Isaksson måste lyckas
Sektion F har tidigare synat Dif:s försvar, mittfält och anfall. Då återstår målvakterna, som enligt sägnen utgör halva laget.
Mot bakgrund av det känns det betryggande att veta att vi i Andreas Isaksson och Rami Shaaban har två bra målvakter. Annat var det under den senaste allsvenska sejouren, 1999, då Magnus Lindblad – och i viss mån även Martin Lossman – kastade in bollar i parti och minut. Efter dansken Bo Andersens, ytterst tillfälliga, ankomst till klubben lyfte försvarsspelet en smula och baklängesmålen blev inte lika frekventa. Men det räckte som bekant inte för att förnya det allsvenska kontraktet.
I år är förutsättningarna de omvända. Inte bara på målvaktssidan. Då var Lindblad, Cisternas, Borgqvist och Dahlström centralfigurer. Nu heter motsvarande spelare Isaksson, Dorsin, Rehn och Wallinder. Något vinklat, men andemeningen är solklar: samtliga lagdelar utom backlinjen är kraftigt förstärkta sedan -99.
Det betyder ingalunda att årets säsong blir en dans på rosor. Mycket, framför allt skador, kan plötsligt omkullkasta allt vad ritningar och spelregler heter. Dessutom lär allsvenskan anno 2001 hålla betydligt högre klass än den för två år sedan. Bättre lag – nästan samtliga allsvenska lag har som ambition att, åtminstone på sikt, kriga i toppen och komma ut i Europa – och fler profiler kommer i drygt ett halvår förgylla vardagen för alla fotbollstörstande själar.
Hur man än vrider och vänder på det, går det inte att komma ifrån att målvakterna kommer stå i fokus i årets – ganska svårtippade – allsvenska. Inte minst i Djurgården, där burväktaren troligen blir skillnaden mellan succé och fiasko.
Den oundvikliga frågan så: Vem kommer att vakta Dif:s mål i premiären mot Helsingborg? Personligen är jag fullständigt övertygad om att det blir Isaksson – även fast ledningen officiellt valt att inte offentliggöra någon förstemålvakt. Det kan givetvis även vara så att man i skrivande stund inte bestämt vem man ska satsa på, men det förefaller föga sannolikt.
Rami Shaaban, stabil förstamålvakt ifjol och ursprungligen tänkt att vara detsamma i år, tillhör ”Snuffes” absoluta favoriter sedan deras gemensamma tid i Nacka FF. Det talar för målvakten med finsk-egyptiskt påbrå. I övrigt talar dock det mesta för den unge skåningen från Juventus. Jag har förvisso aldrig varit någon större Rami-anhängare – det ska sägas – men jag är tillräckligt nykter för att se hans kvaliteter – som är många. Rami agerar stabilt och solitt och gör sällan en riktig plattmatch. På pluskontot återfinns även räckvidden, placeringssäkerheten och alla frilägesräddningar (det är hans främsta styrka). För att vara målvakt är han dessutom mycket bra med fötterna; något han har igen sedan juniortiden som utespelare.
Medan stabiliteten är något av hans styrka, är frånvaron av spektakulära räddningar något av hans svaghet. Visst, Rami tar det han ska, men gör ytterst sällan de där riktigt kvalificerade, matchavgörande räddningarna. Dessutom är han stundtals för passiv i sitt agerande.
Andreas Isaksson är delvis motsatsen till Shaaban; han gör ofta spektakulära ”tv-räddningar” som för ett otränat öga ser betydligt svårare ut än vad de i själva verket är. Det får han mer än gärna roa sig med – så länge han håller tätt. Det gör han ofta, varför han kommer att bli Djurgårns förstemålvakt ett bra tag framöver. Andreas främsta styrkor som målvakt är uppenbara: räckvidden (198 cm lång) och reflexerna, som är magnifika. Alla som har sett honom i aktion vet att han i princip har allt som krävs för att bli en internationell stormålvakt. Stundtals lite väl fladdrig, vilket rimligen hänger ihop med hans ringa ålder. Han skulle vidare må bra av några extra kilon.
Försäsongen har, från en inledande Rami-dominans, alltmer svängt över till ”Isaks” fördel. Helt enligt anvisningarna, med andra ord. Andreas har hållit nollan i sina tre senaste matcher. Då Sundsvall, Makedonien och Moldavien bjöd på magert motstånd, bör man dock akta sig för att dra några större växlar av denna prydliga svit. Emellertid tycks Andreas form vara på kraftigt uppåtgående, i takt med ett ökat självförtroende, och det enda som kan hindra honom från att vakta Dif:s mål i premiären på Olympia är en skada. För närvarande lider den unge skåningen av en stukad fot, som omöjliggjorde spel i onsdagens cupmatch mot Enköping.
Det finns även andra än sportsliga aspekter som talar för Isaksson. Det ska mycket till för att man ska bänka klubbens dyraste värvning genom tiderna (2–3 miljoner); särskilt som vederbörande är 19 år, en av Sveriges bästa och Europas mest lovande målvakter. Styrelsen räknar, givetvis, med att han ska inbringa många sköna miljoner vid en eventuell vidareförsäljning om två–tre år. Men först ska han bli den stormålvakt vi alltför länge saknat.
Det faktum att Andreas och Rami knappast konkurrerar på lika villkor, oavsett vad som sägs utåt, är givetvis fel och principiellt förkastligt. I detta specifika fall får det lyckligtvis ingen avgörande betydelse, eftersom Isaksson rent objektivt är bättre och ska inneha posten som förstemålvakt.
Ett är säkert: Om klyschan, att målvakten är halva laget, stämmer behöver Djurgårn inte harva i bottenträsket i år.
