SvenskaFans rankar NHL – Central Division: 6. Chicago Blackhawks
Stan Bowman har lyckats förstärka Chicago, men räcker det i Central Division?
Efter Stanley Cup-segern 2015 har Chicago haft det desto tyngre. Nu är det givetvis något man kan leva med efter tre titlar på sex år, men det innebär inte att man bara accepterar förfallet.
Redan under de dynasti-liknande åren var Blackhawks general manager Stan Bowman duktig på att hålla laget slagkraftigt trots spelarförluster. Med framgång kommer som bekant dyrare kontrakt och en utmaning att behålla samma trupp. Chicago tappade ständigt nyttiga spelare – men Bowman fyllde hela tiden på med nytt, antingen via free agency, trades eller bra draftande från sena positioner.
De senaste åren blev den utmaningen däremot svårare och svårare när Chicagos tidigare så pålitliga core inte längre var lika slagkraftig. Bowman lyckades inte fintrimma rostern på samma sätt som tidigare – förra sommaren försökte han ”förstärka” laget med Cam Ward, Brandon Manning och Chris Kunitz – och efter två uttåg i förstarundan i slutspelet har Blackhawks nu missat slutspel två år i rad.
Men den gångna säsongen var ändå någon form av framgång och ett steg i rätt riktning igen. Nyförvärven floppade givetvis, men man fick osannolika explosioner från nyckelspelare och en boost eller två när nya förstärkningar hämtades in under säsongen.
Chicago missade slutspel med sex poäng – en rejäl förbättring från de 19 poäng man hade upp till slutspelsplatserna säsongen 17/18.
Nu har Bowman återigen gett sig ut på marknaden för att bättra på sitt lagbygge och det måste sägas att Chicago ser lite intressanta ut – i relation till att man nog på allvar skulle kunna utmana om en slutspelsplats.
Blackhawks eventuella framgångar är nog däremot beroende av att yngre förmågor tar det där klivet. Efter den så framgångsrika Dylan Strome-traden förra säsongen ser Bowman ut att försöka sig på något liknande med Alexander Nylander. Svensken har stått och stampat i Buffalos organisation och det är nog inte fel med ett miljöombyte. Högst förvånande gav dock Chicago upp Henri Jokiharju för honom och det vill nog till att Nylander tar fart om han inte ska få fansen emot sig. En ung, spelskicklig och högerfattad back är trots allt något som man inte ger bort på chans.
Bowman nöjde sig inte där. Försvaret fylldes på med Calvin de Haan och Olli Määttä. Corey Crawford får uppbackning av Robin Lehner i ett högintressant par. Bland forwards bättrades djupet på med Andrew Shaw, Ryan Carpenter och Zack Smith. Några överdrivet kännbara förluster finns det inte.
Det har hänt några anmärkningsvärda saker i Chicago den senaste tiden, men det mest chockerande var när Joel Quenneville fick sparken i november. Efter tio år på Chicagos bänk fick ligans kanske mest respekterade coach flytta på sig till förmån för den 33-årige Jeremy Colliton. Under den första tiden gick det fortsatt tungt för Blackhawks, som var nere i ligans källare – men från december och framåt började segrarna trilla in. Från den 12 december till säsongsslutet var man ligans tolfte bästa lag och slutade alltså tätt utanför slutspelsplatserna.
Chicago må inte längre vara någon självklar contender, men slutspelsmöjligheterna finns helt klart där – och internt är det nog till och med en förväntan. Frågan är dock om ett förstärkt Chicago räcker till i Central Division?
---
Målvakter:
Chicago har ett intressant målvaktspar, med lika hög potential som risk. Såväl Corey Crawford som nye Robin Lehner kan mycket väl tillhöra ligans toppskikt – men båda två kommer också med sina egna orosmoln.
Crawfords skadehistorik är väldokumenterad och tidigare var hans karriär hotad, men riktigt så illa ser det inte ut att vara i dagsläget. Hjärnskakningsproblem – i synnerhet av den mer allvarliga graden – är däremot oberäkneliga och osäkerheten kring Crawford är uppenbar.
34-åringen kom tillbaka starkt mot slutskedet av den gångna säsongen och har för vana att ligga på en hög nivå när han väl spelar. Osäkerheten ligger givetvis kring hans status, kort- som långsiktigt. Vem vet till exempel vad som händer vid nästa smäll? Man spelar kort och gott ett högt spel om man förlitar sig för mycket på Crawford – så förhoppningsvis kan Crawford och Lehner komplettera varandra väl.
Nu är givetvis även Lehner en risk. Han kommer med en historia som säkert avskräcker några och det går i ärlighetens namn inte att låta bli att resonera om osäkerheten där. Hur påverkas han till exempel av ett eventuellt bakslag?
Spelmässigt kommer Lehner från karriärens bästa säsong och var en av finalisterna till Vezina Trophy. Förvånansvärt nog blev det ingen fortsättning i New York Islanders, som gav Semyon Varlamov ett långtidskontrakt när man inte verkade vara redo att erbjuda Lehner det samma.
Lehner fick hitta ett nytt jobb på en allt mindre målvaktsmarknad på free agency och Chicago hade tur nog att få honom på ett ettårskontrakt. Målvakter är notoriskt opålitliga från säsong till säsong och att signa Lehner på ett välbetalt långtidskontrakt är en chansning – kanske är han bara en one-hit wonder? Han kommer dessutom från ett tight defensivt system under Barry Trotz till en större utmaning bakom Chicagos försvar.
Crawford och Lehner besitter en hög högstanivå – individuellt såväl som i ett par – och kan mycket väl vara grunden bakom en slutspelsplats. Men båda två kan också falla igenom och ödelägga slutspelsförhoppningarna.
Backar:
Chicagos försvarsbesättning har med all sannolikhet blivit bättre än vad man gick in i säsongen med för ett år sedan. Men har den blivit tillräckligt bra?
Duncan Keith är fortfarande Chicagos försvarsgeneral, men vid 36 års ålder kan man givetvis börja se tendenser på att han börjar dippa av så smått. Å ena sidan kommer Keith från 32 5-on-5-poäng, vilket är karriärens tredje bästa notering. Å andra sidan gjorde Keith bara tre poäng i powerplay, vilket var karriärens sämsta notering. Han noterades även för sin sämsta CF% (49,71) och Blackhawks behöver snart fasa in nytt blod.
Därför var det så förvånande att man offrade Henri Jokiharju – även om det finns andra väldigt lovande backar i systemet – och i den nuvarande försvarsbesättningen är det nu bara Erik Gustafsson som kan beskrivas som lovande… och då har svensken hunnit bli 27 år.
Gustafsson stod för ett saftigt genombrott under 18/19. På 79 matcher gjorde han hela 60 poäng, fördelat på 17 mål och 43 assist. Det är en poängskörd som enbart sju svenska backar har överträffat tidigare. Gustafsson blev Chicagos ankare i powerplay, gjorde 32 poäng i 5-on-5 och hade högst P/60 (1,36) bland lagets backar.
Keith håller fortfarande en god nivå och Gustafsson ser ut att ha varit en late bloomer, men läget ser desto tråkigare ut med Brent Seabrook. Veteranen är fortfarande en halvhygglig försvarare och givetvis tillräckligt bra för att hålla en ordinarie plats. Det råder däremot ingen tvekan om att han sitter på ett av ligans absolut sämsta kontrakt – kanske till och med det sämsta. 34-åringen går nu in på det fjärde året på sitt dyra åttaårskontrakt och han kommer från en säsong med sämst CF% (46,77) bland Chicagos backar.
Seabrooks roll borde helt klart begränsas för Chicagos bästa, men konkurrensen gör att han förmodligen behöver spela topp-4. På högersidan huserar nämligen även Connor Murphy och av två onda ting är förmodligen Seabrook det minst onda.
Nykomlingarna Olli Määttä och Calvin de Haan fyller ut resterande del av försvaret. Det är bättre alternativ än vad Chicago stundtals spelade med under förra säsongen, men inga självklara succénamn. Määttä har haft svårt att övertyga i Pittsburgh och har plågats av hälsoproblem. Kan han verkligen vara en $4-miljonersback dag in och dag ut?
de Haan anslöt från Carolina i somras och är en stabil pjäs, om än i det dyraste laget med sina $4,55 miljoner. 28-åringen dras med en axelskada för tillfället och riskerar att missa några veckor av inledningen, men det spekuleras redan på sina håll att han sedan får bilda ett shut down-par med Murphy.
Carl Dahlström och Slater Koekkoek lär slåss om en plats på rostern under training camp och kanske kan Adam Boqvist övertyga så pass mycket under pre-season att Blackhawks testar honom i de Haans sannolika frånvaro.
Forwards:
Från ingenstans gick en dalande Jonathan Toews och stod för karriärens bästa säsong. Med 81 poäng (35+46) på 82 matcher var han snubblande nära point-per-game och såväl mål- som poängskörden var nytt personligt rekord. Efter flera säsonger där Toews form har dalat och där 17/18 var karriärens sämsta säsong är det en högst anmärkningsvärd insats.
31-åringen behöver nog stanna kvar på den nivån om Chicago återigen ska bli ett slutspelslag, men att han ska upprepa liknande siffror kan mycket väl vara att hoppas på för mycket.
Mannen som ska leda Chicagos offensiv är snarare Patrick Kane. Det mesta tyder på att det är en mindre sympatisk person – om man ska uttrycka sig milt – men det går inte att ifrågasätta hockeykompetensen. Likt Toews kommer faktiskt Kane från karriärens bästa säsong, med 110 poäng (44+66).
Det skulle förvåna om Blackhawks inte spelade Toews och Kane tillsammans – och den sista komponenten i förstakedjan kan mycket väl bli Brandon Saad. Chicago gav som bekant upp Artemi Panarin för att få tillbaka Saad – enligt rykten för att just Toews och Kane ville ha tillbaka honom. Saad kan göra det oglamorösa jobbet, men är beroende av skickligare spelare för att kunna producera rejält.
En stor del i Chicagos framgång under den gångna säsongen kan stavas Dylan Strome. Blackhawks fick äntligen in en pålitlig andracenter, men det var ingen självklarhet. Den numera 22-årige kanadensaren stod still i Arizona och Stan Bowman tog en liten chansning när man gav upp Nick Schmaltz för honom. Strome tog fart direkt efter traden och landade på 51 poäng efter 58 matcher i Chicagos tröja.
Strome spenderade mest tid tillsammans med Alex DeBrincat och amerikanen tog ytterligare kliv efter en imponerande rookiesäsong. 18/19 resulterade nämligen i 41 mål och 76 poäng för DeBrincat, som därmed blev den näst bästa amerikanska målskytten i ligan – enbart Kane var bättre. De lille skarpskytten har överbevisat många belackare och är fascinerande att följa.
Slutligen kan nog Brendan Perlini fylla ut Chicagos topp-6. Perlini var en del av Strome-affären och även om 23-åringen inte gjorde lika stora avtryck som Strome finns det potential i honom. Målskyttet har legat på en duglig nivå tidigare och nog kan firma Strome/DeBrincat mycket väl få igång honom? Det ska väl dock sägas att den här platsen förmodligen är öppen för konkurrens under training camp.
Det finns några pålitliga spelare i bottom-6, men inte allt för mycket potential även om det är mycket nytt där. Andrew Shaw hämtades ”hem” igen efter några år i Montreal och även om han kommer från karriärens bästa säsong (47 poäng på 63 matcher) ska man nog inte hoppas allt för mycket att det poängsnittet upprepar sig.
Zack Smith anslöt från Ottawa i en trade där Artem Anisimov gick motsatt väg. Smith är en duglig spelare en bit ner i hierarkin och stod för 25 mål för några år sedan. Sedan dess har 31-åringen haft det lite tyngre i Ottawa – men vem har inte haft det i Senators? – och kanske kan ett miljöombyte göra honom gott.
Utöver Shaw och Smith kom även Dominik Kubalik och Ryan Carpenter under sommaren. Den förstnämnda kommer närmast från Europa och 57 poäng på 50 matcher i schweiziska Ambri-Piotta. Carpenter etablerade sig i NHL hos Vegas under den gångna säsongen och vid 28 års ålder lär han nog inte utvecklas till att bli så värst mycket mer än en duglig spelare för bottom-6. Det ska dock tilläggas att han kan vara en förstärkning i Blackhawks penalty kill.
Vidare lär även David Kämpf och Drake Caggiula ligga bra till för varsin ordinarie plats i tredje- eller fjärdekedjan och den sistnämnda kan tillfälligt rycka in högre upp i hierarkin om behovet uppstår. Kanske kan spelare som John Quenneville, Dylan Sikura och Anton Wedin ta en plats efter campen.
Två potentiella namn står däremot ut lite extra: Kirby Dach och Alexander Nylander. Chicago överraskade lite när man valde Dach med tredjevalet i sommarens draft och det spekuleras i att man i alla fall överväger att testa honom i nio matcher innan man skickar tillbaka honom till WHL och Saskatoon Blades.
Nylander hämtades alltså in från Buffalo i utbyte för Jokiharju. Han har inte riktigt kommit igång i Buffalo – somliga tycker det beror på att Buffalo aldrig har gett honom en fair chans, andra på att han själv inte har övertygat tillräckligt – och efter den lyckosamma Strome-traden hoppas nog Chicago på ett liknande utfall här.
Det finns dock en väsentlig skillnad: Strome gjorde stora avtryck i AHL och var över point-per-game. Nylander har legat på strax över en halv poäng per match. Det har tagit oväntat lång tid för den yngsta Nylander-brodern, men talangen och potential finns onekligen där. 21-åringen är nog väldigt beroende av starka insatser under training camp – och imponerar han där finns det nog oerhört goda möjligheter att till och med spela till sig en topp-6-plats. Eller så får han fortsätta harva i AHL även i en ny organisation.
---
Tre styrkor:
Ett förbättrat försvar
Förlusten av Henri Jokiharju kan visa sig vara ödesdiger i framtiden, men här och nu har Chicago sannolikt uppgraderat sitt försvar i och med värvningarna av Olli Määttä och Calvin de Haan. Det behövs efter förra säsongens stundtals kaosartade defensiv.
Gott om potential i topp-6
Patrick Kane är en poängmaskin och såväl Dylan Strome som Alex DeBrincat ser ut att vara på riktigt. Kan bara Jonathan Toews vara i närheten av den gångna säsongens siffror och att ytterligare någon yngre spelare tar kliv så ser Chicagos topp-6 väldigt slagkraftig ut.
Målvaktsparet
Corey Crawford och Robin Lehner kan vara NHL:s bästa målvaktspar. Det är ingen dålig grund att stå på.
Tre svagheter:
Målvaktsparet
Corey Crawford och Robin Lehner kan vara NHL:s mest osäkra målvaktspar om Fru Fortuna vänder ryggen åt Chicago. Osäkerheten borde oroa och vid maximal oflyt kan det till och med se riktigt illa ut.
Penalty killing
Chicago kommer med NHL:s sämsta penalty kill – 72,7 procent. Det är den sämsta noteringen på den här sidan 2005-lockouten och ett självklart orosmoln inför kommande säsong.
Bottom-6
Det är lätt att ställa sig frågande till hur slagkraftig Chicagos bottom-6 kommer vara. Hur stor potential finns det egentligen där?
---
Preliminär laguppställning:
Brandon Saad – Jonathan Toews – Patrick Kane
Brendan Perlini – Dylan Strome – Alex DeBrincat
Dominik Kubalik – Zack Smith – Andrew Shaw
Drake Caggiula – David Kämpf – Ryan Carpenter
Duncan Keith – Erik Gustafsson
Olli Määttä – Brent Seabrook
Calvin de Haan – Connor Murphy
Corey Crawford/Robin Lehner
---
Säsongens poängkung: Patrick Kane
Det enda som kan stoppa Patrick Kane från att ta hem den interna poängligan är en långtidsskada.
Säsongens viktigaste spelare: Patrick Kane
Det är Patrick Kane som ska leda laget och utan en Kane i god form kommer Chicago få det mycket svårt.
Säsongens unga spelare: Dylan Strome
Stromes fina utveckling kommer sannolikt fortsätta och kanske kan han till och med börja leva upp till hypen från draften.
Säsongens doldis: Dominik Kubalik
Det kan betala sig att testa framträdande spelare från Europa. Dominik Kubalik kan absolut
Säsongens besvikelse: Andrew Shaw
En nyttig spelare under cup-åren som kommer från karriärens bästa säsong – det är som upplagt för att Andrew Shaw inte kommer nå upp till förväntningarna.
---
Redaktionens rankning:
Central Division:
1.
2.
3.
4.
5.
6. Chicago Blackhawks
7. Minnesota Wild
---
NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.
Vill du skriva om Chicago Blackhawks på SvenskaFans? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com.
