En galant mot en clown
Gerard Gallant är inte längre en Golden Knight. Han kom. Han segrade. Han fick sparken. Detta kommer dock inte bli någon sentimental text om den forne Jack Adams-prisvinnaren, utan mer en potentiell redogörelse för hur vi troligtvis hamnade i denna för många, smått chockerande situation.
Att bygga ett lag
När ägaren Bill Foley och hans utvalde manager George McPhee skulle hitta sin tränare för att svetsa samman den skara av förkastade hockeyspelare som skulle komma att landa i Vegas så riktade man blickarna mot Gerard Gallant. Den forna power-forwarden, som enligt Jacques Demers (hans gamla tränare i Red Wings) enbart hade sin kärlek för slagsmål emot honom i jakten på en femtiomåls-säsong, var redan under sin spelarkarriär älskad av sina medspelare och detta uppskattande av hans personlighet följde honom även in under hans tränarkarriär. Gerard Gallant var högt aktad såväl av sina kollegor som sina spelare.
"He is an experienced coach, has had success at multiple levels and has a great reputation amongst the players who have played for him".
Med dessa ord anställde McPhee organisationens första tränare för att bereda klubben på vad det innebar att spela i NHL. Gallant var där för att bygga en enhet av ett gäng udda delar som ingen annan i resten av ligan var intresserade av att behålla.
Han gjorde det kanske lite för bra och det är det i min mening som även ledde till hans fall.
Den ambitiösa sexårs-planen
Bill Foley byggde Golden Knights med en dröm. Inom sex år av lagets existens så skulle man vinna sin första Stanley Cup. En nästan idiostatiskt hög målsättning, där många av ligans klubbar ens kan drömma om tanken att nå själva cupfinalen, om än att vinna den. Nu uppnådde man, tack vare Gerard Gallants personalhantering, en bedrift som ingen kunnat tänka sig redan under första året. De förmodade förlorarna hade under säsongens lopp visat sig vara riktiga vinnare, men med framgångar kommer oplanerade utgifter. Många, långa och (relativt) dyrka kontrakt skulle nu spenderas på spelare som delvis kanske presterat över sin förmåga, anlänt från free agent-marknaden eller som trejdats dyrt från konkurrenter.
Ut med Nick Suzuki, Erik Brännström och höga draftval, in med Pacioretty, Stastny och Stone.
Ut med sexårsplanen, in med vinn HÄR och NU!
Det spektaklet slutade med en fem minuters-utvisning där man tappade en tre-nolledning till förlust i en sjunde avgörande möte mot tränare som Gallant utmålat till en clown.
Att bygga en vinnare
Enligt min mening så var aldrig Gallant tilltänkt som tränare för ett Vegas som utmanande om kuppen. Han var den som skulle leda laget under dess första säsonger och bygga en relation med fansen, media och bygga en stomme på det som man lyckades skapa ihop vid expansionsdraften. Samtidigt så skulle McPhee samla på sig draftval efter draftval och bygga en slagkraftig talangpool för att till slut på riktigt börja att utmana efter tre-fyra säsonger och då med en coach som passade situationen bättre.
Är Gallant då en förlorare? Nej, det skulle jag inte vilja påstå, men det är med de egenskaper som han ser till att vinna med som får honom att få sparken. Gallant ser till att bygga en grupp som han sedan förlitar sig på in i döden. Och det är väl just därför som han är så pass omtyckt av sina spelare och varför vi nu har ett lag sittandes i ett omklädningsrum i Ottawa som verkligen lider för sin före detta coach som man känner att man nu svikit.
Han är inte en briljant taktiker, han är inte någon som lyssnar till den avancerade statistiken och han är ingen som utvecklar talanger. Dessa var skälen till att han fick sparken från Florida, efter stora rubriker, och dessa är skälen till varför han får sparken från Vegas, efter stora rubriker.
Gallants eftermäle
Gallant anlände till Vegas och ingen kan ta ifrån honom hur imponerande det resultat som han lyckades uppnå med "the golden misfits" är, och utöver hans belöning som ligans bästa tränare som fick sy ihop den magiska introduktionssäsongen så lär han nu med hög svanshållning gå igenom de många jobberbjudande som kommer att anlända på hans kontor i framtiden då hans rykte som tränare i ligan har aldrig varit lägre.
Men i allt detta apprecierande så får vi inte glömma att efter att Gallant tog Vegas till cupfinalen sommaren 2018, så har laget haft svårt att hitta någon verklig kontinuitet. Om det inte vore för trejden som tog Mark Stone till Vegas så hade vi nog fått diskutera lagets "sophomore slump” där verkligheten var att man knappt kom till slutspel med sina 93 poäng. Tre poäng sämre än Montreal som fick ta tidig semester då man spelade i en mer konkurrenskraftig konferens. Man slutade på plats 15 av 31. 13:e plats för skjutna mål och 22:e plats för insläppta mål. Man hade ligans 14:e bästa power play och ligans 25:e “bästa” power play-spel. Man var alltså högst mediokra innan man tappade 3-1 i matcher mot San Jose, där man tappade en 3-1 ledningen, med tio minuter kvar av matchen, i den sjunde avgörande.
Årets säsong har fortsatt i samma svängande humör. Man vinner några här, förlorar några där. Som ett av ligans mest upphaussade lag, som spelar i ligans minst utmanade division, så hade man givetvis hoppats på mer vid detta lag. Framförallt när de på förhand mest giftiga konkurrenterna i Sharks och Flames också ser ut att ha svårt att leverera.
Jag är ganska säker på att lagledarnas och ägarens tålamod till en coach – som egentligen aldrig var tilltänkt att utveckla laget längre än vad han redan hade gjort – efter nyår då man på ånyo presterade ett rad riktigt oroande prestationer på hemmaplan.
Det helade började mot St. Louis där man låg under med hela tre puckar efter första perioden. Detta efter en höst där Gallant ständiga och offentligt beklagat sig över lagets koncentrationsförmåga och att prestationsdalarna mellan perioderna varit alldeles för höga. I just denna match så slog man sig tillbaka och vann på övertid, som förvisso är imponerande mot en av seriens bästa lag, men första prestationerna i första perioden skulle fortsätta att svikta.
Man följde sedan upp detta med att förlora mot – ett förvisso stekhett – Pittsburgh efter återigen tre obesvarade mål, varav av två kom i första perioden. Man snyggade till siffrorna något mot slutet men förlorade allt till trots.
Kanske skulle nästa motståndare, tillika lokalkonkurrenten och en av seriens sämsta lag, Los Angeles Kings se till att motivationen stod rätt till från början. Svaret blev nej, det gjorde det inte. Man låg under med 4 mål mot noll efter första perioden och förlorade till slut med 5-2 efter full tid.
Några arga ord senare så tänkte man att nu ska man väl ändå kunna vända denna sorgfulla trend mot Columbus och med sin sista hemmamatch på ett bra tag visa för sina fina fans att man fortfarande är vinnare. Det hela slutade med Elvis Merzlikins första NHL-nolla och tre mål i Vegas-baken.
När sedan Gerard Gallant förlorade sin sista match som tränare för Golden Knights borta mot Buffalo Sabres så låg hans lag på 19:e plats i ligan baserat på poängprocent, efter 24 vunna matcher och 25 förlorade.
Jag skulle inte påstå att han hade “tappat omklädningsrummet”. Gallant kommer för alltid bära med sig total respekt för vad han gjorde för spelarna i det rummet och staden Las Vegas. Men jag tror samtidigt att spelarna ofrivilligt hade blivit mätta på de budskap som Gallant förmedlade och på det viset framkallat en oavsiktlig stagnation i prestationerna. Prestationer som efter den påskyndande sexårs-planen nu stod i stark kontrast mot ägarens målsättning.
Högmod - den första av de sju dödssynderna
Det är nu som det verkligen blir intressant. Det är nu som vi får se det verkliga Vegas. Det verkliga expansionslaget. Gallant tog och gjorde ett gäng opolerade truppspelare till firade stjärnor, där laget med adderingen av Pacioretty och Stone plötsligt lyftes från överpresterande medelmåttor till en legitimerad utmanare. Där flera experter såg Vegas som en verklig utmanare till kuppen trots att spelare som Jon Merrill, Nick Holden och Deryk Engelland fortsatte att bära tunga roller i laget.
Vilka är dessa spelare utan Gallant bakom deras ryggar, utan den trygghet som fanns där och utan de erfarenheter som man genomgått tillsammans. Kommer allt som Gallant byggde upp tillsammans med McPhee nu att rasa samman totalt. Vad är det som säger – förutom McPhee och McCrimmon då förstås – att Peter DeBoer är en så pass mycket bättre tränare än Gallant. Deras båda facit skiljer sig oerhört lite ifrån varandra.
Det var ju inte med spelare som William Karlsson och Nate Schmidt i ledande roller som man skulle se laget lyfta Stanley Cup, utom snarare med Nick Suzuki, Erik Brännström och Joe Veleno (eller vem man nu hade valt).
Tilltron från ägare Foley och lagledningen McPhee/McCrimmon säger dock annat, och vi får inte glömma att McPhee trots allt gick igenom sju olika coacher under de sjutton säsonger som han ledde Washington Capitals. I DeBoer vill man tro att man har hittat en mer taktiskt skicklig tränare och någon som kommer att lyssna till den avancerade statistiken på ett bättre sätt och förhoppningsvis lyfta de yngre spelare som finns inom organisationen – där några av dem bidrog att spela organisationens AHL-lag till en Calder Cup-final.
DeBoer är enligt dem öronmärkt för att lyfta laget till nästa nivå, till den nivån som man anser behövs för att vinna ligans yttersta utmärkelse. Allt efter deras utstuderade och reviderade sexårs-plan. Det är Här det ska ske och det är NU som det ska ske.
Om inget annat så lär vi få se andra huvuden rulla inom en snar framtid (I'm looking at you George...).
---
Avslutningsvis så får jag ge Gerard Gallant en varm applåd för det han bidrog till organisationen under de år som han var aktiv i Las Vegas. NHLs kommunistiska fördelning av ligans resurser ger ju förvisso alla lagen under ett viss spann av år chansen till att vinna kuppen, men aldrig hade jag väl trott att jag skulle få uppleva det så snabbt och under de otroligt magiska förutsättningar som jag fick genom "the golden misfits". Den resan var jäkligt häftig!
Nu början en ny resa tillsammans med en påstådd clown, vi får se vart vi landar den gången...
Vegas coach Gerard Gallant in response to Sharks coach Pete DeBoer saying he chirps players: “For that clown to say that in the paper yesterday is not right.” Here’s his whole response: #VegasBorn pic.twitter.com/MwWekG6Rv4
— Justin Emerson (@J15Emerson) 23 april 2019
