Och så var de bara fyra kvar…
Kvartsfinalspelet är över. Det blev Ghana, Algeriet, Egypten och Nigeria som gör upp om de två finalplatserna. Fyra nationer som under turneringen visat upp ett stabilt spel med bra organisation.
Angolas uttåg
I Angola råder i det närmaste landssorg. Det som skulle bli en alldeles speciell januari och ett alldeles speciellt mästerskap slutade plumpt redan med nederlag i kvartsfinalspelet. Det fanns inte med i beräkningarna då Ghana ansågs vara ett lag man hade en bra chans att slå med tanke på skadeproblemen laget haft. Efter matchen pratar spelarna och tränaren, Manuel José, mest om hur publiken varit lagets 12:e spelare under hela turneringen och hur han var nöjd med alla spelares insatser under hela turneringen. Orättvist resultat mot Ghana med tanke på chanserna?
- Det finns inga rättvisor eller orättvisor inom fotbollen. Över 90 minuter jämnar det ut sig och jag kan ärligt säga att både förberedelserna och genomförandet av matchen var felfria från vår sida – och vi spelade bra! Jag är övertygad om att vi hade vunnit om vi bara fått in ett mål. Men Ghana gjorde det bra och visade upp fint försvarsspel vilket är en mycket viktig del av fotbollen.
Mot Ghana hade de svarta antiloperna flera möjligheter för att avgöra, bland annat missade Manucho två drömlägen, vilket han bad om ursäkt för i pressen efteråt. Asamoah Gyans tidiga mål blev således matchens enda, och i Angola undrar man säkert var slutforceringen tog vägen – laget lyckades aldrig skapa något riktigt hett tryck under den 2:a halvleken. Närmst kom lagkaptenen Kali då han sånär han före en bra spelande Richard Kingson på en studsboll i slutminuten.
Nationella banken BIC uppges dock enligt Jornal de Angola ha varit så nöjda med vad laget presterat att de på egen hand beslutat sig för att dela ut bonusar till truppen. Mest fick Flávio, som kammade hem 40000usd. Kaptenen Kali förklarade vid utdelningsceremonien hur man ställde sig till BIC:s iniativ:
”Den här typen av gest tilltalar alla. Jag tror ingen här spelar för pengarna, men det är ändå ett bra sätt att bli belönad på. Vi är alla glada och nöjda, men skulle självklart ha velat gå längre i turneringen istället.”
Mantorras, den rutinerade anfallaren hemmahörande i Benfica, sa i samma tidning kort efter att laget åkt ur turneringen att han funderar på att lämna landslaget till förmån för yngre förmågor.
”Inget är bestämt. Jag åker tillbaka till Lissabon och ska prata med min familj, och efter det kommer jag att hålla en presskonferens där jag meddelar mitt beslut. Det har ingenting med vårt uttåg ur turneringen att göra; vi klarade av första målet, att gå vidare. Drömmen var att nå åtminstone semifinal, men tyvärr gick det inte. Ghana var för starka och försvarade sig mycket bra efter att de fått sitt mål.”
Algerierna imponerar
Och så fick ett fantastiskt intressant semifinalmöte mellan ärkerivalerna Algeriet och Egypten, som båda imponerat stort. Här tror jag att Algeriet går vidare – spelet man visade upp mot Elfenbenskusten bådar gott, och samtidigt kan kvalvinsten i Omdurman i november ha gett ett visst psykologiskt övertag. Man ska givetvis även höja ett varningens finger för det stabila spel egyptierna stabila spel visat upp hittills och de kommer säkerligen inte att ha några problem med tändvätskan just utifrån vad som hände i VM-kvalet. Ett tips är att det blir en oerhört tight och jämn match mellan två bra organiserade afrikanska fotbollslandslag.
Men. Jag. Kan. Inte. Sluta. Låta. Bli. Att. Imponeras. Av. Algeriet – vilket lag. Vilken insats mot Elfenbenskusten. Hur många lungor hade Belhadj ute till vänster? När såg ni senast två anfallare ta ett så stort ansvar, både defensivt och offensivt, som Ghezzal och Matmour? Ett skolexempel på hur man stör motståndarlagets uppspel genom att jobba som en enhet. Fantastiskt att se i afrikansk fotboll. Och visst var Matmours mottagning och direktskott till vänster om Barry, stolpe-in, naturligtvis ingen slump – de gånger jag sett honom i Bundesliga har han varit precis så bra. Målvakten Chaouchi fick ta smäll efter smäll, men stod upp, precis som en Fisher Price-docka. Backarna, där hade Halliche och Bougherra hade bra kontroll på Drogba och mittfältet med Manzouri och Yebda såg till att bollarna inte nådde fram till Elefanternas spjutspets. Den enda som på riktigt hotade var Gervinho som varit strålande i mästerskapet.
Målen Algeriet släpper in är först via en turlig studs och sedan genom ett kanonskott – turneringens absolut snyggaste mål – och är egentligen ingenting man kan försvara sig emot. Det är bara att lyfta på hatten; först för Keitas dunderträff och sedan för Algeriets tro på sig själva och Bougherras perfekta kvitteringsnick. Samtidigt måste man tycka lite synd om Elfenbenskusten som faktiskt hade en kvittering inne efter att Bouzza gjort mål, men som felaktigt dömdes bort för offside.
Stabila Egypten och målvaktshjälten Enyeama
Rivalen Egypten spelade dagen efter mot Kamerun, en match man till en början i såg osäkra ut. Ahmed Hassan kunde gjorde två mål i 1:a halvlek – ett i vardera bur vilket stod sig ända till full tid. I förlängningen var Gedo, som imponerat stort på undertecknad, återigen framme och petade in ledningsmålet. Sedan händer något som de flesta redan uppmärksammat: ett rejält domarmisstag vilket givetvis sätter spiken i kistan och innebär att Egypten kan spela av förlängningen och sedermera avancera till semifinal. Starkt jobbat av ett bra organiserat Egypten som nu får smaka lite på sin egen medicin: Algeriet.
Det sista laget att nå semifinalspelet blev Nigeria som efter en spännande straffläggning kunde vinka adjö till Zambia. Matchen var mållös efter 120 minuters speltid, och i straffläggningen var det Nigerias målvakt Enyeama som med kraft kunde placera bollen bakom sin målvaktskollega Mweene. Givetvis ingen större överraskning att Nigeria till slut avancerade, utan skrällen är istället hur bra Zambia stod emot och att man lyckades hota Nigeria. Laget har under turneringens gång visat prov på fin lagmoral, ett respektlöst spel där de båda kanterna varit en av nycklarna till framgång.
I framtiden tror jag definitivt Zambia har en bra framtid inom afrikansk fotboll. Speciellt då man saknade två unga lovande spelare, Ovidy Karuru och Jonas Sakuwaha , som tackat nej till landslagsspel för att fokusera på sina franska proffskarriärer.
På återseende!
