CAN10-bloggen: Algeriet-Egypten (del 2) – Händelserna under 2009
Eurosports kommentator Mats Larsson bloggar kring årets upplaga av afrikanska mästerskapen.
Redan i oktober 2008, efter lottningen till det afrikanska VM- och CAN-kvalets sista fas, så stod det klart att matcherna mellan Egypten och Algeriet skulle tillhöra kvalspelets allra största (läs mer här).
De nordafrikanska rivalerna lottades till grupp C tillsammans med Zambia och Rwanda, två länder som inte skulle komma att ha med VM-striden att göra.
Det första derbyt spelades den 7 juni förra året på Stade Mustapha Tchaker i Blida, några mil från den algeriska huvudstaden Algiers. På grund av det uppskruvade tonläget inför kvalmötet så bevakades matchen av 5,000 vakter. Inget av lagen valde heller att ladda upp i hemländerna, Algeriet samlades i Frankrike och Egypten i Oman. På en presskonferens inför matchen föll den algeriske förbundskaptenen Rabah Saadane i tårar då han beskrev sin rädsla för sin familjs säkerhet i händelse av förlust.
Men hemmalaget vann oväntat enkelt efter att Matmour, Ghezzal och Djebbour hittat rätt inom loppet av 17 minuter halvvägs in i den andra halvleken. Slutresultatet skrevs till 3–1 efter en sen reducering av egyptiern Aboutrika.
Just segermarginalen på två mål skulle få stor betydelse fem månader senare, då lagen skulle spela returmötet i Kairo i den sista kvalomgången. Efter sin dåliga start på kvalet så hade egyptierna nu radat upp tre raka segrar och var bara tre poäng och två plusmål bakom Algeriet i tabellen. En tvåmålsseger skulle alltså ta upp laget på exakt samma poäng, målskillnad och även inbördes resultat (där bortamål inte räknades högre).
Det internationella fotbollsförbundet Fifa meddelade inför matchen att det i händelse av en egyptisk tvåmålsseger skulle spelas ytterligare en match, på neutral plan, för att avgöra striden om VM-platsen. Egypten föreslog det sydliga grannlandet Sudan som spelplats medan Algeriet ville förlägga matchen till sina nordostliga grannar Tunisien. Fifas generalsekreterare Jerome Valcke lottade själv fram Sudan som platsen för den eventuella playoffmatchen.
Matchen i Kairo föregicks av en hel del kontroverser. Supportrar hetsade varandra på bland annat Facebook och Twitter, hackers på bägge sidor gav sig på olika hemsidor och redan innan avspark hade konflikten nått regeringsnivå i bägge länderna. ”Det finns en gemensam egyptisk och algerisk önskan om lugn inför den viktiga matchen”, hette det till exempel i ett uttalande från Egyptens utrikesdepartement.
Medierna i både Algeriet och Egypten piskade upp stämningen så hårt de kunde, egyptiska Al-Ahram kallade till exempel mötet för ”Alla matchers moder”.
Om kvalmötet nått kokpunkten flera veckor innan matchen i Kairo så kokade kitteln definitivt över när den algeriska spelartruppen anlände till den egyptiska huvudstaden två dagar i förväg. Hemmasupportrar låg i bakhåll och attackerade bussen med stenar. Tre algeriska spelare, Khaled Lemmouchia, Rafik Halliche och Rafik Saïfi, skadades i tumultet. Delar av kaoset fångades också på video.
Diskussionen om huruvida matchen egentligen borde spelas tog snart fart, men Fifa fastslog att planeringen låg fast. Man avkrävde emellertid egyptiska myndigheter på skriftliga garantier för den algeriska truppens säkerhet.
Egypten vann – såklart – matchen med just två mål (2–0) och som om inte den dramatiken var nog så kom lagets andra mål först i den femte (!) tilläggsminuten i Kairo. Amr Zaki hade hittat rätt precis i början av matchen men det dröjde alltså mer än 90 spelminuter innan Emad Moteeb kunde göra målet som förlängde kvalspelet.
Den helt avgörande playoff-matchen spelades bara fyra dagar senare i Omdurman, grannstad till den sudanesiska huvudstaden Khartoum. De lokala myndigheterna hade posterat 15,000 poliser runt Al Merreikh-stadion, och hela matchdagen försökte man hålla isär supportergrupperna i olika delar av storstadsområdet.
Helt bekymmersfri blev inte dagen, men på det hela taget lyckades man undvika större sammandrabbningar. Publikkapaciteten var officiellt nedsatt till 36,000 men enligt vittnen på plats kan så många som 50,000 åskådare ha tryckt ihop sig på arenan.
Matchens första varning delades ut i den första minuten och efter dryga tre minuter bröt ett mindre slagsmål ut bland spelarna. En rejäl urspårning låg i luften, men känslorna bedarrade ju längre matchen led. Algeriet vann med 1–0 efter ett vackert mål av franskalgeriern Antar Yahia i slutet av den första halvleken.
I Algeriet firades segern enormt och landet har nu sitt första VM-deltagande sen 1986 att se fram emot. Landslagets framfart i Angola lär inte dämpa förväntningarna inför VM-slutspelet, där algerierna spelar i grupp C med England, USA och Slovenien.
Egyptierna var givetvis besvikna över ännu ett missat världsmästerskap, det femte i rad sen man fanns med i Italien 1990. Landslaget var det enda av de fem toppseedade att inte nå VM-slutspelet. Men ilskan var också stor mot de algeriska supportrarnas uppträdande, och Egypten hotade ett tag med att bojkotta internationell fotboll om inte Algeriet straffades.
Fifas egna utredningar väntas inte offentliggöras förrän i slutet av februari, och bägge länderna riskerar fortfarande sanktioner. Det värsta ordkriget mellan länderna har lagt sig, men rivaliteten ligger fortfarande kvar och pyr. Enligt CNN så har matcherna varit de politiskt mest laddade sen El Salvador och Honduras tog till vapen i det så kallade Fotbollskriget 1969, då 3,000 människor dödades under fyra dagars strider.
Vi kan bara hoppas att torsdagens semifinal blir en värdig uppgörelse mellan två av Afrikas bästa landslag.
