We Are Vegas Strong!
Året var 1994 och någonstans i Mellansverige så hade en liten grabb på snart 10 år börjat samla hockeybilder. Vart intresset för hockey kom ifrån är högst oklart då grabbens egna hockeytalanger mer kan liknas vid en retarderande curlingsten. Men kärleken till sporten växte i takt med kortsamling och till slut stod det klart vilket lag som låg grabbens närmst om hjärtat. Lotten föll på laget the Mighty Ducks of Anaheim.
Det var ju rätt logiskt egentligen. För en person i den ringa åldern, med stor förkärlek till både teckningskonsten och filmunderhållning, fanns det egentligen inget alternativ. I en rätt beige stad, där det fanns elitlag i varken hockey eller fotboll, så lockade ju självklart en småläskig anka, framtagen av ett företag som under 70 år fulländat konsten att förtrolla barn, och en ödmjuk superstjärna med nummer 9 på ryggen.
Nu knappt 23 år senare så sitter samma grabb, nu i nån slags mellanakt i livet, och bevittnar på Youtube det forna expansionslaget Mighty Ducks ofattbart ”ostiga” introduktionsceremoni i NHL. Kärleken till ankorna från Orange County hade under åren vittrat likt Bobby Dollas massproducerade autograf i det automatsvar som den lille grabben en gång erhållit i platonisk brevkonversation med sin gamla drömklubb. Men intresset för hockey hade under alla dessa år styrkts genom andra kanaler (...bokstavligen), och fascinationen kring NHL, med alla dess buisness och avancerade statistik, hade nog bara vuxit.
Med fördjupande informations- och verktygsnycklar som internet och moneyball-tänket drev fram så blev det extra spännande att följa de årliga NHL-drafterna, som i och med lönetaket blivit allt mer viktig att sätta. Så när Gary Bettman för lite mer än ett år sedan bekräftade att man skulle utöka ligan för första gången sedan millennieskiftet så påbörjades ett aktiv arbete kring att forska i det framtida lagets potentiella utformning. Ett år som förvisso kulminerade i en något för baktung expansionsdraft, men trots allt ett lagbygge från George McPhee som än så länge på säsongen visats sig excellera ute på isen.
Som ni förstår så pratar jag om Vegas Golden Knights. Ett lag som nu tagit över fanan från Anaheim Ducks som världsportens plastigaste lag. Än värre blir det väl av att laget också är placerat i vad som anses vara en av världens mest plastigaste städer. Trots detta så har jag alltså för avsikt att följa detta nya franchise i syndernas stad. För mig så kommer detta att bli både ett experiment, likt det Johan Orrenius utförde med sin resa till Freiburg - där frågan om man kan skapa en stark anknytning till lag i vuxen ålder ställdes på sin spets - och den romantiserade bild jag projicerar i mitt huvud över att få följa en klubb från dess begynnelse, på deras resa mot en potentiell framtida Stanley Cup-final.
Sedan den 11-åriga grabben satt och drömde sig bort över Mikhail Shtalenkov's benvita målvaktsmask så har han både hunnit besöka Disneyland i Anaheim, som att spelat bort sina pengar (om än bara 75 cent) på ett av the strips casino i centrala Las Vegas. Han har också förstått att när sport är som mest intressant är när den ironiskt nog kan kopplas till livet utanför isen. Så därför blev det då extra tydligt, och kanske främst betydande, att bevittna Golden Knights oerhört gripande invigningsceremoni i T-Mobile Arena, blott 9 dygn efter att Stephen Paddock oförlåtligt avlossat sitt vanvett från 32:a våningen på Mandalay Bay. Det var med en viss rysning av både skräck och förtvivlan som jag lyssnade till Derek Engelland's sorgfyllda invigningstal. Men det var också ord fyllda av hopp. Hopp för sammanhållning, hopp om styrka och hopp för framtiden. Och inom mig började ett hopp om en ny klubbkärlek att växa.
We Are Vegas Strong!
