Krönika: En definitiv hyllning till Unai Emery
Känslorna för Unai Emery har varit lika stormiga som Sevillas resultatrad; inget nytt under solen. Men som tränare för ett Sevilla som är semifinalister i Europa och som slåss om en Champions League-plats, förtjänar Unai den definitiva hyllningen efter att mycket sagts. Unai Emery - det här är ditt [Sevilla]-liv. Och länge må det leva.
Om man vrider och vänder på saker kan man få ett uttalande att se ut som vad som helst. Man säger det, men menade någonting annat, ordvalet var diffust, syftningen oklar, man blev felciterad. Man kan alltid lura de som vill bli lurade, eller inte bryr sig så mycket. Men i slutändan står man alltid sitt kast. Och om du hade satsat på rött men kulan hamnar på svart, så hade du fel. Precis som jag hade. Jag hade fel om Unai Emery. Det står jag för; nu står jag för att Unai Emery har gjort ett väldigt imponerande arbete under sin första (och förhoppningsvis inte sista) säsong i Sevilla.
Det var inte förhastat att sparka Míchel i januari förra året, när spelet såg som sämst ut och en nedflyttningsstrid kunde varit annalkande. Det blev emellertid en hastig startsträcka för Emery, som tog över efter Míchel, och som skulle rädda det som räddas kunde från vad som dittills såg ut att leda till Sevillas sämsta säsong sedan millennieskiftet. Startsträckan såg lovande ut; de två första hemmamatcherna slutade 4-0 mot Zaragoza i cupen och 3-0 mot Granada i ligan. Därefter blev målfesterna mer regel än undantag på Sánchez Pizjuán. I ett tag, i alla fall. Emery fick fart på ett lag utvalt ur en trupp som var kvalitetsmässigt tunn, med sina enskilda toppar i spelare som Geoffrey Kondogbia, Ivan Rakitic, Gary Medel, Álvaro Negredo och Jesús Navas. Unai stod med skyffeln och lastade in kol i ugnarna, och Sevilla ökade farten. Man tog upp kampen med sina andalusiska rivaler Betis och Málaga om Europaspel. Emery gjorde i gärning och ordalag sitt för att lappa ihop sprickan mellan styrelse och fans, där styrelsen hade infört drakoniska säkerhetsåtgärder på klackläktaren i syfte att förstöra läktarupplevelsen för ultrassupportrarna.
Men sedan iklädde sig Emery möjligtvis Ikarosvingar, för ganska hastigt föll saker och ting ihop. Unai hade fortfarande inte lyckats med det till synes omöjliga uppdraget att ta en bortavinst, varav man bara tog en under innevarande säsong, och luften gick ur Sevilla när man tappade en 3-0-ledning i bortaderbyt mot Betis till 3-3. Därefter var vardagen svår för Sevilla. Man tog bara två segrar från de resterande sju matcherna, och en niondeplats, den andra i raka i ordningen, var ett faktum. Räddningen stavades TAS, Tribunal arbitral du sport. Uefa hade tidigare meddelat att Málaga var avstängda från Europaspel under nästa säsong på grund av brott mot deras nyligen införda Financial Fair Play-regler. Detta överklagades i två instanser, men TAS gav under sommaren det slutgiltiga beskedet att Málaga inte fick deltaga. Samma regler stoppade även Rayo, som slutade på åttonde plats, från Europaspel, och därmed gick den sista Europa League-platsen till Sevilla.
Beskedet kom väldigt lägligt; Sevilla skulle eliminera det underskott som man hade varit verksamma med. Spelartruppen skulle förändras grundligt. Utan tillgång till de premier som Europa League medför hade Sevilla inte haft råd med vissa av de nya spelare man köpte. Man hade kanske inte ens haft råd att behålla hjärtat i laget, Ivan Rakitic. Men Emery och sportchefen Monchi fick plocka ihop en trupp, och komponera en startelva, av mestadels nykontrakterade spelare. Nya spelare har alltid en inkörningsperiod, och då har det nya laget också en inkörningsperiod. När man radar upp allting så kan man konstatera att Emery var tvungen att ha ganska många bollar i luften samtidigt. Förvisso medför Europaspel premier, men likaså medför det hårt matchande. Säsongen startade redan tidigt i augusti för Sevilla, med kvalet till Europa League. Det blev alltså att hantera ett nykomponerat lag, vars maximala potential realistiskt skulle ta månader att uppnå, genom två olika tävlingsformer, varav den ena är levebrödet som kallas seriespel i en av Europas tuffaste och mest jämställda (förutom vissa lag i den absoluta toppen då) ligor, och samtidigt handskas med de muskelskador som spelare börjat ådra sig på grund av ett oförutseende agerande av klubben i att inte kontraktera fystränare innan försäsongen redan dragit igång.
Det var komplicerat. I Europa League började man starkt; man avancerade bekvämt till gruppspelet vari man vann sina två inledande matcher. Ligan, däremot, blev ett gissel. Man tog två poäng på fem matcher och låg sist i tabellen. Förvisso visste man på förhand, sedan schemat offentliggjorts, att starten skulle bli komplicerad. Men det muttrades naturligtvis. En del hade redan bestämt sig om Emery; han ska bort. Och på det viset fortsatte det, när man började kryssa till synes enkla matcher i Europa League, kräftgången fortsatte i ligan, trots att man börjat avancera i tabellen och hovrade kring tiondeplatsstrecket, och bortaspöket fortfarande inte var bortjagat. Efter en håglös insats hemma mot Celta Vigo, där Sevilla förlorade med 1-0, hade jag bestämt mig; Unai Emery ska sparkas. Han duger inte. Och om det inte vore för att det den efterföljande veckan skulle spelas två matcher, hade Emerys saga i Sevilla säkert slutat så. Han köpte sig emellertid ett uppskov när han slutligen jagade bort bortaspöket och vann mot Espanyol. Sedan lär kramare ha återvänt när Sevilla krossade Betis i derbyt, och Sevilla började vinna matcher, och klättra i tabellen.
Men det var inte spikrakt därifrån heller. Det som skiljer Sevillas nuvarande supersvit åt från denna förra svit av betydligt mindre rang, är de sex raka segerlösa ligamatcher man mäktade med mellan januari och februari. Jag ifrågasatte Emerys matchcoachning gång efter annan, men stackars den som ger sig; Emery fortsatte att applicera sina teorier på Sevilla, och mången utfall har motbevisat mig. ”Beto är en taskig målvakt, vi borde spela med Varas istället”, sade jag. ”Nico Pareja är en värdelös försvarare, spela Carriço bredvid Fazio istället.” ”Gameiro är en repris av Baba Diawara, varför lånade vi ut Raul Rusescu?” Utfall: Beto stod för den ena heroiska insatsen efter den andra, och blev segrare i straffavgörandet mot Betis i Europa League. Nicolás Pareja, sedan han återvände från sin skada, har varit strålande bredvid Fazio i försvaret. Kévin Gameiro har klivit upp jämte Carlos Bacca som en av de mest målfarliga spelarna någonsin under en debutsäsong med Sevilla. Det utfall som betyder mest av alla är att Sevilla har vunnit nio av de tio senaste ligamatcherna, är jämte Atlético det formstarkaste laget i ligan, och står inför en semifinal i Europa League.
Las goleadas se hacen costumbre, var Diario de Sevillas rubrik efter att Sevilla vunnit med 4-0 mot Granada utan att egentligen ha försökt vinna med 4-0; ”målfesterna har blivit en vana”. När det våras för Sevilla, då våras det utan halvmesyrer, precis som det gjorde förra året när Unai var färsk och Sevilla utan förvarning började beskäftigt slå ned sina motståndare resultatmässigt. Nu har hemmakrossarna nått lite andra nivåer; 4-1 mot Valladolid, 2-1 mot Real Madrid (inte lika mycket av en kross som det är en bedrift att överhuvudtaget vinna mot Real Madrid), 4-1 mot Espanyol, 4-1 mot Porto, 4-0 mot Granada. Så lyder resultatet från de fem senaste hemmamatcherna.
Anledningen till att jag tillskriver Emery denna fantastiska vår, förutom det uppenbara i att en tränare har det enskilt största ansvaret för ett lags resultat, är att han inte för en minut har lyssnat på de tyckare och experter som försökt berätta för Emery hur han ska sköta sitt jobb. Bara en idiot skulle säga att ”bara en idiot skulle göra samma sak två gånger och förvänta sig olika resultat”, för per definition kommer samma sak inte hända två gånger. Varje utfall är dynamiskt beroende på alla underliggande faktorer, och det är en jävligt stor skillnad mellan att misslyckas med positionsspel mot Atlético Madrid och att lyckas med samma sak mot Villarreal. När det är olika motståndare, olika taktiker, olika förutsättningar, och olika spelartyper man möter är faktorerna jävligt olika. I premiärmatchen mot Atlético misslyckades det till Fazio givna mandatet att stänga ute Diego Costa ur spelet, på grund av att Diego Costa är Diego Costa, och Diego Costa har Koke Resurrección till hjälp. När Sevilla på ett bragdartat sätt besegrade Villarreal på El Madrigal och (för första gången i ordningen denna säsong) bjöd in sig själva till striden om en Champions League-plats, var Fazio en gigant som tillintetgjorde Marcelinos idé om att centrera uppspelet kring mittfältet, eftersom man nästan aldrig lyckades ge anfallarna en chans. Fazio sade hela tiden nej. Däremellan hävdade många att Emerys sätt att spela ”bevisligen” var för komplicerat för spelarna, att de inte förstod ett dugg av det han försökte förmedla. Men distributionen av utfall ser nu ut som följande: Sevilla har förändrat väldigt lite i sin spelstil och i sin taktik under den nu 41 matcher gamla säsongen, och nu ligger Sevilla femma, tre poäng ifrån Athletic på fjärde plats.
På sätt och vis är det här mitt tacktal till Unai Emery. Den 42 år gamla tränaren med snart tio års erfarenhet av tränaruppdrag kan vara på väg att åstadkomma något stort. Resan började i Lorca Deportiva där han gav upp spelarkarriären efter en knäskada, och ett par år senare flyttade han några mil västerut till Almería, vilka han förde upp till La Liga och noterades för en åttondeplats. Valencia var snabba med att ge den unga tränaren en chans, och resultaten får med objektiva ögon anses goda. Tre raka tredjeplatser, semifinaler och kvartsfinaler i Europa League. Svaret från kräsna Valencia var emellertid kyligt, och han fick inte förlängt, delvis beroende på svaga resultat i Europa. Det största Unai uppnådde i Champions League var en åttondelsfinal. Via en kort sejour i Spartak Moskva hamnade Unai efter några månader som arbetssökande i Sevilla där han till slut fick chansen att ta revansch på Valencia, vilka Sevilla spelade bort från fjärdeplatsen i sista omgången. Ronden i ligan denna säsong har Valencia vunnit, 1-3 på Mestalla och 0-0 på Sánchez Pizjuán innebär att Valencia har vunnit inbördes målskillnad mot Sevilla, någonting som när det skedde förväntades få konsekvenser i sammanhanget, men nu konkurrerar Sevilla och Valencia inte på samma villkor i ligan och därmed är fortfarande väldigt lite sagt i striden dessa emellan.
Relevansen är naturligtvis semifinalen som startar imorgon. Det blir den första europeiska finalen på sju respektive tio år för den som vinner dubbelmötet. Valencia har bara Europa League kvar att spela för, eftersom man är ohjälpligt långt ifrån regionsrivalerna Villarreal i striden om Europaspel. Sevillas strid är av en helt annan dignitet, och Europaspel nästa säsong är redan säkrat. Innan minnet hunnit svalna av helt, innan såren hinner läka helt, och innan Valencia ånyo finner samma stabilitet som man åtnjöt under Emery, kanske Unai kan få in sista ordet mot den klubb som dumpade honom, i ett sammanhang som svårligen kan överträffas.
Unai Emery, den lilla basken med baskern.
