SvenskaFans rankar NHL – Central Division: 1. Nashville Predators
David Poile har byggt ett lag för att vinna cupen. Det är dags för Predators nu.
David Poile och Nashville går för det. Predators – grundseriens bästa lag den gångna säsongen – har rustat rejält de senaste åren och har numera etablerat sig som en av förhandsfavoriterna till att vinna Stanley Cup. Än så länge har det bara resulterat i ett finalframträdande, men Nashville har mer än så att erbjuda.
Pekka Rinne må vara något av ett frågetecken, men levererar fina siffror. Försvarsbesättningen är en av ligans bättre, om inte den bästa. Anfallet består av flera potentiella matchvinnare. Peter Laviolette är en toppcoach. David Poile är inte rädd för att satsa.
Det är ingredienser som ger en contender. Men hur går man från en contender till en vinnare?
Det enda som egentligen saknas i Nashville är den offensiva superstjärnan – stjärnan som bär offensiven på sina axlar och utmanar om Conn Smythe Trophy. Pittsburgh hade Evgeni Malkin och Sidney Crosby. Chicago hade Patrick Kane. Washington hade Alexander Ovechkin. Superstjärnan kan vara skillnaden mellan en hedersam förlust eller Stanley Cup-seger.
Den statusen har inte Ryan Johansen eller Filip Forsberg, hur skickliga de än må vara.
Nu kan man ju däremot föra djupgående argumentationer för att Nashville har superstjärnan – eller till och med superstjärnorna – i försvaret. PK Subban, Ryan Ellis, Roman Josi och Mattias Ekholm är en fruktad topp-4. Det sägs att defensiven vinner mästerskap, men finalserien mot Pittsburgh visade snarare på motsatsen.
Kanske ska Nashville överväga att offra någon av sina profilstarka försvarare för en forwardsstjärna?
Nu finns det ju givetvis exempel på mästare som inte har haft den där extrema stjärnan. Los Angeles och Boston var snarare lagmaskiner och går helt klart att likna vid dagens Nashville, även om Anze Kopitar och Patrice Bergeron är storleken större än Johansen.
Kanske ska man inte överreagera bara för att man ännu inte har vunnit?
Utöver finalplatsen 2017 har Nashville tagit sig till andrarundan vid två tillfällen och fått respass i förstarundan en gång de senaste fyra åren. Innan dess missade man slutspel två år i rad.
I våras avfärdade man Colorado i förstarundan och tvingades sedan – på grund av ligans korkade slutspelsformat – gå upp mot Winnipeg i andrarundan. Därmed möttes de två poängbästa lagen redan i andrarundan. Vi fick visserligen ett härligt tungviktsmöte, men en av förhandsfavoriterna skulle alltså försvinna.
Det blev Winnipeg som gick segrande ur toppmötet, men det krävdes sju matcher – och Jets såg onekligen slutkörda ut efter den holmgången.
Slutspelet tog slut för tidigt för Nashville. Laget är byggt för att vinna cupen och fick känning på den 2017. Är det dags att gå hela vägen nu?
---
Målvakter:
Var har man Pekka Rinne? Den finske veteranen är en ikon i Nashville, men även något av ett osäkert kort. Han såg ut att dippa av för några år sedan, men stod för imponerande insatser under 17/18 – och vann till och med Vezina Trophy.
Med en räddningsprocent på 93,71 i 5 on 5-spelet var han ligans bästa målvakt, bland de med minst 2000 minuter i den spelformen. Hans dSv% (0,96) placerade sig på tredje plats och även Rinnes HDSv% (83,33) gav en tredjeplats. Siffrorna sjönk något i slutspelet, där Rinne inte alltid har varit lika lyckosam de senaste åren – vilket vi exempelvis såg i finalen mot Pittsburgh.
Förstaspaden är gissningsvis Rinnes att förlora och vid 35 års ålder är det inte helt osannolikt att så kan bli fallet under säsongen, även om han är den regerande Vezina Trophy-vinnaren. Bakom Rinne hotar nämligen Juuse Saros.
Guldhjälten från JVM 2014 har spelat 20-talet matcher två säsonger i rad och borde vara redo att utmana Rinne. Den gångna säsongen var hans Sv% (93,19) och dSv% (1,67) i 5 on 5 högst respektingivande och i slutspelet bättrade han på det ytterligare. Fyra matcher gav 96,55 i Sv% och 4,69 i dSv%.
Potentialen finns där, men det är som sagt en ikon och tillika Vezina Trophy-vinnare han utmanar. Kanske får Saros helt enkelt stå på tillväxt ett år till och sedan ta över, eller i varje fall en större roll, när Rinnes nuvarande kontrakt går ut sommaren 2019.
Backar:
Nashvilles försvarsbesättning är fantastisk och högst sannolikt bäst i ligan. Man stoltserar med en topp-4 som inte bara håller högsta nivå – den inkluderar dessutom två av ligans poängbästa backar.
Över de fem senaste säsongerna är det enbart fyra försvarare som har gjort mer poäng än Nashvilles lagkapten Roman Josi. Han är skicklig med pucken, har fina possession-siffror (53,45 CF% och 3,67 Rel CF%) och näst bäst P/60 (1,21) bland Predators försvarare.
Schweizaren sitter dessutom på ett av ligans bästa kontrakt – han har ytterligare två år kvar med en cap hit på blott $4 miljoner. Nästa sommar blir alltså synnerligen intressant, ty då kan Josi krita på en förlängning – och allt annat än ett långt och välbetalt kontrakt vore uppseendeväckande.
Den 29 juni 2016 briserade den ena bomben efter den andra i NHL. Edmonton gav upp Taylor Hall för Adam Larsson i en smått absurd trade och sommarens stora blockbuster var ett faktum. I en kvart. Sedan gick Montreal efter Nashville-ikonen Shea Weber och gav bort PK Subban i utbyte. I samma veva förlängde Steven Stamkos med Tampa Bay och 23 galna minuter hade skakat om ligan.
Predators må ha tappat den högst respekterade Weber, men det var också en åldrande Weber – med ett problemfyllt kontrakt tack vare Philadelphias offer-sheet några år tidigare – på nedgång. I utbyte fick man inte bara en yngre back på ett mer gynnsamt kontrakt, man fick dessutom en bättre back.
Subban är nämligen en av de fyra backarna som har gjort mer poäng än Josi över de fem senaste säsongerna. Han är en initiativtagande och kreativ försvarare som kan trampa förbi de flesta. Noterbart är däremot att han har de sämsta possession-siffrorna (51,71 CF% och 0,3 Rel CF%) på några år.
I Josi och Subban har alltså Nashville två poängstarka backar som är brukar vara skickliga på att driva spelet och kontrollera matcherna. Men det stannar inte där. Predators stoltserar även med två perfekta kompletterande alternativ.
Jämte Josi placerar vi in Ryan Ellis, som sitter på ett ännu bättre kontrakt än sin backpartner. Han går nu in på det sista året på sitt nuvarande kontrakt, men belönades med ett nytt åttaårskontrakt i somras. Ellis hoppar därmed upp från kriminellt låga $2,5 miljoner till det mer förtjänta $6,25 miljoner per säsong.
27-årige Ellis behärskar det mesta på isen och är effektiv över hela banan. En skada begränsade honom till 44 matcher den gångna säsongen, men på de matcherna noterades han för 32 poäng. Det ger honom bäst P/60 (1,4) av Nashvilles backar – och det är en notering som bara överträffas av Erik Karlsson när vi studerar ligans backar med minst 700 5 on 5-minuter. I samma grupp av Ellis även sjunde bästa notering i CF% (55,63) och 13:e bästa Rel CF% (4,63).
Ellis är den perfekta partnern till Josi – på samma sätt som Mattias Ekholm kompletterar Subban. Svensken är en ansvarsfull tvåvägsback som även han sitter på ett väldigt gynnsamt – för Predators – kontrakt. Han kostar enbart $3,75 miljoner per säsong i ytterligare fyra år. Även Ekholm har finfina possession-siffror (54,63 CF% och 4,89 Rel CF%) och en nyttig säkerhet när Nashville släpper loss backpartnern Subban.
Predators topp-4 skojar man inte bort – och det är en enorm tillgång. Organisationens cup-fönster lär hålla i sig under åtminstone två säsonger till. Efter det ska Josis lön upp och beroende på vad som händer med utvecklingen av lönetaket – vi lär snart stå inför en ny lockout och CBA-förhandling – kanske något större kontrakt måste offras. Men fram till dess gör Nashvilles topp-4 laget till en rejäl contender.
Bakom de fyra stora namnen har det däremot svajat något de senaste åren. Pittsburgh utnyttjade det svaga tredjeparet effektivt i finalserien häromåret och till och från har Nashville balanserat upp backbesättningen genom att sära på topp-4-paren. Men kanske hoppas man slippa det nu när Dan Hamhuis har kommit hem igen.
Veteranen är inte längre samma back som när han lämnade Nashville 2010, men vid 35 års ålder håller han fortfarande en god nivå för ett tredjepar och hjälper till i penalty killing – där han kan ta värdefulla minuter från de stora namnen. Ett tvåårskontrakt är inte ultimat i den åldern, men $1,25 miljoner är klart överkomligt.
Det finns ett bra, tre alternativ att placera in jämte Hamhuis. Yannick Weber, Matt Irwin och Anthony Bitetto lär göra upp om rosterns två sista backplatser. Irwin och Weber gjorde 50 respektive 47 matcher under den gångna säsongen medan Bitetto fick nöja sig med 32 matcher. Det skulle inte förvåna om training camp avgör vem som går in jämte Hamhuis och kanske har högerfattade Weber en liten fördel.
Alexei Emelin har flyttat hem till KHL och lämnar inte direkt något hål efter sig.
Forwards:
Den extrema spetsen saknas i Nashville – men man kompenserar med slagkraftig bredd. Topp-6 har god potential och om korten faller rätt så utökas den till en effektiv topp-9. Hur man än vrider och vänder på bredden så står däremot förstakedjan ut, och den leds av Ryan Johansen.
David Poile har, som sagt, inte varit rädd för att satsa – det är Johansen ett bevis för. När Predators för några år sedan hade ett överflöd av skickliga backar men ett stort centerhål gav man helt enkelt upp Seth Jones för Johansen. Ett dyrt pris, men ett pris som var värt att betala.
Johansen är en passningsskicklig center som tar ett stort ansvar mellan två svenska wingers som gärna går loss i offensiven. Han täcker upp effektivt och som ett nav styr han spelet. Det finns bättre förstacentrar, men 26-åringen befinner sig inte långt bakom toppskiktet.
Till vänster om sig har han Filip Forsberg. Svensken har blivit Nashvilles stora matchvinnare och vore det inte för en skada som begränsade honom till 67 matcher kunde han mycket väl ha gjort sin tredje raka 30-målssäsong. Nu landade han istället på 26 fullträffar. Han har dessutom klivit fram rejält i de två senaste slutspelen.
Viktor Arvidsson är den sista komponenten i en giftig förstakedja. Han slog igenom med dunder och brak under säsongen 16/17 och låg kvar på samma nivå under den gångna säsongen. Skridskoåkningen och finurligheten ger en dödlig kombination och även Arvidsson har landat kring 30-målsstrecket.
Trion kompletterar varandra fint – en playmaker, en målskytt och ett fartvidunder borde trots allt göra det.
När Poile väl hade landat Johansen så behövdes så småningom centerdjupet bättras på. Det försökte man bland annat lösa under sommaren 2017 när Nick Bonino hämtades in på ett fyraårskontrakt. Någon överväldigande succé blev det aldrig för Bonino, som bland annat var en av lagets sämsta spelare när vi studerar Rel CF% (-5,23).
Kort efter säsongsstarten anslöt dessutom Kyle Turris från Ottawa i trelagstraden som såg Nashville skicka Samuel Girard, Vladislav Kamenev och en 2nd rounder till Colorado. Turris satte sedan omgående sin kråka på ett nytt sexårskontrakt värt $6 miljoner per säsong, som han nu påbörjar. Han var blek i slutspelet, men är i grunden en fin center som borde göra sig bra i rollen som andracenter.
Craig Smith var en besvikelse under säsongen 16/17, men kom tillbaka starkt under 17/18. Han gick från tolv mål och 29 poäng till 25 mål och 51 poäng. Han är en nyttig middle-6-winger som både kan gå upp och ner i hierarkin vid behov. En stor del av den gångna säsongen spenderades tillsammans med Turris och Kevin Fiala, och den trion lär fortsätta tillsammans.
Trion var faktiskt Predators bästa possession-kedja och gjorde betydligt mycket mer mål än vad man släppte in (32 gjorda mål mot 13 insläppta). Förstakedjan gjorde ett mål mer, men släppte också in två mål mer.
Fiala är fortfarande bara 22 år, men ändå känns det som att man har väntat länge på honom. NHL-debuten kom redan säsongen 14/15, men genombrottet först 17/18 när det blev 23 mål och 48 poäng. Det är imponerande siffror med tanke på den otäcka skadan han åkte på under slutspelet 2017. Kan han bygga vidare på det nu?
När vi kommer ner till tredjekedjan hittar vi två intressanta namn på varsin sida om Nick Bonino. Nashville fick betala bland annat en 1st rounder för Chicagos Ryan Hartman vid trade deadline. Hartman kom med två fina säsonger i Blackhawks bakom sig, men kom inte alla loss i Predators. I efterhand förklarades det med en höftskada, vilket givetvis ger förmildrande omständigheter.
Hartman signade ett ettårskontrakt värt $875 000 i somras och lever han upp till potentialen under 18/19 blir han betydligt dyrare än så på nästa kontrakt.
Det överlägset mest intressanta framtidsnamnet i Nashville är dock Eeli Tolvanen. Den hypade finländaren anslöt mot slutet av den gångna säsongen men lyckades inte ta en plats i laget. Predators såg helt enkelt ut att föredra mer ”pålitliga” veteraner lite längre ner i kedjehierarkin när man gick in i slutspelet.
Potentialen är annars enorm i Tolvanen. Han gjorde 36 poäng för Jokerit i KHL – och blev därmed den bästa spelaren under 19 år genom tiderna. Han överglänste bland annat Evgeny Kuznetsov och Vladimir Tarasenko. Förra säsongen blev det KHL-, JVM- och OS-spel innan han flyttade över till Nashville. Kanske var han helt enkelt bara slutkörd mot slutet av säsongen.
Han är en renodlad sniper med ett skott som sannolikt redan håller NHL-klass och Nashville skadas knappast av ytterligare lite skills i sin bottom-6.
Calle Järnkrok ger Nashville möjligheten att slänga ut fyra klart kompetenta centrar, eller så kliver han ut på kanten lite högre upp i hierarkin. Han ligger stabilt kring 30-talet poäng och kostar bara $2 miljoner i ytterligare fyra säsonger.
De sista forwardsplatserna lär fyllas av lite hårt arbetande rollspelare. Colton Sissons gjorde sig ett namn under slutspelet 2017, men han flög inte bara högt under en sommar. 24-åringen har gått och blivit en gedigen spelare för de lägre kedjorna och är den mest använda spelaren i numerärt underläge.
Miikka Salomäki är en tidigare favorit för Peter Laviolette och Frederick Gaudreau brukar få ett gäng matcher varje säsong. i somras hämtades Zac Rinaldo in – som Laviolette uppskattade under Philadelphia-tiden – men allt annat än AHL-spel där vore synnerligen konstigt. Yakov Trenin hade vissa förhoppningar på sig inför säsongen 17/18, men något genombrott i AHL blev det aldrig och Nashville får nog vänta på den 21-åriga ryssen.
Slutligen har vi Austin Watson, en spelare som har hållit en ordinarie plats de senaste åren och som bland annat dödar en hel del utvisningar. Men i juni blev han också gripen för domestic violence mot sin flickvän. Ligan har meddelat att man kommer hantera situationen och meddela sitt beslut innan training camp startar. Det spekuleras i att Watson kommer att stängas av, men Nashville tros inte bryta kontraktet.
Mike Fisher gjorde comeback i Nashville inför slutspelet, men gjorde inga större avtryck och tackade för sig i somras – förmodligen för gott. Även Scott Hartnell har lämnat Predators, men han har ännu inte klart med något nytt lag.
---
Tre styrkor:
Bredden
Nashville kan mönstra tre starka kedjor och även om förstakedjan givetvis står ut har man gott om potential i sin topp-9. Att kunna sprida ut sin produktion är helt klart en fin tillgång till Predators.
Topp-4
Roman Josi, Ryan Ellis, PK Subban och Mattias Ekholm. Kvartetten behöver ingen större argumentation här.
Laviolette
Tidigare i Peter Laviolettes karriär har han nött ner sina lag efter några säsonger, men det ser – än så länge – inte ut att ske i Nashville. Han är en intensiv ledartyp som ofta får sitt lag att spela attraktiv hockey och i Laviolette har Predators en av ligans bättre coacher.
Tre svagheter:
Avsaknaden av en superstjärna
Behöver man en offensiv superstjärna för att kunna gå hela vägen? Ryan Johansen och Filip Forsberg är det inte och Eeli Tolvanen kommer nog inte bli riktigt så vass.
Tredjeparet
Nashville skulle må bra om Dan Hamhuis kan stabilisera tredjeparet – det är annars den stora bristen i Predators lagbygge.
Är Saros redo att ta över?
Står Juuse Saros redo att kliva in och etablera sig direkt om Pekka Rinne hastigt och lustigt skulle börja sväva iväg? Det är trots allt inte helt omöjligt med tanke på att han nu har passerat 35-årsstrecket.
---
Preliminär laguppställning:
Filip Forsberg – Ryan Johansen – Viktor Arvidsson
Kevin Fiala – Kyle Turris – Craig Smith
Eeli Tolvanen – Nick Bonino – Ryan Hartman
Colton Sissons – Calle Järnkrok – Austin Watson
Roman Josi – Ryan Ellis
Mattias Ekholm – PK Subban
Dan Hamhuis – Yannick Weber
Pekka Rinne (Juuse Saros)
Andra notabla spelare: Matt Irwin, Anthony Bitetto, Frederick Gaudreau, Miikka Salomäki, Zac Rinaldo, Yakov Trenin
---
Säsongens poängkung: Filip Forsberg
Om Filip Forsberg spelar en hel säsong brukar han toppa den interna poängligan. Ryan Johansen och Viktor Arvidsson kan säkerligen utmana honom, men Forsberg har trots allt förhandsförhoppningarna på sin sida.
Säsongens viktigaste spelare: Ryan Johansen
Ryan Johansen är katalysatorn och navet i forwardsbesättningen. Med fyra högklassiga backar tar de ut varandra lite i den här diskussionen, medan Johansens betydelse för offensiven är uppenbar.
Säsongens unga spelare: Eeli Tolvanen
Kevin Fiala slog igenom under 17/18. 18/19 tillhör Eeli Tolvanen. Bara hans skott är värt att följa lite extra.
Säsongens doldis: Colton Sissons
Colton Sissons drog blickarna till sig under slutspelet 2017 och brukar vara en intensiv spelare ute på isen. Han kan definitivt bidra med lite poäng här och där.
Säsongens besvikelse: Nick Bonino
Det går fortsatt tungt för Nick Bonino som fortfarande lever lite väl mycket på en gynnsam situation bakom Sidney Crosby och Evgeni Malkin i Pittsburgh.
---
Truppen:
---
Redaktionens rankning:
Central Division
1. Nashville Predators
2. Winnipeg Jets
3. St. Louis Blues
4. Dallas Stars
5. Colorado Avalanche
6. Minnesota Wild
7. Chicago Blackhawks
---
NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.
Vill du skriva om Nashville på SvenskaFans? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com
Se hela NHL-säsongen på Viaplay för endast 399 kronor per månad - signa upp dig här
