The Fantastic Four(th line)
Med denna text så vill jag lyfta fram, i mitt tycke, NHLs mest effektiva och skräckjagande fjärdekedja. Vår egna Fantastic Four. Denna skräckinjagande trio bestående av vår alldeles egna the Thing (Ryan Reaves), the Human Torch (Will Carrier) och Mr. Fantastic han själv (Pierre-Edouard Bellemare). The Invisable Woman företräder såklart de framgångsrika kvinnorna som står i skuggorna bakom dessa spelare!
Ryan Reaves (the Thing)
Ryan växte upp i Winnipeg där hans far Willard Reaves spenderade större delen av sin professionella karriär för det kanadensiska (amerikanska)-fotbollslaget Winnipeg Blue Bombers. Willard, som själv är uppväxt i staden Flagstaff endast (amerikansk standard) 40 mil ifrån Las Vegas, var en av den amerikansk-kandensiska fotbollens mest framstående spelare under 80-talet men utöver ett par provspel hos Miami Dolphins och Washington Redskins så fick han aldrig chansen i NFL. Willard valde istället att pensionera sig från sportens värld vid den unga åldern av 30 år för att vidareutbilda sig till sheriff i den stad som han kom att kalla sitt nya hem, Winnipeg. Hans son Ryan skulle dock ta sitt första steg mot spel i sin sports finaste liga efter att ha blivit draftad av St. Louis Blues redan efter sin debutsäsong i WHL. Men vägen till NHL skulle visa sig vara lång för en spelare vars främsta förmåga sitter i det fysiska och det mentala spelet.
Efter sin tredje säsong i Brandon What Kings, en relativt effektiv sådan som slutade med 35 protokollförda poäng och 76 utvisningsminuter på 69 matcher, så tog Ryan sina första steg i den professionella hockeyns värld. Den kommande säsongen skulle dock inte bli riktigt vad Ryan hade tänkt sig där han spenderade tid i både AHL-laget Peoria Riverman och ECHL-laget Alaska Aces utan att sätta några direkta avtryck i någon av föreningarna. Här någonstans så måste den nu 20-åriga Ryan bestämt sig för vad som skulle ta honom upp till hockeyns absolut finaste rum, för de följande tre säsongerna så gjorde sig Reaves känd som en omutlig fighter i AHL där han samlade på sig 443 utvisningsminuter på 183 matcher. Nu var väl Blues ändå tvungna att ta sig en titt på Reaves. Vilket man även gjorde under Reaves sista säsong i Peoria.
Men en fighter är alltid en fighter. De fyller en viktig polisiär roll, men utöver att kasta handskarna så har de vanligtvis inte så mycket mer att erbjuda. Efter att ha spenderat 60 matcher på isen och 22 matcher på läktaren under sin debut säsong i NHL 2011/12 så fick Ryan återigen se sig nedskickad till en samarbetsklubb i ECHL. Kanske blev även denna lilla utflykt ytterligare en väckarklocka för Reaves som faktiskt började presterade riktigt bra framåt och efter 9 poäng på 13 matcher så fick han återigen chansen i Blues där han nu skulle gå från klartecken till klartecken. Utöver säsongen 15/16 så steg Reaves poängproduktion varje år samtidigt som hans utvisningsminuter blev allt färre. Under en tid i NHL där det fysiska spelet fick lämna plats för det snabba och tekniska spelet så blev Reaves snabbt känd som den sista polisen som ändå besatt relativt mjuka handleder. Det var även dessa egenskaper som fick se honom trejdad till Penguins under draften 2017 där han skulle skydda lagets alltmer skadedrabbade stjärnduo Crosby och Malkin.
Reaves kom aldrig riktigt in i det superstjärnefyllda Penguins där målen var ställda högt över vad han hittills varit van vid. När Pens manager sedan såg chansen natt bredda sitt centerdjup inför det kommande slutspelet så valde istället GMGM att ge Ryan chansen i uppstickaren Vegas Golden Knight. Där kom den första tiden att bli tuff. Coach Gallant drev ett minst sagt tight skepp där chanserna att visa upp sig var få, men under slutspelet där Ryan gavs istid under 10 matcher och satte 2 mål, varav ett under finalserien mot Washington, så kom han sakta men säkert bli något av en publikfavorit i Golden Knights. Föga konstigt egentligen att en frispråkig, kaxig och underhållande person som Ryan Reaves gick hem i Vegas. Som med ett tydligt fysisk spel, utan några som helst skrupler, verkligen lever upp till det amerikanska uttrycket "wear his heart on his sleave". Under sommaren 2018 så var Reaves UFA och det sägs att han hade ett par 3-års erbjudande på strax under 2 miljoner att välja mellan. GMGM såg dock potentialen med att behålla den nu 31-årige Reaves i laget och erbjöd honom samma summa, men på endast 2 års tid. Resultatet av detta är att Reaves ser ut att gå mot sin mest produktiva säsong hittills i sin karriär, där han redan efter drygt halva säsongen slagit sitt personliga poängrekord, samtidigt som han fortfarande är den som tar fighterna när de behövs.
William Carrier (the Human Torch)
Uppväxt i Montreal-förorten LaSalle som fostrade hockeylegendaren Jacques Lemaire, en spelare som var med och vann hela 9 Stanley Cup-titlar för sin hemmastad, varav 2 av dessa finaler avgjordes av mål från hans egna klubba (något som endast fem ytterligare spelare har lyckats med i NHL-historien), så var Will Carriers livsmål uppenbara. Att spela hockey i NHL.
Det var däremot inte med sin näsa för mål som Carrier började göra sig en karriär i Quebec-hockeyn, det var för sin energistarka skridskoåkning och tuffa forechecking i QMJHL-laget Cape Breton Screaming Eagles från Nova Scotia. Där kom han redan som 18-åring, under sin andra säsong i ligan, att vara en viktig del i lagets kärna där han var lagets näst mest poängstarka spelare och ledde hans Screaming Eagles till slutspel. Där blev det dock direkt blev respit mot stekheta Jonathan Huberdeaus Saint John Sea Dogs. Tränad av ingen mindre än Gerard Gallant. Carriers utveckling skapade minst sagt svallvågor hos NHL-klubbarna där till slut St. Louis Blues var de som tog chansen på den nu 19-årige Carrier när man valde honom i andra rundan som den totalt 57:e spelare i 2013-års Entry Draft. Will fortsatte att vara en inflytelserik spelare i Cape Breton under sina sista två år som juniorspelare i QMJHL, men hans lag var ingen utmanare för slutspel och det var nog just därför som Will fick se sig trejdad till Drummondville mot slutet av säsong 13/14. Dessvärre så blev det ett snabbt uttåg för hans lag även denna gång.
Innan Will ens spelat en minut professionell hockey för Blues organisation så blev hans rättigheter trejdad till Buffalo Sabres, i samma deal där vi fck se Ryan Miller gå åt andra hållet. När man ser tillbaka till den tiden så kändes Carrier som något av en utfyllnad i en trejd som innehöll betydligt större namn och viktigare delar överlag, men för en organisation som knappt ens var påtänkt vid detta lag så skulle det visa sig bli en oerhört värdefull övergång. Under de kommande säsongerna så fick Carrier testa på spel i AHL för Rochester Americans där han likt Cape Breton blev en viktig del i ett mediokert lag. Det var först när Buffalos grinder, och tillika LaSalla-födde, Nicolas Deslauriers blev skadad under säsongen 16/17 som Carrier gavs chansen på den högsta nivån och han tog den direkt.
“To make it in the NHL, you’ve got to find a way,” sa Carrier om sina första steg i NHL. “I fit in that role, and my first game I had like 15 checks or something like that and they said, ‘OK, we’ll keep him up.’ From there, I just kept doing it, and now I’m really good at it."
Carriers målmedvetenhet och speed drog en del blickar till sig, bland dessa blickar fanns bland annat GMGM och Gallant, som nu var ledare för den nya organisationen Golden Knights och hade i uppdrag att sno en eller flera spelare från övriga lag i NHL under 2017-års Expansions Draft. Sabres hade väl inte direkt det sexigaste urvalet att välja bland men när man både fick ett sjätterundsval och en lovande checkingspelare för att inte plocka bistra kontraktssituationer som Matt Moulson, Zach Bogosian, Josh Georges och Brian Gionta innebar så var det bara att tacka och ta emot. Will Carriers första säsong i Vegas blev mer som en utfyllnadsspelare och spenderade i stort sätt lika mycket tid på läktaren som på isen. Men både Gallant och hemmapubliken började snart smälta för den energigivande spelaren som inför säsongen nu plötsligt var självskriven i en av rollerna för fjärdelinan.
Pierre-Édouard Bellemare (Mr. Fantastic)
Bellemare blev efter sin tid i Leksand, men kanske främst Skellefteå, ett känt namn för den svenska hockeypubliken. Vad som kanske inte är lika känt är hans bakgrund i Frankrike. Med rötterna i Karribien och det franska departementet Martinique så växte Pierre-Édouard upp tillsammans med fem andra syskon till en ensamstående mor. När Pierre var 6 år så önskade hans storasyster Aurore-Annick att testa på hockey. Både Pierre och hans storebror blev smått avundsjuka och önskade att följa med på detta äventyr och när de började jaga runt varandra på isen så fick en tränare för det loakal hockeylaget upp ögonen för de två bröderna och bad dem komma tillbaka till lagets träningar. Där någonstans tog kärleken fart mellan hockeyn och Bellemare den yngre.
Vi hoppar fram ett par år i Pierres liv. Han är nu 20 år och har nyligen vart den största bidragande faktorn till att hans lag Rouen blivit mästare för andra året i rad. Men Frankrike har ingen direkt historia av att odla framstående hockeykarriärer och av denna anledning så hade hans mor tvingat honom att påbörja studier bredvid hockeyn, och samtidigt som han började ställa sig frågan om vilken karriär som han skulle fortsätta att utforska så fick han plötsligt ett telefonsamtal från Leksand. Kort därefter så stod han plötsligt på en medieträff i Mellansverige och blev presenterad som ett av det allsvenska lagets nyförvärv i jakten mot SHL. Problemet var bara att hans svenska var lika dålig som hans engelska. De svar som han fick ur sig på frågorna, som han ändå inte förstod, var ett "Yeah, yeah, yeah" och högst förödmjukad så såg han sina kommande lagkamrater stå och skratta åt honom längst bak i lokalen.
Bellemares första säsong i Leksand blev något av ett bottenmärke i hans en så länge relativt korta karriär, där han mestadels fick spendera tiden i fjärdekedjan, i en roll som, för någon som i Frankrike var lagets offensiva stjärnspelare, kändes oerhört obekväm. Även ekonomiskt gick det tungt för den nu elitsatsande spelaren som trots allt var van vid bättre löner i den franska högstaligan. Trots en potentiell personlig konkurs så vägrade Pierre-Édouard att ge upp och såg istället till att försöka acklimatisera sig till den svenska kulturen genom att bland annat lära sig det svenska språket. Efter att ha bevittnat sin syster Rose-Eliandre tävla för Frankrika under OS sommaren 08 så kom Bellemare tillbaka till Leksand starkare än någonsin och stod för en ruggigt imponerande säsong där han bland annat vann allsvenskans skytteliga med 31 fullträffar. Trots Bellemares storartade prestationer så räckte det inte för att få upp Leksand i högsta ligan, så Bellamre tog istälelt chansen på egen hand när han inför säsongen 09/10 skrev på för SHLs nya giganter Skellefteå AIK, där han kom att bli en enormt viktig kugge i ett lag som på fem år nådde fyra finaler, varav man vann de två sista under Bellemares två sista säsonger i Sverige.
Vid 29-års ålder så fick då äntligen Bellemare sin chans i NHL efter en lyckad try-out hos Philadelphia Flyers där hans många yngre lagkamrater förvånades över den internationellt erfarne rookien. Efter tre säsonger i Flyers organisation så blev han vald av Vegas i expansionsdraften och har där utvecklats till en av lagets viktigaste ledare.
---
I ligan så finner vi ett par profilstarka fjärdekedjor som Islanders motsvarighet eller Sharks statistiska stjärngäng, men allt för ofta ser man en kombination av en vilsen junior, en hyfsad men trött tekningsspecialist och en utfyllnadsspelare som mest är där för att låta stjärnspelarna få vila benen ett par sekunder. Men ingen grupp kommer riktigt nära i den fysiska närvaro som Vegas motsvarighet sätter på sina motståndare. Vegas alldeles egna Henson-bröder. Men det är inte enbart den press man sätter på motståndarna utan även den offensiv som denna trio bidrar med, vilket visar sig kanske främst i deras fina Corsi-statistik där man finner alla tre bland NHLs topp 60, av de som spelat fler än 35 matcher. Detta är ju rätt anmärkningsvärda siffror när man noterar vilka spelare som ingår i den topp 60-listan.
Deras positiva betydelse såg man främst i början på säsongen när i stort sätt hela laget förutom vår fjärdekedja underpresterade. Där lagets övriga enheter agerade vilsna på isen så var det bara Bellemare, Carrier och Reaves som kontinuerligt gav motståndarna något att bita i. Man tröttade ut dem, med långa och tuffa pass, där man oftast radade upp ett par riktigt bra lägen. Utan deras insatser i Oktober och November-månad så kan jag lova er att Vegas legat betydligt mer efter toppen än vad man gör för tillfället.
Frågan är om vi inte börjar ana ett skifte i pendeln för vart vår framtida hockeyspel riktas mot. Efter att ha bevittnat hur hockeyn blivit snabbare och mer tekniskt skicklig under något decennier så är nu min tro på att vi kommer få se en alltmer mer fysisk spelstil igen. 31 thoughts, med Elliotte Friedman och Jeff Marek, var inne på det i en av deras senaste podavsnitt där de pratade om "the Tom Wilson-faktorn". Där ett lag plötsligt har en unik pusselbit. Ett strategiskt övertag som ingen av de övriga lagen besitter, hur Wilson fysiska närvaro plötsligt ger Caps ett övertag mot sina motståndare, där det enda sättet att besvara en Tom Wilson är egen Tom Wilson.
Om NHL nu går mot en mer klassisk stil igen, där storleken och fysiken har större betydelse, får vi låta framtiden besvara. Oavsett så är jag glad så länge vår Fantastic Four(th line) förblir en unik faktor i ligan där deras speed och fysisk nöter ner motståndarnas bästa kedjor och fortsätter att ge Vegas ett övertag mot resten av ligan.
