Vinden vänder i Vancouver - går ut med flaggan i topp inför uppehållet
Trots tidigare tumult och Quinn Hughes frånvaro har Canucks lyckats hitta tillbaka till vinnarspåret. De nya tillskotten har kommit in i laget alldeles utmärkt och spelet trendar i rätt riktning då man lyckas ta poäng i samtliga matcher och går in i uppehållet på slutspelsplats.
Veckans resultat:
Vancouver - Detroit 2-3 (ÖT)
Vancouver - Colorado 3-0
San Jose - Vancouver 1-2 (ÖT)
Vancouver - Toronto 2-1
En resultatrad som ger 7 av 8 poäng vilket är klart godkänt i min bok och välkommet i den intensiva jakten på en slutspelsplats. Under veckans gång har nya spelare acklimatiserat sig till laget och det ser oväntat bra ut. Canucks går nu in med gott självförtroende i uppehållet inför stundande Four Nations och det känns som laget börjat hitta tillbaka till sin identitet.
Nya ansikten lämnar avtryck
Inför veckan kändes det ovisst hur laget skulle prestera, J.T. Miller hade precis lämnat byggnaden i en uppmärksammad trejd och det rådde delade meningar om det Canucks fått i utbyte. Dessutom var härföraren Quinn Hughes frånvarande på grund av skada, oklart om vad det rör sig om men det är förmodligen kopplat till det han lidit av tidigare. Ett utmärkt tillfälle för de nya tillskotten att visa vad det går för och det har samtliga gjort med den äran.
Filip Chytil lämnade avtryck direkt i matchen mot Detroit där han visade prov på fart och intensitet, han fick även göra mål i sin debut där han snyggt placerade in 2-2 och därmed räddade en poäng för Canucks del. Dessutom fick Elias Pettersson d.y. (den yngre) göra sin första NHL-poäng när han assisterade Pius Suter till 1-0. Han har verkligen tagit chansen sedan han blev uppkallad från Abbotsford och snabbt blivit en favorit hos både tränarstaben och supportrar. Med sin storlek och närvaro i det fysiska spelet är han verkligen den typ av back som Canucks behöver vilket vi kommer få anledning att återkomma till framöver. Han är dessutom skicklig med puck vilket är välkommet då det varit ett problem i backuppsättningen i år.
Tyvärr fick Canucks nöja sig med 1 poäng mot Detroit då de tog hem segern på övertid via Alex DeBrincat men trots förlust såg spelet betydligt bättre ut än tidigare. Laget såg snabbare ut, mer aktiva i sin forecheck och rejälare i försvarsspelet där Marcus Pettersson visat att han är en back att räkna med framöver då han bidrar med stabilitet och lugn i försvaret. Han belönades direkt med en kontraktsförlängning på $5,5 milj x 6 år som träder i kraft nästa säsong. Med tanke på att lönetaket kommer att höjas i ligan ser det ut att vara ett fördelaktigt kontrakt för Canucks och det lämnar utrymme att balansera resterande del av truppen ytterligare.
Tillbaka på vinnarspåret
När Colorado kommer på besök känner man alltid viss oro, där ett lag med enorm spets och dessutom en stabil backsida. I det tidigare mötet stod Canucks för en strålande insats men frågan var om de kunde återupprepa den bedriften mot Nathan MacKinnon och Martin Necas. Det visade sig att det var mer än kapabla då man vann med 3-0. Thatcher Demko som haft lite problem med formen sedan sin återkomst från skada visade prov på vilken målvakt han kan vara när han murade igen och fick hålla säsongens första nolla.
Det blev en grinig tillställning där Canucks lyckades äta sig in i matchen och krypa under skinnet på Colorado ju längre matchen pågick. Efter en tillknäppt första period kunde Jake DeBrusk öppna målskyttet i andra perioden, han bidrog även med en assist när han serverade Brock Boeser i powerplay i tredje perioden som kunde utöka till 2-0. Sekvensen som härledde till Power play visade Elias Pettersson d.y. att han inte är rädd för att utnyttja sin fysik och markera mot motståndarna. Denna gång var det Miles Wood i Colorado som var på dåligt humör och det utnyttjades stort under matchens gång. Woods skulle senare få ett matchstraff för spearing på Linus Karlsson och på så sätt kunde matchen städas av. Värt att notera är att nyförvärvet Drew O’Connor fick göra sitt första mål för Vancouver i öppen kasse.
Väldigt stabil insats av Canucks och man visar prov på att man kan tampas med slutspelslag som varit lite av ett problem under säsongen.
Matchen mot San Jose blev lite annorlunda från hur många supportrar föreställde sig, efter insatsen mot Colorado kändes det som att det fanns vind i seglen. Det blev en väldigt låg intensiv drabbning där Canucks inte var särskilt övertygande i sitt spel mot jumbon. Det var mållöst länge mycket på grund av en väldigt trubbig offensiv. Det har riktats kritik mot offensiven och framförallt Elias Pettersson d.ä. (den äldre) vars poängproduktion lyst med sin frånvaro under veckan. Det går rätt långsamt för honom ute på isen och hans ovilja att ta skott frustrerar experter och supportrar. Onekligen är det någonting som plågar honom förmodligen mentalt och fysiskt. Det kommer krävas mer från Pettersson om Vancouver ska vara framgångsrika och förhoppningsvis kan han hitta tillbaka till lite form närmaste veckorna.
Tillbaka till matchen, i tredje perioden lyckas Dakota Joshua tillslut styra in 1-0 men tyvärr lyckas man inte hålla ut till slutsignalen och San Jose kvitterade i slutet av tredje. Matchen får en oväntad övertidshjälte i form av Drew O’Connor igen som påpassligt rycker ifrån i övertid och får med sig en straff när han hakas av Macklin Celebrini som var allt annat än nöjd med den situationen. O’Connor som inte är någon känd straffskytt satte pucken säkert i gubbhörnet och Canucks fick med sig 2 viktiga poäng, viktigt att kunna vinna även när spelet verkligen inte briljerar.
Avslut i dur
Med två raka vinster i bagaget väntade sista matchen innan uppehållet mot ett formstarkt Toronto Maple Leafs. Svår match på förhand men på hemmais har Canucks ett bra facit mot just Toronto de senaste åren och man fortsatte att hålla den sviten intakt när man vann med 2-1. Det var en jämn match där försvaret visade upp sig från sin bästa sida och frustrerade Torontos offensiva pjäser med aktiva klubbor och begränsade skottmöjligheterna för Matthews och den stekheta William Nylander. Det var lite oroligt i inledningen av matchen för Canucks del då Thatcher Demko tvingades utgå efter en skadekänning och Kevin Lankinen fick hoppa in. Oron visade sig vara obefogad då Lankinen var lika bra som vanligt och stod för några matchavgörande räddningar.
Om Elias Pettersson d.ä. fick möta Toronto varje match skulle hans siffror nog se bättre ut, det är under dessa matcher han har sett riktigt bra ut och i natt visade han prov på sitt spelsinne i båda zonerna. Han matchades hårt mot Matthews och stod emot bra när Toronto pressade på. Han stod dessutom för en fin assist till 1-0, en riktig quarterback-assist i öppen yta där Hronek kom farandes och stänkte in pucken bakom Joseph Woll. På tal om Hronek, han har verkligen steppat upp i Quinn Hughes frånvaro och kunnat bidra över hela isen. Definitivt matchens lirare då han stod för både mål och assist samt en starkt bidragande faktor till intakt nolla.
Toronto skulle kvittera via Morgan Rielly i slutsekunderna på andra, inte en optimal tid att släppa in mål på men Canucks lyckades styra spelet bra i tredje och kunde utöka sin ledning i powerplay där Brock Boeser prickade in 2-1. Varit en del snack om Boeser och hans kontraktsituation, hoppas att Allvin kan hitta en lösning på det inom kort då han är en värdefull målskytt för laget och en uppskattad figur på och utanför isen. Matchen slutade där och Canucks avslut på bästa möjliga sätt inför uppehållet.
Ett tudelat uppehåll väntar
Ett uppehåll som jag personligen känner mig kluven inför då laget har hittat tillbaka till formen och sin identitet, då vill man nästan bara fortsätta på momentumet och ånga på. Samtidigt är inte skadesituationen optimal med både Demko och Hughes borta plus att det varit hårt matchande senaste veckorna så en liten period för återhämtning är inte helt dumt.
Dessutom blir det kul att se lite landslaghockey med NHL-spelare och den stora förhoppningen för Canucks-supportrar är att Elias Pettersson d.ä ska kunna hitta tillbaka till formen. Efter matchen mot Toronto var Tocchet inne på att det kan göra gott för Pettersson att komma bort från bruset och få spela med Sverige i sällskap av vänner. Även om det är en seriös turnering blir det lite mer avslappnat och inte samma intensitet från media. Förhoppningsvis får han en stor roll och kan visa att han kan leda en kedja och vara den avgörande faktorn.
