Orca's Corner: #10: Summertime Moves

Travis Green har ersatt Willie Desjardins, Nikita Tryamkin avvek till Ryssland, Elias Pettersson har draftats och inte mindre än fem spelare har värvats - hög tid för ett nytt inlägg med andra ord.

***
The times they are a changin’
Vancouver Canucks, British Columbia och Kanadas stolthet (eller hur, Dan?), har efter en lång och obruten historia av villkorslös framgång hamnat i sämre dager och återfinner sig nu framför Mt. Rebuild. Denna naturbest är mil hög och återfinns i Gretzkyville, Bettmansylvania. Vancouver är inte bara där emot sin vilja, man anlände även till berget i sandaler och tubsockor, utan utrustning och Sherpas. Sagan om hur man hamnade där är inte lämpad för detta forum – men när man väl befinner sig där är det bara att ta tag i första bästa bergsskreva och häva sig uppåt.
 
Hade den här bloggen skrivits före Trade Deadline, eller åtminstone före draften häromveckan, så hade tonen förmodligen varit en annan. Men för första gången sen 2013, så fylls man som Orca med något annat än ren och skär ångest när man tänker på Canucks. När till och med vår fabulösa NHL-podcast klarar av att prata gott om klubben i 5 (!) minuter (detta helt utan påverkan från Redaktionen) så vet man att vinden har vänt. Eller åtminstone mojnat till den grad att man kan vrida blicken framåt. Men före vi gör det, så ska vi blicka bakåt. Det har ju hänt en del grejer sen vi hördes sist.
 
***
Out with the old, in with pretty much the same?
Ni som följt denna blogg ett tag vet att undertecknad knappast var Willie Desjardins bästa polare. Vi var duon i gruppen som diggar varandra som personer men verkligen inte tolererar varandras politik/livsåskådning/syn på hockey. Så därför enades vi om att aldrig prata om det offentligt. För att inte utsätta er andra för konflikten, eller för att han är en professionell hockeytränare och jag aldrig tog mig från Roller hockey in i rinken. Så när Lindenning lade fram Willie på bloggarnas offerbord tog vi tacksamt emot mutan, samtidigt som vi slipade tangenterna inför nästa sommars Lindenningbuffé.
 
Ersättaren hittades, föga förvånande, i Utica Comets. Travis Green har 970 NHL-matcher på kontot (455 poäng) men har aldrig coachat ett NHL-lag. Green har de senare åren varit relativt efterfrågad på marknaden och har nämnts som en kandidat för flera andra huvudtränarjobb så när Canucks själva fick en öppning, så föll det sig naturligt att den 46-åriga kanadensaren skulle få begå karriärens andra NHL-debut i oktober.  Green är sedan tidigare bekant med organisationen, och coachade bland annat Baertschi och Markström hela vägen till Calder Cup-finalen 2015. Green är unik på det sätt att han, likt sin föregångare, är stor på att utbilda spelare på rätt sätt (Läs: inte ge prospects istid utan att ha förtjänat den) men samtidigt har ett visst rykte om sig att vara en talangutvecklare. Undertecknad tycker snarare Green är något av en veterankramare, men att han gjort ett fint jobb i Comets går inte att förneka. Bloggen godkänner arvtagaren helt enkelt.
 
***
You were the chosen one(s)!
I expansionsdraften förlorade Canucks den schweiziska hockeyvirtuosen Luca Sbisa (och hans AAV på $3.6M) till Golden Knights, trots GMGM:s desperata försök att kringgå reglerna och slippa plocka någon från Canucks. Rykten säger att han erbjöd sig att betala hälften av McDavids lön för att underlätta för ligans lag, men till ingen nytta. Bloggosfären må ha jublat när Sbisa tingades, men trots att ingen av de tillgängliga spelarna hade varit en större snyting för Canucks, så tog Benning förlusten av Sbisa hårt. Så hårt att en eventuell trade av Chris Tanev eller Erik Gudbranson – som av helt oförklarliga skäl har ett högre draftvärde runtom ligan om man ska tro journalisterna – omöjliggjordes. Sbisa stod för en fysisk närvaro som Benning anser att laget saknar, något som också intensifierades tidigare under sommaren när Nikita Tryamkin (”Big Friendly Giant”) bestämde sig för att hans undanskymda roll i Desjardins Canucks inte var gott nog och återvände till Ryssland. Förlusten av Trammer smärtar betydligt mer än den av Sbisa, men i slutändan stod Canucks utan två av sina sex ordinarie backar lagom till draften och free agency.
 
***
At 5th overall the Vancouver Canucks are proud to select…
Inför draften i Chicago så läckte det ut att Canucks har som avsikt att skaka om sin scouting department ordentligt. Mycket av missnöjet kan härledas till valet av Jake Virtanen som #6 i 2014 års draft, men man har också haft viss intern dissonans gällande vad som ska premieras när det kommer till draften. Canucks har föredragit de lite större, bulkigare och ”säkra” valen före ren och skär talang på senare år – och det skulle det vara slut med nu. Och som man levererade. Bloggen lägger sig platt inför klubbens agerande under draften och tänker inte kritisera något (nej, inte ens valet av Gunnarsson). Draftkullen 2017 präglas av val med bra underliggande siffror, hög upside (och risk) och är som följer:
 
#5 Elias Pettersson (C/LW/Timrå IK (HA)/47 poäng, 46 matcher)
#33 Kole Lind (RW/Kelowna (WHL)/99 poäng, 87 matcher)
#55 Jonah Gadjovich (LW/Owen Sound (OHL)/81 poäng, 77 matcher)
#64 Michael DiPietro (G/Windsor (OHL)/.917%, 58 matcher)
#95 Jack Rathbone (D/Dexter School (USHS)/35 poäng, 22 matcher)
#135 Kristoffer Gunnarsson (D/Frölunda/0 poäng, 18 matcher)
#181 Petrus Palmu (LW/Owen Sound (OHL)/119 poäng, 78 matcher)
#188 Matthew Brassard (D/Oshawa (OHL)/22 poäng, 44 matcher)
 
Hatten av, Brackett o Co. Det ska bli ett nöje att se hur den här kullen tar sig (Palmu!). Släng in en Boeser, en Demko och en Juolevi – samt eventuellt en Gaudette och en Virtanen (!) – på det och det börjar ta sig. Vi är inte längre bottom five även när det kommer till prospect pool: viva la revolution!
***
Attack of the Free Agents!
Vancouver Canucks har varit, och förblir, en aktiv spelare på den fria marknaden under Lindenning. För tre somrar sen hämtades Ryan Miller in på ett dyrt avtal (3x$6M) och så sent som i fjol lovade man guld och gröna skogar till Milan Lucic före man fick nöja sig med Loui Eriksson (6x$6M). Man har helt enkelt försökt köpa sig till framgång trots ett undermåligt lagbygge som borde rivits ner och byggts upp från grunden igen med start 2015 som senast. Därför var årets Free Agency en möjlig väg till försoning mellan den så bespottade ledningen och supportrarna. Kravlistan var enkel från vårt håll – bloggen är som bekant språkrör för precis alla grönblåvita; undvik långa kontrakt med spelare som är ur sin prime. Acceptera att kärnan från 2010-2013 har haft sin(a) chans(er) och plocka in spelare som kan fylla hålen i laguppställningen medan talangerna utvecklas i lugn och ro. Förläng inte med ärrade veteraner på deras villkor. Omfamna ombyggnationen.
 
Som så många gånger förr så fick vi en form av kompromiss. Canucks värvade nämligen hela fem spelare redan under första dagen av den fria marknaden. Ingen kan sägas vara en stor prestigevärvning, och alla fyller ett behov, men samtidigt är det svårt att tolka det som något annat än att man inte helt accepterat en rebuild då de större pjäserna i sammanhanget har något eller några år för långa kontrakt för att flippas redan vid nästa TDL. Detaljerna följer:

• Sam Gagner, 27 år, C, 3 x $3.15M
• Michael Del Zotto, 27, D, 2 x $2M
• Anders Nilsson, 27, G, 2 x $2.5M
• Alexander Burmistrov, 25, C/RW, 1 x $900K
• Patrick Wiercioch, 26, D, 1 x $650K 

2 kommentarer

Nils Wilénius@betygskonsulten2017-07-02 14:54:00