Krönika: Är det här slutet?
När Vancouver i natt slogs ut ur Stanley Cup-slutspelet kan vi mycket väl ha bevittnat Mats Sundins sista match. Sveriges mål-, assist- och poängrikaste NHL-spelare genom tiderna stod för en lika uppmärksammad som sen comeback den här säsongen och i slutspelet levererade han som vanligt. Men var det här slutet för en av de största svenska spelarna genom tiderna?
Mats Sundin bestämde sig tidigt att han skulle avvakta med en comeback den här säsongen. Det blev inte den förväntade hetsen kring hans signatur den första juli för ett drygt år sedan. Däremot fick han nästan omgående ett lukrativt erbjudande från Vancouver och strax innan jul skrev han även på för Canucks.
Den numera 38-årige Sundin lämnade alltså Toronto efter 13 säsonger i organisationen, varav de tio sista var som lagkapten. I Leafs var Sundin i det närmaste avgudad och är utan tvekan en av de största spelarna i organisationens historia. Ingen spelare har gjort mer poäng eller mål för Leafs än Sundin och enbart George Armstrong, som såg till att Toronto vann sin senaste Stanley Cup (1967), har varit Leafs lagkapten längre än Sundin.
Sundin är rent statistiskt Sverige främsta NHL-spelare genom tiderna. Han har på 1346 grundseriematcher stått för 1349 poäng, fördelat på 564 mål och 785 assist. 160 av målen har kommit i powerplay och 96 har varit matchvinnande mål. Sundin är därmed den mål-, assist- och poängbäste svenske NHL-spelaren genom tiderna och än så länge ensam om att ha kommit upp i 1000 grundseriepoäng. I slutspelssammanhang har det blivit 82 poäng (38+44) på 91 matcher.
Däremot har han aldrig lyckats vinna någon stor titel i Nordamerika, utan de stora framgångarna har begränsat sig till landslaget, där det har blivit ett OS-guld (2006) och två VM-guld (1992 och 1998).
Det var också med siktet inställt på Stanley Cup som Sundin bestämde sig för att lämna Toronto, då man tidigt kunde konstatera att Leafs inte skulle vara slutspelsaktuella den här säsongen. En mängd lag uttryckte intresse redan i somras och trycket var stort efter veteranens signatur även i december när han bestämde sig för en comeback. Så småningom hamnade han också i Vancouver, som hade varit hetast i somras.
Kontraktet signerades den 18 december, men det dröjde till den sjunde januari innan Sundin gjorde sin första match för sin nya klubb. Rent spelmässigt hade Sundin inte helt oväntat en del problem med tempo, känsla och timing, men målen och poängen började trots det att trilla in redan från början.
Sammanlagt blev det 28 poäng (9+19) på 41 matcher, vilket är fullt acceptabelt för en 38-åring som hoppade på tåget mitt under säsongen. I slutspelet fortsatte Sundin att göra vad som förväntades av honom och slutade på åtta poäng (3+5) efter åtta matcher. Under de två avslutande matcherna, när Canucks var piskade att vinna, klev Sundin också fram och stod för ett mål och en assist i vardera matchen. Men det räckte inte utan Vancouver fick se sig besegrade av Chicago Blackhawks.
Sundins förhoppning om att få en Stanley Cup-ring slutade därmed i semifinalen – och frågan är om det här var slutet. The End.
Orkar Sundin med en ny lång sommar av träning, en tuff försäsong och en lång och slitsam grundserie? Har han verkligen motivationen till det? För inte kommer väl Vancouver – eller något annat lag för den delen – att sitta och vänta på honom tills efter nyår även nästa säsong, då man såg vad hans intågande innebar. Kemin och det samspelta laget rycktes upp och Canucks fina form fick sig ett abrupt slut, vilket i längden också innebar att Vancouver med nöd och näppe lyckades knipa tredjeplatsen i Western Conference.
Missförstå mig inte. Sundin är en härlig spelare och en förstärkning för vilket lag som helst, men det är aldrig bra att plocka in en spelare av hans kaliber mitt under säsongen. Det kan mycket väl gagna laget i längden, men kortsiktigt skapar det en hel del problem. Nya kedjeformationer måste spelas in, spelare som tidigare hade en stor roll och har burit klubben får plötsligt finna sig i att hålla till i en tredje- eller fjärdekedja.
Kemin och sammanhållningen får sig en törn och det är inte helt oproblematiskt att bygga upp den igen mitt under säsongen. Om Sundin ska fortsätta anser jag att han måste vara en del av laget hela säsongen, och den stora frågan är som sagt om han har den motivationen.
Sundin håller inte längre den klassen att han kan bära ett lag, utan han får finna sig i att få en mindre roll, vilket han också hade i Vancouver. Nu visade sig Vancouver vara för svaga och ska Sundin satsa på en Stanley Cup även nästa säsong måste han signa för en riktig contender, ett lag som man redan på förhand vet kommer att blanda sig in i leken. För några år sedan kunde Sundin förvandla en pretender till contender, men på ålderns höst har han inte kvar den förmågan.
Lag som Detroit eller Chicago skulle passa Sundin som handen i handsken. Där skulle han kunna få en mindre roll och sparsamt med speltid i even strength samtidigt som man utnyttjar honom friskt i powerplay, där han fortfarande håller enormt hög klass med sitt skott, passningsförmåga och spelintelligens.
Jag tror inte att Sundin funderar över de ekonomiska aspekterna först och främst, utan får han ett hyfsat erbjudande från en seriös contender så är jag övertygad om att han mycket väl kan tänka sig ännu en säsong.
Den stora frågan är dock som sagt motivationen och attityden till en mindre roll.
Orkar Mats Sundin köra en hel säsong med en seriös contender kan han mycket väl få en Stanley Cup-ring innan en av Sveriges största hockeyspelare genom tiderna bestämmer sig för att pensionera sig. Om han istället bestämmer sig för att hoppa på tåget mitt under säsongen hos ett desperat lag, som i år, så kommer det dock återigen att sluta med ett nederlag.
Jag unnar verkligen Mats Sundin en Stanley Cup-triumf, men om så ska ske måste han köra en hel säsong till – det är jag övertygad om. Och jag är lika övertygad om att den motivationen är ytterst tveksam hos Sundin.
