Historia och kuriosa kring de afrikanska mästerskapen
Årets afrikanska mästerskap är det tjugosjunde i ordningen. Här följer en närmare inblick i vad som skett sedan den första turneringen avgjordes i Sudan år 1957.
Det är juni 1956. FIFA håller sin tredje kongress i den portugisiska huvudstaden Lissabon. Under denna kongress lades grunden för det afrikanska fotbollsförbundet (CAF) och det är därför en milstolpe i kontinentens idrottshistoria. Då endast fyra afrikanska länder var representerade i FIFA:s kongress så var det just dessa som ingick i CAF från början. Åtta månader senare spelades det första afrikanska fotbollsmästerskapet i Sudan. Fyra lag hade anmält sitt deltagande och dessa var värdlandet tillsammans med Egypten, Etiopien och Sydafrika. Den sistnämnda nationen diskvalificerades emellertid på grund av apartheiden. Den tionde februari 1957 spelade Sudan mot Egypten i den första matchen någonsin i de afrikanska mästerskapen, på Khartoum Stadium i den sudanska huvudstaden som arenan var döpt efter. Efter tjugoen minuter slog Raafat Ateya in det första målet på straff vilket gav egyptierna ledningen. Hemmalaget kvitterade en knapp kvart in på andra halvlek men Mohamed Diab El-Attar, även kallad Al-Diba, slog in segermålet med knappa tjugo minuter kvar och Egypten var i final mot Etiopien som kvalificerat sig på walkover. Finalen var sedan en enkel match och Al-Diba gjorde matchens samtliga fyra mål vilket gjorde Egypten till de första afrikanska mästarna någonsin.
Egypten vann även mästerskapet på hemmaplan 1959 då samma tre lag deltog. På den tiden gick dock landet under namnet Förenade Arabrepubliken men i den här artikeln väljer vi att kalla dem för Egypten för enkelhetens skull. Då var det ett gruppspel istället för utslagsturnering och värdnationen vann bägge sina matcher och tog därmed sin andra raka titel. Lagets stjärna hette då Mahmoud El-Gohary och han skulle bli en legendarisk förbundskapten för sitt land mellan 1988-2002.
1962 hölls det första kvalet till mästerskapen då nio lag var anmälda. Endast fyra lag skulle få delta i finalspelet. Egypten och Etiopien var redan kvalificerade då de var regerande mästare respektive värdland. I första kvalomgången slogs Marocko, Zanzibar och Ghana ut och sedan slogs även Nigeria och Kenya ut i den andra omgången. Tunisien och Uganda var de första nationer som kvalat in till mästerskapen men för bägge lagen blev det respass direkt i semifinalen. Värdlandet slog ut tunisierna med 4-2 medan Egypten blev för svåra för Uganda och den matchen slutade 2-1. Finalen skulle bli en rafflande och svängig historia där Etiopien hämtade upp två underlägen och gick fram till 2-2 efter full tid. I förlängningen blev Italo Vassalo och Mengistu Worku stora hjältar när man tog värdlandet till sin första mästerskapstitel någonsin.
Redan året därpå hölls nästa mästerskap i Ghana. Där ändrades formatet och fler lag deltog än tidigare. De sex kvalificerade lagen delades in i två grupper om tre. Det var Ghana, Etiopien och Tunisien i grupp A och Sudan, Egypten och Nigeria spelade i grupp B. De två gruppsegrarna spelade final i Accra och där besegrade Ghana Sudan med 3-0 och blev mästare.
Tunisien stod sedan som värd för turneringen 1965. Kvalificeringen skulle kantas av en del politiska tvister då Egypten kvalade in men drog sig ur på grund av relationerna med värdlandet. Sudan ville delta i deras ställe men nekades platsen som så småningom gick till Kongo-Kinshasa. Spelformatet var detsamma som tre år tidigare och det skulle även bli samma mästarlag. Ghana slog Tunisien i finalen med 3-2 efter att Odoi avgjort i förlängningen.
Sedan Etiopien stod som värdland 1968 har turneringen spelats vartannat år. Åtta lag delades här in i två grupper med fyra lag i varje. Nu införde man även semifinalspel vilket ökade spänningen och intresset en del. Etiopien hade förhoppningar om att göra om sin bedrift från 1962 då man vann på hemmaplan men det tog stopp redan i semifinalen då Kongo-Kinshasa vann med 3-2 efter förlängning. Värdlandet slutade så småningom fyra och istället var det deras banemän som slog Ghana i finalen med 1-0. Målet gjordes av Kalala mitt i den andra halvleken.
Sudan var återigen värd för mästerskapet 1970 och turneringen hade samma format som två år tidigare. Ghana var det bästa afrikanska laget under sextiotalet och inledde nästa decennium med att gå till final för fjärde gången i rad. Det är fortfarande rekord i mästerskapets historia. I finalen blev det ett reprismöte från 1963 men denna gång vann Sudan efter att El-Issed gjort matchens enda mål redan efter drygt tio minuter. Skytteligan vanns för andra året i rad av ivorianen Laurent Pokou på åtta mål. Med sina fjorton mål på två mästerskap erhöll han det totala skytteligarekordet som slogs av Samuel Etoó 2008.
Pokou var framförallt berömd för sin tid i franska Stade Rennais i mitten av 1970-talet.
När Kamerun arrangerade nationens första stora idrottsturnering år 1972 lottades Kongo och Zaire, som tidigare hetat Kongo-Kinshasa, in i samma grupp. Matchen lagen emellan slutade med en 2-0-seger för Zaire som vann gruppen men Kongo gick ändå vidare som tvåa. Det skulle gå riktigt bra för kongoleserna efter den förlusten, och man gick och vann hela mästerskapet. Mali besegrades i finalen med 3-2 och nationens första titel var i hamn.
Finalen i Egypten 1974 blev den första finalen att avgöras efter omspel. Zaire, som kvalificerat sig för VM i Västtyskland det året, ställdes mot Zambia. Första matchen den tolfte mars slutade oavgjort 2-2 men Zaire vann returen med 2-0 två dagar senare och korades till mästare för andra gången någonsin. Den första titeln kom som Kongo-Kinshasa 1968. Mulamba N’daye var lagets, och turneringens, bästa målskytt med nio fullträffar. Nio mål på fem matcher är ett ganska bra facit för en mittfältare.
Etiopien fick stå som värd för tredje gången när mästerskapet gick av stapeln 1976. Formatet hade ändrats och nu skulle de som slutat topp två i de bägge grupperna delas in i en finalgrupp med fyra lag. Marocko vann två av sina matcher och spelade en oavgjord vilket räckte till seger där före i tur och ordning Guinea, Nigeria och Egypten.
I Ghana två år senare gick man återigen tillbaka till det gamla klassiska formatet med semifinal efter det första gruppspelet. Elfenbenskusten och Mali diskvalificerades i kvalet av okänd anledning och istället fick Övre Volta, numera känt som Burkina Faso, en plats i turneringen. En annan konstig incident som inträffade var att Tunisien gav upp tredjeprismatchen mot Nigeria efter fyrtiotvå minuter vid ställningen 1-1. Även här är det oklart varför. Hursomhelst vann Ghana finalen mot Uganda med 2-0 efter att Opoku Afriyie, även kallad Bayie, gjort bägge målen.
Åttiotalet kom och med det började Nigeria och Kamerun träda in på den stora fotbollsscenen på allvar. 1980 tog nigerianerna sin första titel någonsin när man besegrade Algeriet inför 80 000 åskådare i Lagos, Nigerias och Afrikas största stad. Mudashiru Lawal spikade slutresultatet 3-0 i finalen. Han skulle möta en alldeles för tidig död i sitt hem i den nigerianska staden Ibadan den sjätte juli 1991. Lawal blev 37 år.
Ghana blev fyrfaldiga mästare i Libyen 1982. Detta efter att finalen för första gången någonsin avgjorts på straffar. Det libyska landslaget stod för motståndet i finalen på 11 Juni Stadion i huvudstaden Tripoli. Efter full tid och förlängning var ställningen 1-1 och det skulle krävas sex straffomgångar innan titeln var bärgad för ghananerna.
I årets mästerskap är Malawi kvalificerade och detta har bara hänt en gång tidigare, nämligen i Elfenbenskusten 1984. Finalen skulle bli ganska talande för den afrikanska framtiden inom den internationella fotbollen. Kamerun mötte Nigeria och dessa båda lag är idag två av kontinentens bästa. Kamerunarna tog sin första titel efter en säker 3-1-seger.
Egypten tog sin första titel sedan 1959 i det följande mästerskapet som spelades på hemmaplan. Finalen gick i Kairo mot Kamerun och fick avgöras på straffar efter att det stått 0-0 vid full tid. Skytteligan 1986 vanns för övrigt av en viss Roger Milla som är en av de allra största afrikanska stjärnorna genom historien. Milla gjorde fyra mål i mästerskapet.
Marocko tog över värdskapet 1988 då Zambia inte klarade av det. Finalen på Stade Mohamed V i Casablanca stod återigen mellan Kamerun och Nigeria och precis som fyra år tidigare var det Kamerun som vann. Den här gången blev slutresultatet 1-0.
Nigeria tog sig till final återigen 1990 men där blev algerierna för svåra på hemmaplan. Det blev en ny 0-1 förlust i en final för superörnarna och Algeriet hade ett starkt lag med skyttekungen Djamel Menad och även den duktige anfallaren Rabah Madjer i spetsen.
I Senegal 1992 utökades turneringen från åtta till tolv lag. Dessa delades in i fyra grupper om tre och de två bästa lagen i varje grupp gick vidare till kvartsfinal. De regerande mästarna Algeriet tog sig inte vidare från sin grupp med Kongo och Elfenbenskusten. Ivorianerna skulle gå hela vägen till final mot Ghana, en match som skulle bli en riktig rysare. Mållöst efter full tid och förlängning betydde straffar. Bollen lades på straffpunkten inte mindre än tjugofyra gånger innan Baffoe slutligen missade och titeln gick till Elfenbenskusten.
Tunisien var spelplatsen för mästerskapet 1994 som spelades enligt samma format som 1992 års upplaga. Från början skulle Zaire varit arrangör men tunisierna tog över värdskapet. Det blev dock fiasko för Tunisien som slogs ut redan i gruppspelet och istället kunde Nigeria ta hem sin andra titel efter finalseger mot Zambia med 2-1.
I Sydafrika 1996 utökades turneringen igen till sexton lag, var det tänkt. Nigeria drog sig ur i sista stund, man hade ju ett OS att vinna senare under året, och därför bestod grupp C endast av tre lag medans de andra tre grupperna hade fyra i varje. Mark Williams gjorde två mål i finalen för värdlandet mot Tunisien och Sydafrika vann därför med 2-0.
Nigeria fick inte delta i Burkina Faso 1998 på grund av att man drog sig ur två år tidigare.
Trots det slog turneringens rekord i antalet deltagande länder med sexton stycken. Sydafrika tog sig till sin andra raka final men där blev Egypten för svåra. Två tidiga mål räckte för att egyptierna skulle ta sin fjärde titel.
År 2000 var första gången som två länder delade på värdskapet. Ghana och Nigeria gjorde ett utmärkt jobb med arrangemanget och turneringen började få en högre status i världen. I finalen möttes återigen Kamerun och Nigeria och återigen skulle nigerianerna gå förlorande ur striden. Nwankwo Kanu var en av straffsumparna när kamerunarna vann straffläggningen med 4-3, efter att ställningen vart 2-2 vid full tid.
Mali, ett av världens fattigaste länder, stod som värd för turneringen 2002. Det blev en fjärdeplats till slut efter att tredjeprismatchen mot Nigeria förlorats med 1-0. I finalen var det återigen straffläggning när Kamerun tog titel nummer fyra. För motståndet stod Senegal, som skulle göra succé i VM senare samma år.
Det skulle bli tredje gången gillt för Tunisien när man arrangerade mästerskapet 2004. Laget gick obesegrade genom hela turneringen och i finalen tog man ledningen genom brassen Franciluedo Santos efter fem minuter. Youssef Mokhtari kvitterade innan halvtid men Jaziris 2-1-mål gav araberna deras första titel någonsin.
Egypten har inte spelat VM sedan år 1990 men i Afrika har man regerat de under de två senaste mästerskapen. På hemmaplan 2006 slog man Elfenbenskusten i ytterligare ett straffavgörande med 4-2. Mohammed Aboutreika slog in den avgörande straffen. Annars var straffläggningen från kvartsfinalen mellan Kamerun och Elfenbenskusten än mer rafflande då ivorianerna tog sig vidare efter tolv straffomgångar.
Egypten skulle även ta hem mästerskapet i Ghana 2008. Laget har vunnit hela sex titlar genom åren vilket är rekord. På tal om rekord så gick Samuel Etoó upp som bäste målskytt genom tiderna i de afrikanska mästerskapen med sexton fullträffar. Egypten vann finalen i Accra efter att Aboutrika gjort matchens enda mål mot Kamerun.
Källor: wikipedia.org, cafonline.com
