Tvillingarna Sedin – från kritiserade till hyllade och nu kritiserade igen
Daniel och Henrik Sedin i Vancouver Canucks gjorde en strålande grundserie och hela Vancouvers organisation jublade över att de talangfulla tvillingarnas stora potential äntligen hade blommat ut. Många matcher stod de ensamma för Vancouvers offensiv och gick in i slutspelet med stora förhoppningar på sig. Men väl i slutspelet har det kommit grus i maskineriet.
Att tvillingparet Daniel och Henrik Sedin satt på en enorm talang visste vi, frågan var inte om utan när den enorma potentialen skulle blomma ut. Vancouver offrade mycket för att kunna knyta båda två till sin organisation i draften 1999 och de kunde efter många om och men välja Daniel som nummer två totalt och Henrik som nummer tre. Förhoppningarna var stora och långa stunder gjorde de lite som de ville i MoDo i Elitserien hemma i Sverige.
Vancouver trodde stenhårt på sina guldklimpar och plockade över dem inför säsongen 2000/01. Men Sedinarnas vilja att hela tiden snurra i sarghörnen och det faktum att de är relativt tunna gjorde att spelet inte klaffade direkt. På 75 matcher gjorde Daniel 34 poäng (20+14) och Henrik gjorde 29 poäng (9+20) på 82 matcher. Kommande säsong blev det 32 poäng (9+23) för Daniel och 36 poäng (16+20) för Henrik.
Elaka röster hävdade att tvillingarna aldrig skulle lyckas etablera sig i NHL och att Vancouver hade gjort en tabbe när de valde dem i draften. Men Vancouver gav inte med för kritiken utan gav Sedinarna fortsatt förtroende.
Det förtroendet gav också resultat. Förra säsongen exploderade de och etablerade sig på allvar som två av Vancouvers bästa och viktigaste spelare. De lyckades till och med förvandla medelmåttan Anson Carter till en av ligans giftigaste avslutare. Det slutgiltiga klivet tog de dock inte förrän den här säsongen. Borta är deras vilja att hela tiden snurra i sarghörnen och dessutom har de lagt på sig några extra kilon.
I många matcher stod de ensamma för kreativiteten i Vancouvers offensiv och fick ännu större förtroende jämfört med tidigare år. De matchades stenhårt i matchavgörande ögonblick och spelade i samtliga spelformer. Under säsongsinledningen bildade de också en av NHL:s farligaste kedjor tillsammans med landsmannen och lagkaptenen Markus Näslund. Kedjan dominerade fullständigt, men Vancouvers headcoach Alain Vigneault ville sprida på målskyttet och splittrade trion. Taylor Pyatt blev istället tvillingarnas nya lekkamrat på isen och när grundserien var färdigspelad hade han gjort 23 mål, ungefär lika många som han hade gjort sammanlagt under de tre föregående säsongerna.
För Sedinarna gick det bättre och Daniel slutade på 84 poäng (36+48) medan Henrik klev fram som en av ligans bästa framspelare och slutade säsongen på 81 poäng (10+71). Endast Joe Thornton, Sidney Crosby och Marc Savard mäktade med fler assist. Daniel var den spelare i hela NHL som avgjorde flest matcher i förlängning, fyra stycken.
När grundserien sedan var färdigspelad kammade Vancouver hem segern i Northwest Division och slutade också på en tredjeplats i Western Conference. Med två heta tvillingar på isen och en lika het Roberto Luongo mellan stolparna ställdes Vancouver mot Dallas Stars i slutspelet. En tät och tuff matchserie, som båda lagen hade fina chanser att avancera ifrån, förväntades.
Match 1 började också bra för Vancouver och tvillingarna. Henrik avgjorde matchen med sitt 5-4-mål i den fjärde förlängningsperioden, inte helt otippat framspelad av Daniel. Dessutom hade de gett Vancouver ledningen med 1-0 några minuter in i matchen, då spelade Henrik fram Daniel.
Men efter den första matchen har det gått tyngre för tvillingarna. Matchserien gick till sju matcher och det dröjde ända till den sjunde matchen innan de återigen hamnade i poängprotokollet. Vancouver vann matchen med 4-1 och Henrik gjorde kvitteringsmålet till 1-1, framspelad av Daniel. Dessutom låg Henrik bakom det matchvinnande 2-1-målet. Båda målen kom i powerplay.
När Sedinarna inte lyckades få hål på Marty Turco i Dallas kasse och Markus Näslund är lika blek som en albino var det istället Vancouvers burväktare Roberto Luongo som klev fram och visade att han även är att räkna med i slutspelet. Han förde sitt Vancouver förbi Dallas och nästa anhalt på vägen till den ultimata framgången blev Anaheim Ducks. Första matchen spelade natten till idag och Anaheim vann med hela 5-1 över ett tröttkört Vancouver.
Ännu en gång blev Sedinarna poänglösa och efter att ha blivit hyllade under hela säsongen får de nu höra kritiska röster titt som tätt. Deras kombinationer och vrickningar är alltjämt i högsta klass, men de lyckas inte transformera över allt finlir till mål – vilket i längden är allt som räknas.
I matchserien mot Dallas ställdes de mot försvarare som Sergei Zubov, Darryl Sydor och Mattias Norström och lyckades bara göra sju poäng tillsammans. Mot Anaheim lär det inte bli lättare. Anaheims defensiv leds av Scott Niedermayer och Chris Pronger – inte direkt några dussinlirare.
Om Vancouver ens ska ha en gnutta chans att förpassa Anaheim – ett av ligans bästa lag – från slutspelet så måste tvillingarna Sedin återigen börja producera i samma takt som i grundserien. Då stod de tillsammans för 165 poäng på 82 Vancouvermatcher. Nu har de tillsammans gjort sju poäng på åtta matcher. Ett alldeles för dåligt facit.
Vancouvers öde i slutspelet säsongen 2006/07 vilar på tvillingarna Sedins axlar.
Klarar de av pressen?