SvenskaFans rankar NHL – Pacific Division: 5. Vancouver Canucks
Potential i mål och kraftfull offensiv, men rejält skakigt försvar. Var står Vancouver?
På sina håll känns det som att det har varit lite skakigt kring Vancouver den senaste tiden – men i slutändan har det mesta lugnat ner sig på ett tillfredsställande sätt.
Kanske blåser det till och med nya vindar över Vancouver.
De sista åren med Jim Benning som general manager var sällan så värst vackra. Under hans ledning missade man slutspel vid fem av sex tillfällen och Canucks roster var överfull av dåliga kontrakt, både sett till pengar och term.
I vintras fick han i alla fall sparken – och det är beslut som rimligen borde ha kommit tidigare än vad det faktiskt gjorde. Men efter en inledning där Canucks hade gått 8-15-2 rensades det alltså ut. Benning fick foten och han drog med sig Travis Green (head coach), Nolan Baumgartner (assisterande coach) och John Weisbrod (assisterande GM) i fallet.
Några dagar senare anslöt Jim Rutherford som President of hockey operations och interim GM. I slutet av januari tog han sedan in Patrik Allvin som ny general manager. Han hade tidigare jobbat under Rutherford i Pittsburgh och blev nu NHL:s första svenska GM.
Noterbart var att Bruce Boudreau kom in som ny head coach samtidigt som Green fick lämna – det vill säga innan såväl Rutherford som Allvin anslöt. Överenskommelsen var alltså med ägaren Francesco Aquilini och kontraktet sträckte sig över två år, där det andra året var en option.
Det spekulerades i våras om att Boudreau vill ha en förlängning efter sina fina avtryck i Canucks – men management vill se mer. Relationen kändes inte helt klockren och det muttrades om att Boudreau minsann behövde hedra kontraktet han hade signat. Så blev det också, ty en fortsättning bekräftades – men situationen kan kanske vara värd att hålla ett öga på framöver.
Inledningen i Vancouver blev i alla fall succéartad för Boudreau. Han vann sina sju första matcher – och tangerade därmed rekordet i ligan. Resultaten fortsatte att gå med Boudreau och Vancouver, men man hade hamnat i ett för djupt hål för att kunna klättra upp till slutspelsplatserna.
Efter 82 matcher stod Vancouver på 92 poäng, fem poäng från den sista wild card-platsen i Western Conference. Men under Boudreau hade man som sagt lyft. På hans 57 matcher gick Canucks 32-15-10 och var under den perioden ligans elfte bästa lag med 64,9 P%. Över en hel säsong skulle det motsvara 106 poäng – och en bekväm slutspelsplats i Pacific Division.
Boudreau är en duktig coach och en väldigt likeable karaktär. Med honom på plats har Vancouver något att bygga på – och han har en tendens till att få ut mycket av sina offensiva stjärnor, vilket vi också såg under den gångna säsongen.
När dessutom organisationen i stort faktiskt verkar vara betydligt mer välmående under Rutherford/Allvin än Benning kan kanske Vancouver har något på gång.
Försvaret, Quinn Hughes undantaget så klart, känns visserligen skakigt, men Thatcher Demko bör vara en stabil sista utpost och framåt har man några rejäla kanoner. Kan Boudreau lyfta Vancouver till slutspel?
---
Målvakter:
Han tog lite tid på sig – målvakter kan ju göra det ibland – men nu har Thatcher Demko anlänt. Det rör sig visserligen inte om några Patrick Roy-nivåer, utan snarare en stabil grund att bygga vidare på.
Men efter att ha fått ta över ansvaret när Vancouver släppte Jacob Markström för två år sedan har Canucks just något att bygga på. 26 år är förvisso lite mer än vad man kanske skulle gissa och det går väl inte riktigt att fortfarande kalla honom för någon talang.
Två år i rad med 91,5 i räddningsprocent är kanske inte mer än en axelryckning – siffrorna i 5-mot-5-spelet imponerade däremot desto mer. Där var det enbart Ilya Sorokin och Igor Shesterkin som överträffade Demkos 93,2 Sv% bland målvakter med minst 1000 minuter. Han tappade lite i HDSv%, men 85,2 och en sjundeplats är inte fy skam.
Om Vancouver kan undvika ligans tredje sämsta PK kan nog Demko snygga till sina siffror ytterligare.
Sedan Markström försvann har Demko haft konkurrens av två veteraner, först Braden Holtby och nu senast Jaroslav Halak. Nu är det däremot Spencer Martin som får förtroendet. 27-åringen har framför allt spenderat karriären i AHL, med några gästspel i NHL, men imponerade i Vancouvers organisation den gångna säsongen.
Kanske duger han gott som backup, men nog skulle man svettas om man måste förlita sig på honom över en längre tid?
Michael DiPietro, Collin Delia och Arturs Silovs fyller ut djupet och kanske kanske vinna backup-jobbet under training camp om Martin gör bort sig.
Backar:
På det stora hela är försvaret i Vancouver inget att hoppa upp och jubla över, snarare tvärtom – men Quinn Hughes är sannerligen något speciellt. Redan under sin rookiesäsong tog han ligan med storm och nominerades till Calder Trophy. Sedan dess har det bara gått spikrakt uppåt.
Under den gångna säsongen stod han för 68 poäng, fördelat på åtta mål och 60 assist, på 76 matcher. Det gav en åttondeplats i backarnas poängliga och på kort tid har Hughes etablerat sig som en av ligans främsta backar.
Vancouver var snabba med att signa upp honom på ett långtidskontrakt. Faktum är att han redan är inne på år två på det sexårskontrakt han signerade för ett år sedan. Med en cap hit på $7,85 miljoner framstår han nästan till och med som aningen underbetald.
Fyra poäng av Hughes när Vancouver vann
Här har man alltså tillgång till en speciell spelare och någon som är mer än värdig att bygga ett försvar kring. Då är det klart att man måste placera in Luke Schenn jämte honom. För det var nämligen vad Vancouver gjorde under den gångna säsongen och rimligtvis gör framöver också.
Nu ska det väl sägas att Schenn faktiskt har fått en liten revival de senaste åren, men det är väl snarare en effekt av att han har skohornats in jämte de stora kanonerna i Tampa Bay och Hughes än något han har åstadkommit för egen maskin.
Schenn har i alla fall hunnit bli 32 år gammal och efter att ha varit nere i AHL till och från under föregående år har han alltså återigen etablerat sig i ligan. Kanske duger han som nödlösning för Hughes – paret har hyggliga siffror tillsammans, mycket tack vare just Hughes – men på sikt måste man givetvis hitta något mer värdigt till en av ligans främsta backar.
I andra backpar hittar vi två åldrande veteraner som mest bara kostar en hel del pengar: Oliver Ekman-Larsson och Tyler Myers. Vancouver betalade dyrt för att få in svensken inför den gångna säsongen och kan knappast vara nöjda med debutsäsongen.
Det var säkert värt en del att bli av med några av Jim Bennings usla kontrakt – även om de var utgående – och Conor Garland är en användbar spelare för forwardsbesättningen. Men man gav även upp en 1st rounder och en 2nd rounder för en spelare som var 30 år, har ett dyrt kontrakt och är på tydlig nedgång.
Under pre-season dök det upp klipp på en Ekman-Larsson som inte direkt såg ut att vara i toppform och de efterföljande prestationerna gav inte direkt någon trygghet. Nu sitter 31-åringen på ytterligare fem år och $7,26 miljoner per säsong – här lämnade Benning onekligen ett stort problem efter sig.
Tyler Myers har väl varit en hyfsat användbar försvarare men det cirkulerade också en hel del traderykten kring honom i somras. Bland annat sägs det att Myers – som har en no trade-klausul – ska ha avböjt en trade när Vancouver jobbade på att försöka få in John Klingberg från free agency.
Det är ju onekligen något som kan försämra relationen mellan en spelare och organisationen, men det går knappast att klandra Vancouver för att försöka uppgradera. Klingberg skulle sannolikt ha kommit på ett nytt problematiskt kontrakt, men vore en spännande partner för Hughes – dock skulle man väl ha placerat in honom jämte Ekman-Larsson?
Uppgradera sig gjorde man i alla fall i tredjeparet i våras. När Ottawa absolut ville ha Travis Hamonic släppte man honom för en 3rd rounder – och sedan hämtade man in Travis Dermott för samma utbyte. Inte så värst anmärkningsvärt och Dermott är inte direkt någon som lyfter dig, men likväl är det att byta upp sig från Hamonic.
Jämte Dermott lär vi hitta Tucker Poolman. När Jim Benning hade blivit av med några av sina dåliga kontrakt var han tydligen tvungen att hitta något nytt – och slängde upp fyra år till Poolman. $2,5 miljoners cap hit är inte hela världen, men nu betalar Vancouver nästan $16 miljoner för Ekman-Larsson, Myers och Poolman. Att lägga nästan en femtedel av sin cap på den trion känns inte så värst vettigt.
Sexan borde i alla fall vara tämligen given om inget oförutsett händer under training camp. Kyle Burroughs lär ligga bäst till för rollen som sjundeback – om inte Danny DeKeyser övertygar tillräckligt mycket under sin tryout. Kanske kan även Jett Woo utmana om speltid?
Forwards:
Om försvaret är en one-man show signerat Quinn Hughes så är forwardsbesättning desto mer imponerande. Här finns det gott om vapen och med tanke på Bruce Boudreaus förmåga att få sina toppspelare att producera känns potentialen spännande.
Det råder ingen tvekan om att JT Miller var den största tillgången under den gångna säsongen. 29-åringen gjorde karriärsbästa 32 mål och 99 poäng, men figurerade också flitigt i traderykten med bara ett år kvar på sitt kontrakt. Det ryktades bland annat att Miller kan ha varit en av orsakerna till en lite dålig stämning i omklädningsrummet och det kan säkert ha lockat att få ett riktigt bra utbyte för honom.
I slutändan valde däremot Vancouver att skriva ett nytt sjuårskontrakt med honom för ett par veckor sedan. Hans nuvarande kontrakt sträcker sig alltså fortfarande över kommande säsong, men 23/24 går Miller från $5,25 till $8 miljoner i cap hit. När det nya kontraktet tickar in har han hunnit bli 30 år och man är ju skeptisk till hur det kontraktet åldras – de kommande åren borde däremot Miller vara en tillgång, även om man nog inte ska räkna med 100-talet poäng varje säsong.
Efter en hel del skadeproblem under säsongen 20/21 stod Elias Pettersson för en oroväckande svag säsongsinledning på den gångna säsongen. Vid årsskiftet stod på svaga sex mål och stod inte riktigt att känna igen.
Men med Boudreau på plats kom också lyftet så småningom. Efter sex mål på de första 33 matcherna stod han för 26 mål och 51 poäng på de efterföljande 47 matcherna. 23-åringen landade på 32 mål och 68 poäng – vilket faktiskt är karriärsbästa noteringar för svensken.
Nog borde det locka att sätta ihop sina största vapen i förstakedjan? Såväl Miller som Pettersson kan alternera mellan centerposition och vänsterforward – och då passar Brock Boeser in fint till höger.
Trion gjorde inte överdrivet många minuter tillsammans under den gångna säsongen – och faktum är att man inte var helt lyckosamma, men nog finns det lite för mycket potential där för att inte testa det rejält?
Likt Miller fick Boeser ett större kontrakt över sommaren. Han går nu upp till $6,65 miljoner per säsong, men bara på tre år. Hans problem under den gångna säsongen har uppmärksammats en hel del och ska bero på att hans pappa gick bort. Men Boeser landade ändå på 23 mål och 46 poäng – det är ok siffror för en dålig säsong och kontraktsförlängning indikerar ändå att Canucks tror på honom framåt.
Bakom de tre stora hittar vi Bo Horvat. Även han fick sig ett litet lyft efter Boudreaus intåg och noterades för karriärsbästa 31 fullträffar när säsongen summerades. Vancouvers 27-åriga kapten har nu bara ett år kvar på kontraktet och nog vore det smått anmärkningsvärt att gå in i säsongen med honom som pending UFA?
Så här utifrån framstår det inte på förhand som helt uppenbart hur Vancouver kommer formera sina kedjor, oavsett om Miller, Pettersson och Boeser utgör en förstakedja eller sprids ut.
Men nog kan vi förvänta oss Vasili Podkolzin i en offensiv omgivning? Den hypade ryssen gjorde 14 mål och 26 poäng under sin rookiesäsong. Det finns både potential och förväntningar för betydligt mer än så och han är återigen en i raden av alla offensiva spelare som det ska bli spännande att följa under Boudreau.
Kommande säsong får han sällskap av två nya landsmän: Ilya Mikheyev och Andrei Kuzmenko.
Mikheyev ansluter på ett fyraårskontrakt värt $4,75 miljoner efter tre säsonger i Toronto. Det var framför allt under den gångna säsongen som han tog ett kliv. 21 mål och 32 poäng på 53 matcher är respektabla siffror men hans problem i slutspelet – likt hela Toronto… – har också uppmärksammats en del.
Det är väl något av en chansning att binda upp sig på Mikheyev med tanke på att både term och pengar är hyfsat stora, men det finns onekligen något i honom.
Kuzmenko har gjort flytten över Atlanten efter några framträdande säsonger i KHL. 21/22 tog han hem den interna poängligan i SKA St. Petersburg och slutade tvåa i KHL:s poängliga. Det är alltid intressant att testa toppspelare i Europa och med tanke på att han ansluter på ett ettårigt entry level-kontrakt kan det mycket väl finnas fyndpotential här. Eller så är han tillbaka i KHL under säsongens gång.
I Oliver Ekman-Larsson-traden anslöt även Conor Garland. Han signade ett femårskontrakt värt strax under $5 miljoner per säsong och inledde sin karriär i Vancouver lovande. 19 mål och 52 poäng är solida siffror och 26-åringens mångsidighet är en tillgång.
Det finns gott om konkurrens för topp-9 och forwardsbesättningen är som sagt en fin resurs. En spelare som Jason Dickinson kan kanske bli aktuell för centerpositionen i tredjekedjan beroende på hur det formeras högre upp, men i ärlighetens namn är det nog någon som främst bör återfinnas i fjärdekedjan.
En finlirare som Nils Höglander skulle ju egentligen må bättre av en uttalat offensiv roll, men kan mycket väl tvingas ner till en fjärdekedja. Han har kanske inte riktigt höjden i sig för att bli en pålitlig topp-6-spelare men har visat att han är värdig en ordinarie roll.
Höglanders suveräna solomål
Behöver det spenderas pengar på andra ställen bör nog Tanner Pearson kunna ligga pyrt till, men bör samtidigt kunna vara en användbar winger för bottom-6. Han kan bidra med lite mål här och där – dock är väl hans $3,25 miljoner i ytterligare två år lite i överkant?
Nye Curtis Lazar lär kunna ta en plats i fjärdekedjan och Justin Dowling samt Dakota Joshua lär finnas tillgängliga om någon faller bort. Kanske kan Linus Karlsson, i Skellefteå förra säsongen, utmana om en plats under campen?
Noterbart är också att Micheal Ferland fortfarande har ett aktivt kontrakt, men 30-åringen har tvingats hänga upp skridskorna i förtid på grund av efterhängsna hjärnskakningsproblem.
---
Tre styrkor:
Offensiven
Det finns som sagt gott om vapen i forwardsbesättningen. Att ha sin största styrka i det som är svårast – det vill säga att göra mål – är givetvis något skönt att kunna falla tillbaka på.
Demkos potential
Thatcher Demko har lagt sig på en stabil nivå – och får han bara lite bättre uppbackning på sina håll har han alla möjligheter att gå mot ett saftigt genombrott.
Boudreau
Bruce Boudreau brukar spela både en vägvinnande och underhållande hockey. Det känns onekligen som en perfekt kombination med honom och Vancouvers forwards.
Tre svagheter:
Försvaret
Quinn Hughes i all ära, men försvaret som helhet är direkt svagt. Det är ett underbetyg att Hughes måste dras med Luke Schenn och bakom förstaparet är det både dyrt och mediokert.
Penalty kill
Enbart Detroit och Seattle hade ett sämre PK än Vancouver under den gångna säsongen. Så lär det inte kunna fortsätta om man vill ta ett steg uppåt i tabellen.
Osäkerheten framöver
Man behöver inte bry sig om JT Miller eller Brock Boesers framtid, men det vilar fortfarande en osäkerhet över Bo Horvat. Kombinera det med de stora utgifterna för Ekman-Larsson/Myers och den allmänna frågan kring hur bra relationen egentligen är mellan management och Boudreau – och nog finns det externa faktorer som mycket väl kan påverka kommande säsong.
---
Preliminär laguppställning:
Elias Pettersson – JT Miller – Brock Boeser
Vasily Podkolzin – Bo Horvat – Conor Garland
Ilya Mikheyev – Jason Dickinson – Andrei Kuzmenko
Tanner Pearson – Curtis Lazar – Nils Höglander
Justin Dowling, Dakota Joshua, Micheal Ferland
Quinn Hughes – Luke Schenn
Oliver Ekman-Larsson – Tyler Myers
Travis Dermott – Tucker Poolman
Kyle Burroughs
Thatcher Demko (Spencer Martin)
---
Säsongens poängkung: JT Miller
Om vi förväntar oss att JT Miller backar lite från sina 99 poäng samtidigt som Elias Pettersson tar lite mer fart – två rimliga förutsägelser – kan det mycket väl bli tight i poängligatoppen. Men här ger vi förhandstipset till Miller, mest baserat på de fina resultaten förra säsongen.
Säsongens viktigaste spelare: Quinn Hughes
Man kan så klart slänga upp Thatcher Demko som ett självklart alternativ här, men det går att säga om de flesta målvakter. Istället lyfter vi fram Quinn Hughes. 22-åringen måste trots allt bära ett helt försvar på sina axlar.
Säsongens unga spelare: Vasili Podkolzin
Vi fick lovande insatser under den gångna säsongen – och förväntar oss ett rejält kliv även den här gången.
Säsongens doldis: Andrei Kuzmenko
Det är alltid värt att testa toppspelare från Europa. Ibland blir det jackpot, ibland ett två månader långt misslyckat experiment. Framtiden får visa vad Andrei Kuzmenko blir, men är man en av de mest framträdande spelarna i KHL bör man göra bra avtryck även i NHL om man bara får chansen.
Säsongens besvikelse: Oliver Ekman-Larsson
Oliver Ekman-Larsson har sin bästa tid bakom sig, det känns obestridligt – och den negativa utvecklingen lär väl dessutom hålla i sig.
---
SvenskaFans rankar NHL – Pacific Division:
1.
2.
3.
4.
5. Vancouver Canucks
6. Anaheim Ducks
7. Seattle Kraken
8. San José Sharks
NHL:s 32 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.
Vill du skriva om ditt favoritlag? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com.
Niclas Vibergniclas.viberg@svenskafans.com@NiclasViberg2022-09-17 13:00:00
