Orca's Corner: #5 - The Curious Case of Anton Rödin

Canucks gick in i 2017 med tre raka segrar i ryggen, och förlängde också den sviten till ett säsongsbästa (sex raka vinster) före man stötte på patrull mot Calgary Flames. Segersviten följde ett bekant mönster. Målvaktsspelet överglänste motståndarens, och Bo "All-Star" Horvat ledde trupperna offensivt. Matchen mot Flames var också en raritet, då Canucks kom till spel en back kort, och en forward tjock. Den forwarden? Anton Rödin.

The Games
Före vi grottar ned oss i Anton Rödin-såpan, så river vi av Canucks resultrad since last we spoke (Canucks siffror först):
@ Oilers: 3-2 SOW (Markström: .955%)
Vs Avs: 3-2 W (Miller: .923%)
Vs Coyotes: 3-0 W (Miller: 1,000%)
Vs Flames: 4-2 W (Miller: .957%)
@ Flames: 1-4 L (Markström: .903%)
@ Preds: 1-2 OTL (Miller: .923%)
@ Flyers: 4-5 SOL (Miller: .886%)

Så, Canucks har tagit poäng i 6 av 7 matcher (4-1-2) under 2017 (matchen mot Oilers spelades tidigt på nyårsdagen svensk tid). Det är den positiva tolkningen av resultatraden. Den mer negativa? Enkelt spelschema, fantastiskt (och ohållbart) målvaktsspel som sakta men säkert fick pyspunka och slutade med tre raka torsk. Oavsett hur man väljer att tolka, så är Canucks i högsta grad med i slutspelsracet i skrivande stund. Man återfinns på sjätte plats i Pacific, tionde plats i Western och är tre poäng ifrån en Wild Card-plats. Huruvida det är bra för klubben att man envist hänger kvar i slutspelsbilden återstår att se. Åtminstone finns det inga McDavids, Matthews eller Laines i årets draft – vilket alltid är något. Skadeläget? Well, Jannik Hansen är borta. Anton Rödins knä har varit mystiskt ”banged up” när det passat och Chris Tanev har blivit skadad och återvänt medan Ben Hutton deltog på matchvärmningen mot Flames (away) för att sen (förmodligen) placeras på IR. Saknas sen tidigare gör även Erik Gudbranson och Philip Larsen. Mycket kan man säga om GM Jim Benning, men hans beslut att ha 8 backar uppe i NHL har visat sig vara hyfsat pricksäkert. Canucks går nu in i en kortare ”homestand” med tre raka matcher i Rogers Arena, och med tanke på lagets starka hemmafacit så är det mycket möjligt att man fortsätter haka på racet.
***
The kid’s an All-Star!
Trogna läsare av #OC vet att Bo Horvat tagit mycket av rampljuset, och Bowie fortsätter leverera. Inte nog med att hans mål mot Arizona ledde till att en ung supporter fick en ”wiener dog” (ni får googla, min hundraskunskap är minst sagt begränsad), han har även blivit utvalt att representera Canucks i det årliga All-Star jippot. Konkurrensen i Vancouver är inte direkt mördande (även om kanske Ryan Miller hade kunnat sno åt sig en plats pga. ”intangibles” och att konkurrensen var Mike Smith), men Bowie är en värdig representant. Killen gör highlights kompatibla mål relativt frekvent, är 21 barre och bär laget på sina axlar offensivt. Läste ni förra posten så vet ni att Bo ledde laget i mål, poäng och spelade matcher under kalenderåret 2016 – och kanadensaren leder även lagets interna poängliga för 2016-17. Så, lycka till i LA – Bowie. Få inte för dig något när du klär dig i de starkt LA Kings-osande matchställen bara. Du ska krita på ett långtidskontrakt efter säsongen (Mistake, GM Jimbo – sign him up!) och helst till ett fördelaktigt pris.
***
What’s the deal with Anton Rödin?
Anton Rödin, draftad av Vancouver Canucks som #53 i 2009 års draft, har efter en misslyckad vända i Nordamerika 2011-2013 och 112 poäng på 134 matcher i SHL mellan 2013 till 2016, återvänt till Vancouver för att slutligen ta plats i världens bästa liga. Han gör det som SHL:s senaste ”MVP”, en bemärkelse han vann trots att han bara hann spela 33 matcher före en olycka på träning pajade hans knä. Efter att ha spelat (ovanligt) mycket under försäsongen, så fick Rödin ett bakslag och fick spendera större delen av säsongens första månader i gymmet. Han skickades sedan ner till Utica Comets i AHL för att få upp flåset före han äntligen fick göra NHL-debut den 23 december i Calgary.

I debuten spelade Rödin 7:18, och bänkades stora delar av en match där Canucks blev totalt utspelade. Nästa match dröjde till 2 januari, och i samma match som Daniel Sedin gjorde assist #600 och Ryan Miller knep sin 350:onde seger i NHL, så gjorde Rödin sin första poäng. Istid? 10:12. Återigen, så bänkades Rödin när matchen stod och vägde. Rödin spelade sen 9:14 mot Calgary Flames den 6/1, före han, under mycket omtalade omständigheter, spenderade hela returmötet den 7/1 fastnålad på bänken. Canucks hade Hutton och Tanev osäkra på spel inför matchen i Saddledome, och i stället för att kalla upp en back från Utica så valde man att chansa. Resultatet? Varken Tanev eller Hutton kom till spel, och Canucks fick gå till match med 5 backar och 13 forwards. Rödin blev den som drog den korta stickan, och fick alltså 0:00 istid. Willie Desjardins motiverade sedermera beslutet med att det är ”svårt med matematiken” att hålla igång 13 forwards och att ”fjärdekedjan [Gaunce-Chaput-Skille] redan fick så lite istid” så det fanns liksom inget över till SHL:s MVP. Desjardins är samma man som sagt att Jacob Markström spelat bättre än Ryan Miller, för att sedan vända sig om och ge Miller 5 av 6 starter, och anser att Jayson Megna bör få 16 minuter per match, helst med Sedinarna. Desjardins berättade sedan att Rödins knä var ”banged up” och det var därför han inte spelade. Man undrar ju varför man plockade upp Reid Boucher från waivers om man sedan ska sätta en småskadad kille på bänken en hel match – men vad vet jag?

Snacket omkring laget går som följer: Desjardins litar inte på Rödins spel i egen zon, och man är inte heller beredd att ge Rödin den (minst) topp 9-roll han behöver för att vara framgångsrik. Nu har ju sommarens stora prestigevärvning, Loui Eriksson, precis fått börja lira med Sedinarna igen – men i mina ögon finns det en enkel lösning på ”problemet”. Sätt Rödin med Sedinarna, Loui med lagets hetaste duo #47-#53 och låt Burrows formera tvåvägsenhet med Brandon Sutter och Markus Granlund. Ska man se vad man har i Rödin så behöver han spela hockey, och helst snarast. Men i och med att Reid Boucher plockats upp, och Jannik Hansen kommer vara tillbaka i spel någon gång, så känns Rödins framtidsutsikter mörka ut. Hanterandet av det hela? Tragikomiskt.
***
Sedin Trophy 2016-17
1. #53 Bo Horvat 30 (13+17), 44 GP
2. #33 Henrik Sedin 27 (9+18), 44 GP
3. #47 Sven Baertschi 24 (11+13), 41 GP

Pavel Bure Award
1. #30 Ryan Miller
2. #47 Sven Baertschi
3. #53 Bo Horvat

The Final Countdown
1000: Henrik Sedin är 3 ynka poäng ifrån 1000 poäng, Daniel är 34 poäng ifrån.
300: Alex Edler är 13 poäng ifrån 300.
200: Alex Burrows är 9 mål ifrån 200 NHL-mål. Skulle han nå de 16 mål som krävdes inför säsongen så vore det Burrows bästa notering sedan 2014-15. “Burr” har bara gjort 15 + mål en gång sedan 2011-12.
100: Bo Horvat är 5 poäng ifrån 100. Centern är också 6 matcher ifrån 200 NHL-matcher.
***