveksam till det, dels så förstår jag inte varför Canadiens skulle vilja trada bort Harvey för Sawchuk när de redan hade Plante, dels så kan jag inte tänka mig att Adams skulle sagt nej om någon föreslagit en trade med de spelarna inblandade eftersom de hade Glenn Hall i bakfickan. Enda möjligheten jag ser är om fler spelare eller eventuellt fler lag varit inblandade. Enligt NHL så avslutar den här säsongen den andra dynastin i NHL, Detroit Red Wings vann 4 Stanley Cup på 6 säsonger plus 7 raka seriesegrar. (Själv räknar jag den här som nummer tre eftersom jag räknar Ottawa Senators 4 Stanley Cup vinster på 8 säsonger under 1920-talet som den första dynastin)

Nästa del i serien kommer att fortsätta handla om ”The original Six” epoken, nämligen säsongerna 1955-56 till och med 1960-61, då Montreal Canadiens vann fem raka Stanley Cup. Efter det är det en del kvar av ”original six” innan vi är framme vid expansionen 1967 och tiden därefter som jag antagligen kommer att skriva längre fram. Det kommer att bli ett uppehåll innan jag fortsätter med NHL efter 1967 men senast nästa sommar kommer fortsättningen som jag antagligen delar upp i tio delar och avslutar 2004-05 som var sista säsongen innan lockouten.

Källor: Wikipedia.org, hockeyleaguehistory.com, Legendsofhockey.net plus böckerna Official Illustrated NHL History (2010) och Brian McFarlane's History of Hockey (1997)