CAN10-bloggen: Ska Ghana göra en Grekland?
Eurosports kommentator Mats Larsson bloggar kring årets upplaga av afrikanska mästerskapen.
Att jämföra olika fotbollslag med varandra, även från olika tidspunkter, är ett nöje som många journalister har. Påfallande ofta blir det haltande jämförelser då förutsättningar, motståndare, spel etcetera alltid är vanskligt att väga mot varandra.
Men jag tänker inte vara bättre, jag.
Så här långt är nämligen Ghanas CAN 2010 påfallande likt det EM som det grekiska landslaget hade i Portugal 2004. Spelet har inte varit särskilt vackert, men det har varit effektivt och med det rätta flytet.
En stor skillnad är förstås att det ghananska laget är betydligt yngre än det grekiska, som inte heller hade drabbats av lika många frånfällen på vägen från kval till slutspel.
Men när Grekland tog sig till EM 2004 så hade man inte spelat ett mästerskap sen VM 1994 och inte ett EM-slutspel sen 1980. För Ghana är konkurrensen inte i närheten så tuff på den afrikanska kontinenten, men för ett land som historiskt sett är vana vid att vinna eller i alla fall slåss om de ädlaste medaljerna så var det länge sen nu. Senast man blev mästare var 1982 och senast man spelade CAN-final var 1992.
Grekland tog sig 2004 vidare från sin EM-grupp utan att imponera. Visserligen hade man chockat värdnationen Portugal i öppningsmatchen genom att vinna (2–1), men efter 1–1 mot Spanien och 1–2 mot Ryssland så var man ytterst nära att få åka hem redan efter gruppspelet. Nu tog man sig ändå vidare, på samma poäng (4) och målskillnad (0) som Spanien men med flera gjorda mål. Ett mål åt något håll på vägen hade alltså stjälpt grekerna tidigt i turneringen.
I och med Togos avhopp/uteslutning så behövde bara Ghana spelade två matcher i gruppspelet. I premiären mot Elfenbenskusten (1–3) hade man inte mycket att hämta och i och med ivorianernas oväntade poängtapp (0–0) tidigare mot Burkina Faso så var det burkinierna som hade ett resultat att spela på inför gruppavslutningen. Ghananerna vann med 1–0 efter en burkinsk försvarstabbe, ett mål som alltså avgjorde gruppen till Ghanas fördel. Hade Burkina Faso lyckats med sitt tidigare spel så hade ghananerna fått packa.
I Greklands kvartsfinal mot Frankrike i Lissabon så blev Charisteas matchens enda målskytt. I semifinalen kom en ny 1–0-seger, men först efter förlängning mot Tjeckien och mål av Dellas. I finalen mot Portugal krigade man sig sen till resultatet för tredje gången i rad, återigen med Charisteas som matchhjälte. Scenerna därefter minns ni säkert.
Nu är Ghana i CAN-final efter tre raka 1–0-segrar, två gånger med Asamoah Gyan som målskytt och dessförinnan André Ayew.
När grekerna gick hela vägen i Europa för drygt 5,5 år sen så anfördes man av sin lagkapten och klippa på mitten, Theodoros Zagorakis, som utsågs till turneringens bästa spelare. I Uefas Team of the Tournament kom dessutom målvakten Nikopolidis, försvararna Dellas och Seitaridis samt anfallaren Charisteas med.
Ghana har oturligt nog sin Zagorakis (Michael Essien) skadad. Men man har sin Nikopolidis (Richard Kingson), sin Dellas (Isaac Vorsah), sin Seitaridis (Samuel Inkoom) och sin Charisteas (Asamoah Gyan).
Det kan banne mig räcka hela vägen.
