Flames - Tankar inför slutspelet
Vad ska man säga? Ska man tacka? Tycka det är härligt? Skrika ja riktigt högt? Säga att vi förtjänade det? Jag vet faktiskt inte? Känslorna är så många men jag tror man ska börja med att luta sig tillbaka och ta det lugnt och sedan sådär smått njuta som man kanske gör med en god whiskey. Lite försynt och inte så högljutt. Sen djävlar… denna lilla skrift är skriven rakt ur hjärtat och jag hoppas ni kan hitta något där som ni gillar.
De där tjugo sista minuterna mot Los Angeles Kings var en sannerligen nervös resa. Sådant man inte vill göra om men ändå älskar att uppleva. Situationer där man verkligen känner saker. När slutspelsplatsen väl var bärgad så handlade det emellertid mest om lättnad och sedan återhämtning. Först efter det hade känslolivet nyktrat till så pass att man kan börja relatera till det som allmänheten kallar verklighet.
Resan från botten till toppen till botten och upp igen har varit en karusell eller kanske ska man kalla det katarsis. För Calgary Flames spelare har renats, lagledningen, ägargruppen och vi supportrar har också renats. Vi har alla genomgått denna process, denna resa. Vändan i bottenskiktet har gett oss distans och det har gett de oss positiva känslor. För någonstans under denna resa så hittade Calgary Flames sig igen och då hittade vi som sitter där och jublar oss själva igen. Där någonstans i allting slutade även resultatet att spela roll, eller snarare att produkten i sig var viktigare än resultatet.
Produkten Flames ville sälja sin publik var något som innehöll fart, fläkt, känslor som handlade om att aldrig ge sig. Visst kunde man göra misstag, visst kan det gå fel men då reser man sig upp och arbetar hårdare. Att ligga kvar och vända sig i självömkan är inget Flames vill liknas vid och det är kanske inget hockey i största allmänhet är känt för. Kanske har man lämnat den biten till fotbollen.
Det handlade inte så mycket om namn eller att göra mål utan mer om att försöka så mycket man bara kan. Lite som att hitta rötterna till all idrott kanske? Publiken, laget, ja alla köpte detta. Alla var i princip nöjda med att komma i botten. Inte för att det är okej att förlora eller kul att få drafta högt eller för att någon tycker det roligt att förlora utan för att Flames gjorde sitt yttersta dag efter dag men räckte inte till. Du kan inte bli arg över det.
Du kan bli arg när lag som år in och år ut draftar högt och skriker högt bara för att senare fatalt misslyckas ännu en gång. Du kan bli arg på välbetalda stjärnor som inte längre försöker, lag som är nöjda och inte tar det där extra skäret. Du kan inte bli arg på ett lag som verkligen försöker. Och Calgary Flames försökte verkligen.
Det där arbetet man gjort. Att nedmontera laget och skeppa ut de dyra veteranerna. Att sälja sin själ som när Jarome Iginla slutligen fick lämna sitt älskade Flames. Man sålde själen bara för att hitta kunna hitta en ny. Det går inte att göra om man behåller den gamla. Man kan inte renas om man behåller det smutsiga. Nu menar jag inte att veteranerna var smutsiga utan bara att man inte kan bygga nytt utan att hämta nytt byggmaterial. Det har helt enkelt för Flames del varit ett vinnande koncept för man har hittat något i allt det här. Ett lag fyllt av talanger, kritiserade veteraner och totalt okända spelare.
Påminner detta er om något? Säsongen 2003-2004 kanske? Ett lag som varit dåligt länge men som plötsligt fick något att sträva efter. Det började som en enkel läxa. Att lära sig att arbeta hårt. Sedan applicerade man säsongen i segmenttänk, eller enklare sagt som en slutspelsserie. Laget då innehöll inte mycket att jubla över på pappret. I ärlighetens namn var det ett rätt bedrövligt lag men samtidigt ett lag som var lätt att älska. En ung blivande stjärna som Iginla, den dittills relativt anonyma tvåvägscentern Craig Conroy. Veteraner som var slut eller bara dåliga som Stephane Yelle, Martin Gelinas och Dean McAmmond. Kämpar som aldrig lade sig ner som Chris Simon, Marcus Nilson och Ville Nieminen. Halvt okända och halvt kritiserade försvarare som Rhett Warrener, Andrew Ference, Denis Gauthier och Mike Commodore.
Det är inte svårt att dra paralleller till årets säsong. Laget skulle inte komma någonstans då men Flames lyssnade inte med det örat utan bara körde på och man kom någonstans. Man gick hela vägen till final, mot alla odds. I år skull Flames komma sist, eller åtminstone där omkring. Fast Flames bestämde sig ännu en gång för att inte lyssna på vad andra tyckte och tänkte. Flames bestämde sig för att arbeta ännu hårdare än året innan och fortsätta vårda sin ”nya” kultur. Flames plockade fram ess ingen visste fanns, man gav spelarna chansen att lyckas eller misslyckas och man delade ännu en gång in säsongen som slutspelsserier.
I den där matchen mot Kings stod Darryl Sutter på andra sidan. En figur som personifierade både Flames förra uppgång och fall. Där stod Robyn Regher som var den första delen av lagets själ som skeppades ut. På något sätt blir det nästan poetiskt. Och ett antiklimax för Sutter då han sannolikt nu fullbordar samma resa ännu en gång. Såklart finns där skillnader då Sutter vunnit med Kings och det inte han som är GM. Fast ändå, essensen är liksom densamma.
På Flames bänk stod Martin Gelinas. En tränare vars spelarkarriär började med att han draftades av just Kings. En spelare som var med om den där magiska resan med Flames 2003-2004. Där fick han smeknamnet ”The Eliminator” efter att avgjort tre matchserier, något som gjort honom odödlig i Calgary. Tidigare i år förlorade han en av sina bästa vänner, Steve Montador. Montador var en del av samma Flames som Gelinas. Lite vackert på något sätt. Som en tyst och outtalad hyllning till en okänd kämpe som arbetade sig in i NHL utan att gnälla och utan onda ord.
Flames har onekligen gäckat just Kings i år så det var ganska typiskt att just Flames var laget som slog ut dem samtidigt som man säkrade sin egen plats. Kings måste undra vad f-n som hände i de där matcherna mot Flames. Den där lille knatten. Hur kunde han lura dem gång på gång?
Fast nu är det dags för ett nytt kapitel. Ett nytt slutspel. Precis som 2003-2004 väntar Vancouver Canucks i första rundan (likt även 1988-1989). En på förhand jämn batalj som relativt sannolikt kommer bli en sjumatchersserie. Lagen gillar inte varandra och det kommer bli tufft. Lagen är inte helt olika varandra och de följdes åt i tabellen. Inget av lagen är särskilt vassa när det kommer till det där som benämns som ”fancy stats”. Lagen borde liksom rent statistiskt inte gått till slutspel. De går båda emot den logiken. Fast man har helt olika saker som talar för en och det är svårt att komma fram till vad av det som kan fälla avgörandet.
Canucks har rutin och Flames saknar den helt. Fast Flames har en sällan skådad disciplin. Flames har en förstakedja som var en av hela ligans bästa men Canucks har Sedinarna, tvillingarna som liksom blivit ett begrepp, en enhet som cirkulerat i hörnen säsongen in och säsong ut. Canucks kan sägas ha målvakterna men Flames har defensiven. För egen del tycker jag att Flames styrkor är mer talande än Canucks och därför tror jag att Flames tar sig vidare till nästa runda.
Där ställs man i så fall sannolikt mot Anaheim Ducks. Ett lag man mer eller mindre aldrig slår. En mardröm. Fast någon gång ska man väl besegra sina mardrömmar? Vem vet liksom? Flames ska ju inte kunna slå Ducks men inte kunna lyssnar inte Flames på och det är inte samma sak som att det blir så. Kanske åker man ut mot Canucks. Vem vet. Det kommer hur som helst bli roligt, skönt, spännande och hemskt.
Utan att jämföra med 2003-2004 för mycket kan man ju för skojs skull roa sig med följande frågor. Kan Sean Monahan upprepa Gelinas sekvens av matchavgöranden? Är Josh Jooris denna upplagas Sean Donovan? Är Lance Bouma och Brandon Bollig en modernare version av Ville Nieminen och Chris Simon? Kan verkligen Jonas Hiller spela samma roll som Miikka Kiprusoff? Kanske inte men så hade 2003-2004 års upplaga inte heller någon Johnny Gaudreau!
Never Say Die! Go Flames Go!
