CAN10-bloggen: "I Afrika vill man ha en utländsk tränare"
Eurosports kommentator Mats Larsson bloggar kring årets upplaga av afrikanska mästerskapen.
Alltsedan fotbollen fick fäste på den afrikanska kontinenten så har managerrollen i många av landslagen och de största klubbarna innehafts av utlänningar, vanligtvis européer.
Från början var det de dåvarande kolonialisterna (läs mer här) som styrde den afrikanska fotbollen. Det innefattade att lägga beslag på alla de viktiga posterna, tränarposten givetvis inkluderad.
När sen de afrikanska länderna blev självständiga så grundades de nationella fotbollsförbunden en efter en, och på de höga posterna tillsattes nu i regel män från de egna länderna. Till respektive lands allra första fotbollsordföranden valdes till exempel Mohand Maouche (Algeriet), Mohamed El Yazidi (Marocko) och N'Gankou Amos (Kamerun).
Men tränarposten förblev i många fall en europeisk historia.
Fransmannen Phillipe Troussier är en av de mest framgångsrika europeiska tränarna i Afrika. Han har bland annat varit förbundskapten för Elfenbenskusten, Nigeria och Sydafrika. Han säger så här i Ian Hawkeys utmärkta book ”Feet of the Chameleon”:
– Det är ett etnicitetsproblem och ett auktoritetsproblem. En inhemsk tränare kan influeras av atmosfären runt ett lag, han känner av folks känslor och han känner till allt [runtomkring].
Troussier menar att det inte är någon större skillnad jämfört med till exempel Real Madrid, där saker och ting enligt fransmannen ”kan vara mycket svårare om du är en spansk tränare än om du är en utländsk”. Däremot är tränarfrågan i Afrika ofta mer politiskt laddad:
– En utländsk tränare kommer inte med något annat än sitt jobb. Han vet inte om spelaren X kommer från nord, syd, öst eller väst i landet. Så tränaren framstår som neutral, han har ingen stam eller region som han favoriserar. Han väljer bara de elva bästa spelarna, oavsett var de kommer ifrån. I Afrika vill man ha en utländsk tränare för att neutralisera posten.
I årets CAN har tio av de 16 kvalificerade lagen (62,5%) letts av europeiska tränare. Från Frankrike kommer Paul Le Guen (förbundskapten för Kamerun), Hubert Velud (Togo), Michel Dussuyer (Benin), Alain Giresse (Benin) och Hervé Renard (Zambia).
Portugal har bidragit med två förbundskaptener i Manuel José (Angola) och Paulo Duarte (Burkina Faso). Övriga tre europeiska managers är bosniern Vahid Halilhodžić (Elfenbenskusten), serben Milovan Rajevac (Ghana) samt holländaren Mart Nooij (Mozambique).
Dessutom leds sommarens VM-arrangörer Sydafrika av nygamle brasilianaren Carlos Alberto Parreira.
Frågan är då när tiden är kommen då också majoriteten av de afrikanska stornationerna anförtror förbundskaptensrollen åt inhemska tränare? Enligt den förre kamerunske landslagsmannen Joseph-Antoine Bell, en gång utsedd till 1900-talets bästa afrikanska målvakt, lär det dröja. ”Jo Jo” går så långt som att påstå att det på kontinenten finns en rädsla för utveckling.
– Afrika har inte gjort upp med kolonialismen, säger han i ”Feet of the Chameleon”. Det är samma sak i andra delar av det afrikanska samhället, men man ser det inte lika tydligt. Fotbollen är populär och därför märks det. De som styr har varken självförtroende eller förtroende för varandra.
Kanske kan ändå förbundskaptener som Egyptens Hassan Shehata bana väg för sina afrikanska kollegor. Och CAN-historiens mest framgångsrika tränare är fortfarande ghananen Charles Gyamfi, mästare med hemlandet 1963, 1965 och 1982.
