African Cup of Nations - vad hände?
Under två veckor i Ghana levde landet upp. Gamla guld- och slavkusten i Ghana, som genom århundrade blivit uppskörtade av portugiser, spanjorer, engelsmän, fransoser, svenskar, danskar med flera, visade att det trots alla plundringar finns en enorm rikedom i landet. En rikedom och en glädje som yttrade sig i fotbollens ädla konst, då landet bjöd på tidernas kanske bästa African Cup of Nations någonsin. 32 matcher spelades, Egypten vann i en kanske inte så välspelad final, men man minns ändå ACN, som något livfullt, något kraftfullt, en explosion av färger och en kontinent som tar fart mot sitt eget VM i Sydafrika 2010.
Låt mig sammanfatta turneringen, som utspelades framför mina och andras ögonlober.
Spelet
Vi har genom de senaste åren blivit mer och mer bekanta med det afrikanska sättet att spela fotboll. Ser man på Kamerun, Senegal, Nigeria och Elfenbenskusten, så är det ofta en kraftfullhet och en individuell spelskicklighet som dominerar. Det finns individuellt mycket skickliga spelare, men man lider av att lagen sällan träffas och kan spela ihop sig. Återigen såg man skillnaden när Egypten bjöd upp till faraosk dans. Egyptens lag som till största del består av spelare från Zamalek och Al Ahly känner varandra. Man spelar ihop, man vet hur positionerna är och detta märks framför allt i det defensiva spelet. Egyptens pyramider stod stabila, still och tog emot våg efter våg när de skickliga individuella spelarna försökte. Detta var ganska signifikativt. Elfenbenskusten föll på att man inte lyckades hålla ihop laget ordentligt. Det läckte i samspelet mellan mittfält och försvar och vips låg bollarna i buren. Kamerun gick ovckså bort sig i finalen på ett försvarsmisstag. Man kan tycka att det borde vara detsamma i Europa. Förvisso, men här spelar spelarna till stor del i samma liga och man samlas i hemlandet, vilket sällan är fallet för de afrikanska lagen, som spelar sina hemmamatcher i Frankrike eller England.
Spelarna
Jag har sett många spelare kliva fram och etablera sig som stjärnor. Jag imponeras av Kameruns Alexandre Song, som från ingenstans klev fram till att vara en av turneringens bästa mittfältsspelare. Egyptens Goomea, Hosny, Aboutreika och el Hamari, Sudans Mustafa, som var en sådan snidare att hans pappa måste varit snickare, Felix Katongo i Zambia och van Heerden i Sydafrika är andra som sprungit förbi. Elfenbenskustens vimlar av stjärnor och Drogba-Kalou-Keita och andra är strålande spelare, som tyvärr inte når ända fram. Drogba gjorde mål, men var inte så framstående som han borde kunnat vara. En som dock imponerat storligen är Geremi Nijtap i Kamerun, som inte lyckats helt i Premier league. Angolas Manucho tål också att nämnas. Ett fantastiskt mål, bra bollmottagning och ett härligt mästerskap. Jag har sett styrka i Junior Agogo, i Guineas Soumah och den väldige Bouba Diop. Jag har även fascinerats av ytterbacksspelet från Hachilenza i Zambia, Taiwo i Nigeria, av målvaktsräddningar från Kingson, Benins Chitou, frisparkar från Ben Saada och Geremi, våldsamma långskott från Manucho, Marockos Aboucherouane, bedrövligt försvarsspel från både Guinea, Benin, Sudan och Namibia, men också strålande försvarsspel från Egypten, Ghana med flera.
Målfesten
Det har gjorts 99 mål på 32 matcher. Det kallar jag målfest. Aldrig tidigare har det gjorts så mycket mål i ett mästerskap. Sex mål i match om tredje pris exempelvis och det positiva var moralen. Man fortsatte att anfalla. Man backade inte hem utan gick på knock fullständigt. 5-0 för Elfenbenskusten, 5-1 för Kamerun. Magnifikt.
TV-Arrangemanget
Min hatt av för TV-arrangemanget, som man har arbetat med ordentligt. Det var genomgående bra sändningar. I Mats Larsson och Mikael Bergwall har man två kunniga kommentatorer, som lever sig in i matcherna. Visst kan Bergwalls bitvis raspiga stämma sticka igenom etern som en syl ibland, men hans inlevelse och kunskap kring turneringen är härlig och han blir långt ifrån lika påfrestande faktaspäckad som Chris Härenstam på Speed. Jag var inte helt fascinerad av fösta matchens TV-sändning, men sedan tog sig kameravinklar, slow-motion, faktan, zoomningarna och så gillade jag även de närgånga reportagen inför matcherna. Sevärt och bra. Tack vare ökade insatser från sydafrikanska Supersport och BBC har man lyckats med detta. Bådar gott för framtiden.
Arrangemanget i Ghana
Jag har läst massor om arrangemanget i Ghana, som tyvärr får ganska dålig kritik av många lag. Det har missats i hotellbokningar något rent kapitalt. Nästan alla lag har fått någon form av miss. Kamerun fick byta hotell i Kumasi och hamnade precis utanför en getfarm, där getterna bräkte halva natten. När Elfenbenskusten skulle checka in, låg halva Nigerias lag kvar i sängarna exempelvis. Sydafrika valde att inte bo i Ghana utan flög in till matchen från Burkina Faso. Biljetterna har varit hårresande. priserna inför matchen har varit mer än dubbla normala och detta har lett till att större delen av matcherna har stått halvtomma. Minst två lag har blivit utsatta för mutförsök och journalisterns akkreditering har varit minimal. Ghana har byggt trevliga arenor, men fullständigt missat infrastrukturen. Buss-transporterna till arenorna var i princip obefintliga.
Publiken
Är det inte fascinerande med all denna färg? Publiken lever upp något ofantligt. Från elefantkostymer för Elfenbenskusten till mörkröda målningar för Zambia. Överallt lyste det grönt-rött-gult, vilkeyt är de pan-afrikanska färgerna, men också delar i flaggorna för många av länderna som deltar. Det färgades hår, det målades på kroppar, det blåstes i instrument och det trummades. Oj vad det trummades. Publiken på matcherma, den som var där levde upp.
Rekorden
Egypten vann för sjätte gången. Nytt rekord. 99 mål, vilket var rekord och så gjorde Eto'o fem mål, vilket tog honom till sexton mål totalt gemom tiderna. Rekord. Rigobert Song spelade sin 33e match. Rekord.
Fakta
32 matcher gav 99 mål. 11 straffar (3 av Eto'o), Ett självmål (av Sudans El Khider), 100 gula kort, tre utvisningar( Feindouno, Mensah och Bikey), Elfenbenskusten gjorde mest mål (16 stycken). Sudan inga mål.
Så där ja.
Några åsikter från en TV-tittare.
