Åtta lag lämnade - vad minns vi?
Man talar så mycket om kvartsfinallagen. Helt rätt naturligtvis, men låtom oss inte glömma de andra lagen, som nu lämnar skutan, som kallas African Cup of Nations och flyger hem till sina hemländer. Åtta länder, en del mycket hoppfulla, tog sig till ACN och får nu flyga hem. med svansen mellan benen? Nej då , här och var kanske men på det stora hela skall de vara stolta över sina insatser.
Låtom oss sammanfatta nationerna som lämnade in sina papper.
Marocko
Trots tremålskytten Alioudi så räckte inte Marocko till. Laget lyckades inte stå emot de kraftfullt spelande Guinea och Ghana. Här och var läckte det betänkligt och när motståndarna också skärmade av Tarik Sektioui, så kom Marockohelt enkelt inte fram. Henri Michel valde också att ställa av stjärnan Chamakh mot Guinea, som var nyckelmatchen och när Feidouno & co tog ledningen kunde Marocko inte kontra. Man gjorde dock ett av de absolut vackraste målet då Aboucherouane avlossade stora projektilen mot Guinea. Tyvärr hade man otur mot Ghana. Hur kunde målet underkännas?
Namibia
Vi tackar för att ni var på plats, men här hände inte möe. Det skall dock sägas att tränare Schans ställde om laget ordentligt efter kycklinggården mot Marocko. Det tätades hemåt. Collin Benjamin fick order att säppa bollarna på rätt ställe och vårda dessa ömt. Bryan Brendell visade gott slag och går till historien som Namibias första och enda målskytt i ett ACN-slutspel. Imponerade gjorde målvakten Shiningayamwe,som var tveksam i första matchen, men strålande i de två andra. Truppen hade en av de absolut coolaste namnet i Franklin April. Låter som en porrstjärna, men så var det nog inte.
Benin
Oj vad de fightades. Benin slogs förgäves i "dödens grupp" och fick hämta en del bollar i målet. Utan poäng i slutspelet, så blev laget det sämsta laget i turneringen tillsammans med Sudan. Vi minns dock Razak Omotoyossis slit på topp och strategen Oumar Tchoumougo. Längst bak visade Alain Gaspoz inte mycket, utan var mest långsam och seg.Försvarsspelet saknade mycket iform av sammanhålölning och markeringsspel. Själv minns jag Omotoyossis tunnel på Boka i matchen mot Elfenbenskusten och tyvärr målvakten Chitous uppgivenhet mot samma lag.
Mali
"Close but no Cigar" denna gång. Mali briljerade med mycket bra mittfältsspel, men Diarra var för ensam. Man hade chansen mot Nigeria, men matchen slutade 0-0 i ett av gruppspelets tätaste, men också tråkigaste matcher. Jag förväntade mig mer av Mali, där Kanouté-Keita borde gjort mycket mer. Nu var anfallet på tok för stereotypt och i princip alla bollar gick mot Kanouté. Fyra man i laget hette Sidibe i efternamn. Bara det var dock tänkvärt.
Sudan
Min erfarenhet av sudanesisk fotboll är begränsad till någon halvtimme av Al Hilal. Nu fick man se Sudans landslag trippa igång och jag fascinerades av Haythem Mustafa. Vilken charmknutte och vilken spelare. Bollen låg som ett dött russin på fötterna på killen och bollarna kom på läppen. Tyvärr var det i princip det enda som var någort speciellt. 0-9 på tre matcher, noll poäng och minimalt med målchanser. Sudan går vidare i sin spelarutbildning ett par veckor rikare.
Zambia
Kopparkulorna från Zambia var dock mer extravaganta att se på. Detta trots 1-5 mot Kamerun, som förstörde deras turnering. Mot slutet jagade man avgörande mot Egypten, men fick nöja sig med en pinne. Chris Katongo lyfter man naturligtvis fram, som ene enastående kraft längst fram. Clive Hachilensa på backplatsen var en annan friskus som kom på kanten alltsom oftast och försökte, blev överspelad, men lyckades på något märkligt sätt erövra bollen igen. Däremot såg väl det övriga försvaret ganska risigt ut och mot kamerun var det rena lekstugan. Mweene imålet suckade när Mutonga och andra ställde honom vid flera tillfällen. Vid två tillfällen blev det till och med mål.
Senegal
En era är förbi? Ja troligtvis, såvida inte Senegal hittar nya talanger som kan föra den senegalesiska fotbollen vidare. Det går ibland snabbt med överlämningar och bra avslut, men då lagen börjar lära sig spelae som el hadji Diouf, så är laget lättläst. Det blev nu inte bättre när Kasperczak avgick och skapade oro i laget och störde uppladdningen. Försvarsspelet var lagets hämsko inför turneringen och det såg inte säkert ut denna gången heller.
Sydafrika
Carlos Alberto Parreira har lita att jobba med. Vem skall göra målen? van heerden? Räcker inte att peta in några ibland inte. Nejdå, här krävs rätlinjighet och finess. Sydafrikas spel är tafatt och saknar udd. Försvarsspelet börjar se bättre och bättre ut och Shipise Tshabalala var säker. Laget hade också turneringens coolaste namn i Excellent Walaza.
Framåt saknar jag en skarprättare som är skrämmer livet ur folk och på kanterna spelare som kan slå ett vettigt inlägg. Brassen Parreira har att jobba på.
