Västra konferensfinalen: Fritt fall
Vegas Golden Knight är en match ifrån att bli utslagna från Stanley Cup-slutspelet. Den olustiga känslan som befinner sig i mig och bland många andra fans till laget är att vi inte är nöjda trots att vi tagit oss till den västra konferensfinalen.
Vägen dit har varit alldeles för enkel i och med detta Corona-drabbade slutspel. Att slå ut en av ligans sämsta lag när vi tog oss an Chicago var ju egentligen inte en bedrift att ens överväga, sne ställdes vi mot ett Canucks, som förvisso pressade Vegas till en sjunde avgörande match, men den bragden ligger främst i Golden Knights oförmåga, något vi ska tala mer om, än något annat. Vancouver som organisation ser ut att gå mot en ljus framtid med de många skickliga spelare som de har draftat de senaste åren, men att de skulle ha varit redo att utmana redan i år är rätt långt ifrån sanningen.
Och så plötsligt stod Vegas där, i en konferensfinal, utan att egentligen ha utmärkt sig något vidare. Som en motståndare har man ett lag som mäter sig på alla plan, kanske även vassare på vissa, men som har en historia att vara smått utskrattade de senaste två, tre åren. Dessa motgångar verkar dock snarare ha stärkt dem och plötsligt så står de nu på dörrkarmen till en cupfinal.
Vad har då hänt med mitt Golden Knights? Laget som såg ut att rida genom slutspelet fram tills att Thatcher Demko hoppade in och spikade igen i match fem. Jo, de senaste sju matcherna, så har Vegas fått möta hockeylag som spelar slutspelshockey. Det är inte så vackert, men det är effektivt. Man vinner sina kamper och går vidare. Vancouver räckte inte hela vägen, efter en snabb vändning i mentaliteten, men Dallas är betydligt skarpare kvalitets- och erfarenhetsmässigt.
Den match som kanske är mest talande för serien än så länge är egentligen den västra finalens första match. Vegas blev överkörda i både skridskoåkning och fysikalitet under första perioden. Att Dallas fått kämpa mer än Vegas för att ta sig hit var inget snack om saken. De hade sett saker längst resan som Vegas spelare knappt vågat drömma om. Att Stars sedan vinnare med de minsta marginaler man kan prata om i hockey, 0-1, är i sig också extremt talande. Även fast Dallas dominerade matchbilden så var man faktiskt endast ett mål från att tappa ledningen, men Vegas lyckades inte ens med att klämma fram ett enda mål i denna match.
Efter att ha följt detta lag ett bra tag så säger ens erfarenheter att Vegas snabbt kan slå tillbaka och komma in i en matchserie som man ursprungligen såg totalt vilsna i. Och det gjorde man. Man slog Stars med 3-0, och plötsligt så såg det ut som att de där puckarna som vi så många gånger nu fått se studsa ifrån mål, istället studsa i mål.
Men vid match tre så var Vegas tillbaka till ruta ett igen. Man pressade mest, man vann flest dueller, man transportera mest, man behandlade pucken bäst och man sköt mest. Men man får inte ut något av det överhuvudtaget. Det första målet för Stars blir kanske mest talande efter att William Karlsson fått ett klockrent friläge och bommat, så snubblar Mark Stone på blå, i stunden efteråt, och Jamie Oleksiak får ett friläge, av alla spelare att få friläge, och lirkar in ledningsmålet bakom Lehner.
Vegas Golden Knights har inte fått ut tillräckligt av sina ledande spelare, varken i denna serie eller i de avslutande matcherna mot Canucks. För man skapar lägena, om och om, match efter match. Och nej, likt mot Canucks, så handlar det inte om en het målvakt. Det handlar om Vegas oförmåga och inställning. Den saknas och frågan är om man kan hitta den i allt bagage man hade med sig till bubblan, för om man inte gör det tills kvällens möte så är detta lilla äventyr slut och en hel del jobbiga frågor kommer att riktas mot både lagledning och spelare.
