CAN10-bloggen: Superörnarna får inte misslyckas igen
Eurosports kommentator Mats Larsson bloggar kring årets upplaga av afrikanska mästerskapen.
Nigeria är utan tvekan afrikansk fotbolls stora sorgebarn för stunden, åtminstone om man ser till länderna som har möjlighet att åstadkomma någonting stort. Det har Nigeria, men landslaget har haft märkligt svårt att få ihop delarna under 2000-talet.
För stunden är man rankade 22:a i världen, som Afrikas tredje bästa landslag efter Kamerun (11) och Elfenbenskusten (16). Man är med i det pågående Afrikanska mästerskapet, och dessutom kvalificerade för sommarens VM-slutspel. Det kan låta bra i mångas öron, men i nigerianernas gör det det inte.
Förväntningarna hemifrån är ständigt högt ställda - Nigeria ska vara Afrikas bästa lag, man ska vinna CAN och man ska gå långt i VM. Problemet under 2000-talet har varit att landslaget, populärt kallade ”Super Eagles”, aldrig riktigt har infriat de förväntningarna. Och för varje misslyckande har kraven snarare höjts än sänkts.
Jämför vi med den europeiska landslagsfotbollen så har ju både England och Spanien ansetts vara slumrande jättar. Förväntningarna i respektive land har emellertid varit vitt skiljda, och trots spanjorernas EM-guld för 1,5 år sen så är det ingen vågad gissning att andelen engelsmän med VM-guld-feber kommer att vara högre än dito spanjorer inför sommarens slutspel.
Nigeriansk fotboll tog världen med storm under 1990-talet. Våren 1994 blev man afrikanska mästare i Tunisien, då man den 10 april besegrade överraskningen Zambia (2-1) på Stade El Menzah i Tunis.
Bara två månader senare gjorde landet VM-debut i USA, och efter att ha kört över Bulgarien (3-0) i sin första match i Dallas så räckte det sen hela vägen till åttondelsfinal. Där ledde man länge och väl mot Italien, men de blivande VM-finalisterna skulle slingra sig ur superörnarnas grepp tack vare två mål från Roberto Baggio, världens då bästa spelare. ”Il Divino Codino” kvitterade med bara minuter kvar och avgjorde sen också förlängningen.
Med spelare som Jay-Jay Okocha, Sunday Oliseh, Emmanuel Amuneke och Daniel Amokachi hade Nigeria ändå vunnit många supportrar på vägen. Och det fantastiska 90-talet skulle fortsätta med OS-guld i Atlanta 1996 efter finalseger mot Argentina (3-2), och ytterligare ett VM-deltagande i Frankrike 1998. I det senare ställdes man mot Danmark i åttondelsfinal på ett fullsatt Stade de France, där man överraskande föll med klara 1-4.
2000-talet har sen bjudit på den ena besvikelsen efter den andra för Nigerias 150 miljoner supportrar. I hemma-CAN 2000 nådde man visserligen final i Lagos, men föll mot Kamerun på straffar. De följande tre mästerskapen innebar alla förluster i semifinal, men segrar i bronsmatcherna. 2008 åkte man ut i kvartsfinal mot Ghana, landets sämsta resultat i Afrikanska Mästerskapen på 22 år (undantaget de två mästerskap man inte deltog i av andra orsaker än de sportsliga).
VM-resultaten har varit ännu sämre. I Korea/Japan 2002 kom man ju sist i ”Dödens grupp” efter Sverige, England och Argentina. Och Tysklands-VM 2006 missade man helt (på inbördes resultat gentemot Angola!).
Frustrationen hemma i Nigeria är enorm över de uteblivna framgångarna. Spelare, ledare, förbund, medier och supportrar har alla varit på kollisionskurs med varandra i ett otal kombinationer. Förbundskaptenen Shaibu Amodu borde packa och dra, spelarna är för dåligt tränade och så vidare.
Amodu lär definitivt ha gjort sitt som förbundskapten om det inte blir succé i Angola, men skulle det till och med bli fiasko så kan fler huvuden komma att rulla. Det nigerianska landslaget befinner sig isåfall i en mycket svår situation inför Sydafrika-VM om mindre än ett halvår.
Tisdagens välförtjänta premiärförlust mot Egypten (1-3) var därför rejält ovälkommen för nigerianerna. Nu väntar två livsviktiga matcher mot Benin på lördag och mot Mocambique nästa onsdag.
Man får inte misslyckas igen.
