Afrikanska Mästerskapen i backspegeln
En summering av 2010 års Afrikanska Mästerskap som bjudit oss på fantastiska mål, fint spel, afrikansk passion och en värdig vinnare i Egypten.
Vi kommer minnas attacken på Togos buss. Angolas sprakande fyrverkeri till öppningsmatch mot Mali, som sen slutade med att laget föll ihop som ett korthus. Jag minns Egyptens segertåg som stannade till i Luanda för att sedan fortsätta till Kairo. Och Ghanas unga lovande lag – som slutligen fick ge sig mot rutinerade Nordafrikaner.
Men självklart minns jag också vilken fantastisk fotboll vi har blivit bjudna på. Underhållningsvärde av rang. Siaka Tiéné och Kader Keitas fantastiska mål för Elfenbenskusten. Moçambiques målvakt Kapangos galna utrusning i matchen mot Benin – där hans målvaktskollega momentet tidigare även han bjudit till.
Det sista jag kommer ihåg ifrån det här mästerskapet är hur superinhopparen Gedo återigen gjort mål, den här gången blev det guld värt. Ett snabbt väggspel och ett perfekt avslut i bortre burgaveln blev skillnaden mellan finallagen. Vackert. Det är dags att summera Afrikanska Mästerskapen 2010.
Tråkig start
Det började ju som bekant mycket illa, Togos spelarbuss blev beskjuten i den lilla enklaven Cabinda, varpå den negativa publiciteten spred sig som en löpeld i världen. Inte bara i fotbolls- eller sportvärlden, utan landet Angola hamnade helt plötsligt i centrum. Givetvis en mardrömsstart på vad som var tänkt att bli något av en revansch för det tidigare så krigsdrabbade landet.
När det som skrivits om Togo-attentatet hamnade i soptunnorna drog spelet igång – och Togo sig tillbaka från turneringen. Som straff blir man avstängd i de två kommande mästerskapen. Är det en kvalificerad gissning att Emmanuel Adebayor gjort sitt sista Afrikanska Mästerskap månne? Framtiden får utvisa detta men jag tror knappast vi får se Manchester City-stjärnan 2016, efter att Ekvatorialguinea/Gabon och Libyen är arrangörer 2012 och 2014.
Utförandet
I många medier har det skrivits om hur illa själva organiseringen kring Mästerskapet fungerat. Eller inte fungerat. Kritiken tar jag med en nypa salt – vi talar om och befinner oss fortfarande i Afrika, och i ett land på kontinenten som inte varit i närheten av att ansvara för ett evenemang av den här omfattningen tidigare. Jag kunde i lokal media läsa att vissa av lagen haft problem med strömavbrott när de tränat – om de nu fått möjlighet att göra just det. Inte bra. Jag läste också i Jornal de Angola att svårigheterna med att köpa biljetter och att komma in i landet varit stora. Också beklagligt, men problem som dessa är samtidigt vardagsmat i vilket väderstreck man än vänder sin näsa i Afrika. Men av vad jag kunnat se är det till 90% icke-afrikansk media som utkristalliserat detta som något större problem. Vi i Europa är vana vid att saker fungerar. Det är man inte i Angola, inte i Benin och inte i Malawi.
Niva och Eurosport
I backspegeln känns det märkligt hur Erik Nivå målar upp bilden av landet Angola som något fruktansvärt. En fantastiskt skicklig sportjournalist, men jag ställer mig frågande till hur han kan kritisera landet på flera punkter efter att endast ha varit där en vecka. Vad jag vet talar Niva inte portugisiska och skriver själv i sina artiklar i Aftonbladet att han knappt lämnade hotellet. Självklart blir rapporteringen mer spännande om bilden av ett instabilt land med hög kriminalitet och eländigheter förstärks. Jag tror inte heller Nivas chefer på Aftonbladet protesterar – Luanda är världens dyraste huvudstad att leva i och redaktörerna vill säkerligen ha valuta för pengarna de investerat i Nivas resa och uppehälle. Då känns det direkt mer motiverat att skriva om hur man blir hotad med pistol från ett bilfönster. Jag saknade den nyanserade bilden av Angola som jag upplevt, men den valde Niva att inte återge. Aningen oproffsigt enligt mitt tycke.
Eurosport ska till sist även dem ha en liten fanfar för bevakningen. En lågbudgetsatsning som CAN2010 varit kan i mina ögon inte bli bättre. Självklart hade det varit roligt med en studio där man kunnat plocka in intressanta gäster inför varje kväll, men sanningen är att varken pengarna eller intresset funnits för att den typen av satsning skulle gått hem.
Slutligen ska jag tjata lite om Moçambique och ge ett stort tack till Mart Nooij, som varit landets förbundskapten sedan 2007. Nu får han inte nytt kontrakt. Men man ska komma ihåg att han har gjort ett fantastiskt jobb för landslaget, och såg under 2007 till att Moçambique var det landslag som klättrade flest placeringar på FIFA:s ranking. När Senhor Nooij tog över låg laget på 134:e plats – vid starten för turneringen i Angola återfanns landet 72:a i världen, före VM-klara lag som Nordkorea, Sydafrika och Nya Zeeland. Nooij lämnar nu ett ungt och lovande landslag som definitivt har potential att etablera sig som ett stabilt landslag med afrikanska mått mätt – och långsiktigt kanske även VM-spel.
Enligt säkra källor är en återkomst till Burkina Fasos landslag nära förestående för Nooijs del. Om inte Nigeria hör av sig igen och vill bli av med Amodu, vill säga…
Tack för mig och tack för visat intresse. Det har varit otroligt kul att skriva den här krönikaserien och jag hoppas att vi ses om två år, då ska jag se till att vara på plats, antingen i Gabon eller i Ekvatorialguinea!
Amada África.
