Mirandes - Cartagena4 - 1
En start som inger hopp om framtiden
Efter förra säsongen som bara kan sammanfattas med ordet besvikelse surrar det massvis av frågetecken runt årets upplaga av Vancouver. Var laget som så många år i rad varit en dominerande kraft i väst slut? Har motståndarna till slut hittat nyckeln till att hantera Sedinarna? Vad händer när förstakedjan inte levererar när Kesler nu är borta?
Ny säsong. Nytt ledarskap. Nya spelare. Hemmapremiär inför en fanatisk publik. Efter förra säsongen som bara kan sammanfattas med ordet besvikelse surrar det massvis av frågetecken runt årets upplaga av Vancouver. Var laget som så många år i rad varit en dominerande kraft i väst slut? Har motståndarna till slut hittat nyckeln till att hantera Sedinarna? Vad händer när förstakedjan inte levererar när Kesler nu är borta? Efter två matcher och två segrar vågar jag försiktigt säga att laget är på väg åt rätt håll. Även om nattens match mot Edmonton inte började särskilt övertygande. Nervositeten var påtaglig utanför tröjorna hos spelarna och efter 10.31 av första perioden stod på 0-2 på ljustavlan. Inte mycket verkade stämma och bilderna från fjolåret gjorde sig snabbt påmind igen. Det som är fint med sport och framförallt hockey är att det kan svänga väldigt fort och ett mål från Henrik Sedin med tio sekunder kvar av den första perioden skulle visa sig bli ett viktigt mål och en välbehövlig väckarklocka för laget. Även om Vancouver hamnade i fortsatt prekärt läge i andra så fanns det en vilja att gå framåt och skapa chanser som sitter kvar på näthinnan. Försvarsspelet lämnade mycket att önska vid både 1-3 och 2-4, men kvällen skulle räddas av lagets första powerplayenhet och Ryan Miller. Radim Vrbata med sitt andra mål på två matcher och Linden Vey med sitt första mål i NHL reducerade och kvitterade för att ta matchen till övertid och straffar. Likt laget startade Ryan Miller tveksamt med fyra insläppta mål på de första femton skotten mot sig, men efter det stoppade han allt som kom mot honom inklusive alla tre straffarna på straffläggningen. Det var stundtals inte särskilt vackert, men underhållningsnivån var absolut hög och om mentaliteten att aldrig ge upp en match kan bankas in i huvudet på årets laguppställning så kan det bli en rolig säsong att fortsätta följa laget. Med fortsatt hårt arbete, fungerande powerplay och en gnutta tur så kommer även självförtroendet att växa. Kan laget fortsätta hitta sätt att vinna matcher under tiden som de gamla spelarna hittar sina nya roller och lär sig hur de nya spelarna kan passa in i spelet så finns det hopp om framtiden.
