Presentation av Grupp A
Värdlandets svarta stjärnor i en förhållandevis enkel grupp
Gruppp A spelar fem matcher i Ohene Djan Stadium, döpt efter det självständiga Ghanas första chef för sport. Accra kommer att myllra av folk eftersom hemmalaget spelar sina matcher där och 44 000 på arenan kommer att få se färgrika matcher och spännande bataljer. Första gruppen i ACN verkar vara vikt åt Ghana och Marocko, medan Guinea och Namibia får ägna sig åt att vara åskådare. Men låt om oss spela om det först och vi presenterar kombattanterna.
Ghana
Hemmalaget, the Black Stars (att notera är att U17-landslaget kallas The Black Starlets och U20-landslaget The Black Satellites) är favorit-tippade som gruppsegrare och att gå mycket långt i turneringen, framdrivna av en fanatisk publik. Landet är ett av de mest framgångsrika i Afrika med fyra segrar i ACN och så två finalsegrar i U20-VM. Det skall dock sägas att dessa segrar var och är mycket ifrågasatta eftersom det var lite si och så med åldersbestämningen på de afrikanska spelarna. På senare tid känns det dock som att Ghana har utvecklats till en stark nation och visade detta genom att gå till åttondelen i senaste VM-turneringen.
Ghana var en av de första starka nationerna i afrikansk fotboll och det var mycket tack vare presidenten i Ghana, Kwame Nkrumah som använde fotbollen som politisk makt och tillsåg att fotbollen verkligen fick fotfäste. Nkrumah var en visionär och tillsåg att landslaget började spela internationellt och att det sattes upp ligor. Under 80-talet och början av 90-talet såg vi stjärnor som Abedi Pelé och Anthony Yeboah, men sedan kom det ett vakum i fotbollen. Under den senaste fem-sex-årsperioden har landet vaknat igen.
Claude Leroy heter förbundskaptenen i Ghana som har äran att föra de svarta stjärnorna mot en titel. Här vimlar det av intressanta namn och naturligtvis är Richard Kingson, som sitter på bänken i Birmingham ett bekant namn från sin tid i Hammarby. John Mensah i Rennes är svårpasserad och på TV kunde man se John Paintsil i West Ham. På mittfältet handlar det mesta om Michael Essien och Sulley Muntari. Essien, den absoluta fixstjärnan i laget och en av världens bästa mittfältare. Dock kan man undra vem som skall göra målen. Asamoah Gyan är ganska ensam, även fast det är intressant att se den snabbe Quincy, som efter en sväng i Ryssland nu spelar i Spanien. Saknas gör spelfördelaren Stephen Appiah och AIK-bekantingen Derek Boateng.
Ghana är storfavorit i gruppen, men hur långt räcker detta?
Namibia
Namibia. För mig betyder det Windhoek, som inte bara är huvudstaden utan också en fantastisk god pilsner, som jag lärde mig dricka under ett par besök i Sydafrika. En klassisk pilsner av tysk karaktär med god humlesmak. Godis för en fullvuxen. Namibia känns dock inte som en fotbollsnation, såvida de inte har Frankie Fredericks snabbhet och en boll. Men de slog överraskande ut Kongo DR och Libyen för att ta sig till ACN och the Brave Warriors är i Accra för att visa upp sig.
Namibisk fotboll har en förhållandevis enkel bakgrund. Laget har aldrig ens varit i närheten av VM, en gång tidigare har man spelat ACN-slutspel.
Landet Namibia är en del av den tyska kolonialismen och här finns en del tysk bakgrund. Exempelvis är de den mest framstående spelaren Collin Benjamin, proffs i Hamburger SV och det bästa laget; FC Civics, tränas av en tysk.
Landslaget däremot, tränas av Arie Schans från Holland och han har fått leta i rullorna för att väcka nambiskt blod till liv. Bortsett från Benjamin, så har han skakat fram Oliver Visser ifrån tyska division 4. Den största delen av laget är dock proffs i Sydafrika och Zico Siningayamwe imålet är en sevärd krabat, sägs det.
Marocko
Låt oss ryta till lite, ty Lejonen från Atlasbergen står näst på tur. Det krävs att de börjar ryta lite nu, ty de börjar halka efter och bli mer som kissemissar än något annat. Finalplats 2004 är det bästa man åstadkommit sedan man vann 1976 och på senare år har laget tappat i styrka, då lagets stora stjärnor Naybet och Mustapha Hadji lagt ned sina svärd. Återväxten har det varit sisådär med och tränare Henri Michel satsar på en genomrutinerad trupp i Ghana. Yngste spelaren är 23 och laget har den äldsta medelåldern med inte mindre än 16 spelare som är över 26 år. Luktar nästan Sverige om detta.
Marouane Chamakh är lagets stora stjärna. Bordeaux-spelaren är stor och stark och bra i luften. Kunde göra något mera mål, men skapar en hel del chanser och är viktig för Marocko. Youssef Mohktari är en annan spelare med mycket erfarenhet. Spelar i Duisburg, där han får begränsat med speltid, men är viktig för offensiven. Talal El-Karkouri är ett namn som är bekant för Premier League-kännare. En av Charltons bästa spelare när det begav sig. Stor i luft och begåvad med en stramare i dojan. Lillebrorsan Youssef Hadji är en rutinerad herre, som vet var målet är beläget. Tyvärr saknas den starle mittfältsdirigenten Mbark Boussoufa, som är skadad. Se också upp för Portos Tarik El Sektioui. Dessutom är förre IFK Norrköping- och Degerfors-spelaren Abder Kabous uttagen i truppen.
Laget bör gå vidare från gruppen, men får nog slåss med Guinea något.
Guinea
Syli Nationale som laget kallas har gått från klarhet till klarhet. Senaste två gångerna i ACN har man tagit sig till kvartsfinal och under tränaren Robert Nouzaret, så skall man gå lika långt detta år. Minst. Här finns nämligen en framtidstro som spirar och flera unga spelare tar sig till Europa och börjar få speltid.
Guinea var en av pionjärerna inom afrikansk fotboll och trots att landslaget inte fick ihop det, så skördade flera av landets klubbar stora framgångar. De kom tvåa i ACN 1976, vilket är landets största framgång.
Titi Camara är största stjärnan genom tiderna. Han har varit runt i en del klubbar och framför allt är han känd från Liverpool, där han gjorde uppemot 100 matcher. Camara är dock inte med i ACN denna gång utan lämnar fältet fritt åt nya stjärnor som Pascal Feiduono från St Etienne, som är hett eftertraktad i Europa och så Ismail Bangoura, som finns i Dynamo Kiev. Här har Guinea två spelare med god potential som kan föra ett offensivt spel. Omkring dem, så kommer spelarna mestadels från franska eller turkiska klubbar. Bobo Balde är bekant från Celtic och står för en ryggrad i backlinjen, men börjar komma till åren. Johan Elmander är bekant med Fodé Mansaré som kanske inte gör så mycket mål, men som jobbar och sliter.
Guinea kan överraska och slåss med Marocko och platsen efter Ghana.
Nu kan spelet i Accra rulla igång.