HIF tappade tvåmålsledning på Örjans Vall.

Efter att ha lett med 2-0 i paus lyckades HIF förlora denna ledning och till slut få med sig en poäng hem.

De första tio minuterna av matchen på Örjans Vall dominerades totalt av HIF. Man verkar ha för vana att inleda matcherna oerhört starkt denna säsongen. Spelet var löftesrikt och HBK såg ganska tama ut. Om man bortser från ett friläge hade Halmstad inte något i första halvlek, medan HIF hade två mål, två bortdömda mål och en nick som Håkan Svensson tvingades göra en kanonräddning på.

Just ett av de två bortdömda målen var kontroversiellt, det var när Alvaro nickade in en hörna från nära håll. Det blev, som vanligt, avblåst för att en spelare nuddade målvakten. Det var dock ett felaktigt beslut, målet borde ha godkänts. Visst, Jozo Matovac står lite i vägen för Svensson och han råkar också nudda honom lite. Men det kan väl inte vara regelvidrigt att stå bredvid målvakten? Nåja, nog om det. Hasse Eklund gav alla tvivlarna svar på tal genom att påpassligt göra två mål och 2-0 ledningen i paus var rättvis.

Vad hände då i andra halvlek? Jo, HBK satte in storkämpen nummer ett i Svensk fotboll, Torbjörn Arvidsson. Det märktes, han var gigantisk. HBK fick ett mål efter en tilltrasslad situation i HIFs straffområde och det var för en stund panik hos di röe och mycket logiskt blev det också snart kvitterat. Helt rättvist. För ett ögonblick var jag säker på att HBK skulle vinna. Men, då avtog hela matchen. Ja, det verkade så i varje fall. För spänningen den bara försvann och egentligen var det inget lag som låg riktigt nära segern även om Halmstad i andra halvlek var klart bäst.

HIFarna såg under den andra halvleken stundtals rädda ut för bollen. Det var ungefär som om det var farligt att hantera den mer än fem sekunder, alltså blev det inte heller något strukturerat spel. Både HIF och HBK satsade ganska mycket på långbollar, varför mittfältsspelet som stundtals var riktigt hyfsat i första i det närmaste var obefintligt under hela andra halvlek. Trist att titta på.

Positivt för oss HIFare var ändå den första halvleken. Hasse Eklund visade att gammal är äldst (snygg klyscha) och Micke Hansson var stundtals riktigt bra. Alvaro glimtade till ett par gånger och gjorde lite snygga saker. Vi fick (såklart) ett kvitto på att Svenne inte är bra med fötterna, men det visste vi ju redan. Annars tycker jag det är svårt att hitta någon HIFare som höjde sig över mängden. I första halvlek var hela laget bra och i andra var i stort sett hela laget mindre bra.

Nåväl, en poäng från Örjans Vall är väl godkänt.

Matchens HIFare: Hasse Eklund, vad mer kan man begära än två mål?

Martin Falkman2001-05-13 22:25:00

Fler artiklar om Helsingborg

Thörn: Den riktiga anledningen