Tillbaka på vinnarspåret i oförtjänt manér
Nåja, så vad är väl en söndagkväll i Pittsburgh? Den jag ju vara tråkig, och dötrist, och tråkig, och ja, faktiskt inte mycket mer än så faktiskt.
För de som håller på Pittsburgh så höll åtminstone den första perioden i någon form av underhållningsvärde, för det var en med Tampa Bay-mått mätt på alla sätt helt bedrövlig period. Man var tröga, slarviga och totalt oförberedda för att spela hockeymatch.
Och att säga att resten av matchen var bra är väl att ta i, men sista 40 minuterna var bättre än de första 20, och när hockeygudarna bestämt sig för att ställa till med konstig hockeymatch så kan det räcka långt ibland. Längre än man är förtjänta av, men långt nog för att man bara ska ta det och springa.
För ibland ska man bara göra det, och inte bemöda sig med att blicka tillbaka för mycket. Och vill man se det positivt så kan en sådan här match ytterligare understryka den styrka man byggt upp i sitt defensiva system. Och den styrkan kommer alltid ge möjligheter att vinna hockeymatcher, även när man förtjänar den absolut rakaste av motsatser.
För sånt är livet, och sån är idrotten ibland. Ibland är det rent otroligt orättvist åt rätt håll. En karma för alla hedersamma förluster och bittra poängtapp i matcher man borde ha vunnit. För de är alltid mångdubbelt fler än den motsats som gestaltade sig i natt, tycker man iallafall.
Så med en säkrad poängkvot för den här lilla bortaturnén, så blir äran och möjligheten till ett litet ryck i tabellen de största morötterna man går in med i Boston under tisdagsnatten.
Och de drivkrafterna borde vara fullt tillräckliga, kan man tycka.
