Orca's Corner: #2 – on a mission for .500
Henrik Sedins jakt på 1000, Vancouvers jakt på .500, Erik Gudbransons jakt på Matt Martin och Jacob Markströms jakt på speltid – allt detta i veckans rykande inaktuella Orca’s Corner, den blågula bastionen för all things Canucks.
***
I ett ambitiöst försök att vara mer kortfattad så avfirar vi veckans resultatrad löpbandsstyle:
- Wild 5-4 W
- Ducks 1-3 L
- Maple Leafs 3-2 W (Shootout)
Bruce Boudreau gjorde sitt för att ge undertecknad vatten på kvarnen genom att ställa Darcy Kuemper i kassen – vilket förlängde Canucks imponerande svit att möta ligans andraslipsar till fem raka – och tackades för förtroendet med 5 insläppta och .857%-igt målvaktsspel. Matchens snackis var annars NHL:s fräcka stöld av Troy Stechers tredje äpple för kvällen. Den unge rookien stod för tre assist och inget annat. I skrivande stund har min arga skrivelse till Bettman o Co dock mötts med ljummet gehör och den gode Troy står fortsatt uppskriven på två futtiga pinnar i segermatchen. Kedja #47-#53-#14 bjöd på fortsatt show (2 mål) och Loui Eriksson stänkte in ytterligare en pyts i sin jakt för att matcha sin lönecheck.
Till veckans andra batalj så hade Canucks plötsligt glödheta offensiv gett ringar på vattnet och man ställdes mot en tvättäkta förstaspade när Ankorna kom på besök. 27 räddningar och endast ett insläppt blev John Gibsons facit i Anaheims 3-1 viktoria. Henrik Sedin stod for hemmalagets enda mål. Men nog om det nu, över till den matchen alla vill surra om. Canucks mot Toronto. Den 5 november spelade dessa lag mot varandra i Toronto – och det blev något hetsigt lagen emellan. Allting började med två proppar (Rielly på Hansen och Kadri på D. Sedin) och slutade med linjebråk, flygande målvakter och dödshot i omklädningsrummet. Med andra ord var spelbrädet utlagt inför returmötet, exemplariskt påhejat av respektive sidas media. Matchen i sig blev något av en antiklimax om man förknippar hockey med symboliska tacklingar och knytnävsslagsmål, men visst droppade Gudbranson och Martin handskarna (det blev oavgjort) och visst kunde man ana ett visst förnöje i att trycka till Kadri lite extra. Där stannade det dock, tacksamt nog, och i stället kunde man njuta av Ryan Millers målvaktsspel i en match där Toronto vann skotten med 40-24 men förlorade matchen med 3-2 efter straffar.
***
So, what’s the plan guys?
Jake Virtanen har inte haft det lätt sedan han draftades som sjätte spelare 2014. Främst för att som spelare 8 och 9 i samma draft så valdes William Nylander (Toronto) och Nikolaj Ehlers (Winnipeg), två herrar som i detta nu håller hov i NHL medan Jake brunkar på i AHL – där han stått för 3 poäng på 10 matcher*. Kort och gott; många är oroliga att Jake Virtanen är ett bortkastat draftval och efter surr om dålig fitness och slarv på stan så tippade bägaren över, igen, när Jake i veckan som gått kommenterade den direkt komiska hanteringen av hans degradering till AHL med att säga att han inte riktigt vet vad planen är när det gäller hans utveckling. Givetvis gick GM Jim Benning in i damage control-mode och sa att Jake kan vara lite naiv ibland men att det självfallet finns en tydlig plan för den unge powerforwarden. Men vi som minns ”The Plan” från ifjol gällande Jared McCann – som numer återfinns i Florida Panthers organisation – börjar få dåliga vibbar. Särskilt som Elliot Friedman envist hävdar att Canucks visst är sugna på Evander Kane och att Buffalo minsann scoutar Utica Comets matcher – och med tanke på bristen på talang där nere är det förmodligen Jake Virtanen man tittar på. Ett wildcard i sammanhanget är Jordan Subban, som stått för 14 poäng på 19 matcher, men konsensus är att JV18 för EK09 är den troliga utgångspunkten för en trejd.
*För den tacksamma poängens skull så glöms Haydn Fleury (#7, Carolina) bort.
***
So, what’s the plan guys? Pt.2
Kollar man bara snabbt på Ryan Miller (14 GP) och Jacob Markströms (12 GP) matchloggar så kan man luras att tro att Canucks fortsatt med det framgångsrika 1A-1B konceptet man applicerade i fjol efter att Markström visat sig redo för större uppgifter under Millers skadefrånvaro. Men riktigt så enkelt är det inte. Faktum är att bortsett från Millers två konvalescenser så har Willie Desjardins valt den rutinerade burväktaren 14 av 19 gånger. 4 av de 5 starter Markström fått när båda varit friska har varit bakdelen av back to backs. Tittar man på statistiken så är Ryan Miller (stärkt av sin exemplariska insats mot skottglada Toronto) strået vassare i år, och den underliggande statistiken från fjolåret visade en marginell fördel för amerikanen. Dock så påvisar Nick Mercadante, målvaktsguru, att Markström varit snäppet pålitligare än Miller i år – och bortsett från en horribel 7-2 lök mot Rangers som minerade Markys siffror – så är jag benägen att hålla med. Oavsett vilken sida man väljer i debatten, så är skillnaden mellan de två obetydlig nog för att göra det närmast omöjligt att förstå Desjardins användande av de två.
Miller fick veckans alla tre starter, trots Markströms matchhjälteroll i sin senaste start, och hade varit on track för ca 60 starter om han varit frisk och Willie valt som han gjort. Det är en arbetsbörda oftast förunnat arbetshästar ala Henrik Lundqvist, Carey Price och Jonathan Quick och med tanke på Millers skadebekymmer, ålder och utgående kontrakt så är det svårt att se logiken i det hela. Lägg på Markströms färska treårskontrakt med en lönetaksträff på $3.67 miljoner och det hela blir än mer obegripligt. Det hade varit en annan femma om Miller presterat markant bättre än Markström (vilket .911% vs .902% kan lura en att tro att han gjort) men då den avancerade statistiken motbevisat detta, samt att Markström fortsatt vunnit fler matcher än Miller så håller inte argumentet. Jason Botchford, känd för sina satiriska inlägg i The Provies, tar undertecknads sida i debatten och påpekar den centrala frågan: vems lag är detta egentligen? Miller är UFA, 36 år och har en träff på $6 miljoner medan Markström är under kontrakt, 26 år och har en betydligt lägre träff (med all rätt). Botchford använder Gibson/Bernier som kontrast, där den sistnämnde varit bättre än Gibson – men eftersom Gibson är framtiden så står han. Man undrar helt enkelt när Willie ska släppa sargen och ge Markström chansen att ta förstaspaden på riktigt. Trevor Linden uttalade sig i frågan och var tydlig med att man ser Markström som en #1 i NHL, men garderade sig också med att säga att man kan tänka sig att resajna Miller i sommar – så den som lever får se. Undertecknad står med båda fötterna i Team Markström, och sticker inte stol med att jag är tendentiös i frågan men jag tycker logiken backar mig här.
***
Sedin Trophy 2016-17
1.#53 Bo Horvat 16 (8+8), 25 GP
2. #33 Henrik Sedin 16 (6+10), 25 GP
3. #22 Daniel Sedin 15 (7+8), 25 GP
Pavel Bure Award
1. #51 Troy Stecher
2. #88 Nikita Tryamkin
3. #33 Henrik Sedin
The Final Countdown
1200: Henrik Sedin är nio futtiga matcher ifrån 1200 spelade matcher, Daniel är 32 matcher ifrån
1000: Henrik Sedin är 14 ynka poäng ifrån 1000 poäng, Daniel är 43 poäng ifrån.
Citatet: