AFCON2023: Vád är det för fel med Ghana?
1963, 1965, 1978 och 1982.
Det är åren då Ghana vann afrikanska mästerskapen. Det låter lite konstigt möjligen efter att man förstått Ghanas framgångar på den internationella scenen där Asamoah Gyan drämde straffen i ribban 2010 i en kvartsfinal mot Uruguay och sedermera såg laget försvinna i turneringen. Ghana känns alltid som ett lag som det vimlar av fantastisk talang i och så är det. Namnen på spelarna som gjort stora succéer i Europa är många- Muntari, Essien, Pélé, Kuffor och nutidens spelare som Kudos,Partey och Inaki Williams.
Ändå noterar man att den senaste gången Ghana på allvar dök upp i en final var 2015. Senast i AFCON åkte man ut i gruppspelet och nu förlust direkt. Vad är det för fel med Ghana?
Det handlar om traditioner, pengar, utbildning och struktur. Den förste presidenten Kwame Krumah ville ha ett enat Ghana och satsade på demokratiska reformer, utbyggnad av utbildningsväsendet, infrastruktur, vägar och ekonomi, Den gamla guldnationen började glimma igen och efter hand spirade denna utveckling ned i sporten och tog med sig utveckling av ungdomar, man anställde internationella tränare, fick ordning på akademier och klubblagen. Detta förde med sig et organiserat land inom fotbollen och därtill en hel del framgångar.Till detta ungdomar som verkligen ville spela för en ung nation.
Av detta finns inte mycket kvar.
De svarta stjärnorna har slocknat. Eller i alla fall lyser de inte speciellt starkt längre. Ghanas fundament för fotbollen har långsamt vittrat sönder. Ungdomsakademierna är en skugga av vad de var, klubbarna som skall dominera såsom Hearts Ok, Asanta Kotoko är inte längre dominanta och man tappar spelare till Europa för tidigt. När spelarna sedan återvänder till Ghana för landslagsfotboll är intresset lågt. Det handlar om pengar, bonusar, men också att landets ledning mer ser fotbollslaget som något att visa upp för nationen istället för att helhjärtat investera in i det. Lägg sedan till att man inte har en utvecklad skola för tränare och utbildning, så ser man snart att Ghanas stjärnor lyser svagt. Många av de spelare som kallas in spelar numera inte längre som stora stjörnor i sina klubbar utan är reservspelare, i mindre ligor och får begränsad speltid. Vidare har man i talangutvecklingen förlorat en hel del i skapandet av en stor databas för att följa upp talanger, kalla dem till olika läger och därigenom följa deras utveckling.
Det ovanstående har blivit en systemfråga för Ghana som de måste börja se över och det rätt snabbt annars blir framtida turneringar en pina.
