Lagbanner
Presentation av Grupp C

Presentation av Grupp C

Vi kastar oss in i grupp C med ett hopp över en av krokodilfarmarna i Ghana. Grupp D känns på förhand vikt åt Egypten och Kamerun, men kanske kan kopparkulorna från Zambia eller kanske kan man aktivera ökenhökarna så till den milda grad att de skräller. Pratar jag i nattmössan eller är jag bara yr av den värme som grupp C alstrar? Här finns det nämligen värme, ty matcherna går i Kumasi som ligger mitt i regnskogsdeltat och kallas för "The Garden City".

Egypten
Det sägs att laget har tränat genom att springa baklänges uppför Giza-pyramiderna, vält en sfinx och hittat några mumier. The Pharaohs är regerande mästare efter straffläggning mot Elfenbenskusten och är bland de favorittippade igen, även fast storstjärnan Mido troligtgvis inte deltar i turneringen. Det har varit lite stormigt kring spelarna i Egypten. Mido, Hossam Ghaly, Mohammede Zidan har alla varit i blåsväder i  sina klubbar och det är lite jobb för tränaren Shekana att få hop spelarna. Nu kom inte Mido och Ghaly med i truppen som domineras av Zamalek, Ismaila och El Ahly.

Laget har vunnit ACN rekordmånga fem gånger och inledde med första gången 1957. Kring laget har det dock varit lite tveksamheter under kval och inför ACN.Egypten hade ett förhållandevis enkelt kval och förlorade inte på sina sex matcher, men det var en ganska enkel lottning. Trots detta så lyckades man inte vinna mot Burindi, Botswana och Mauretanien på bortaplan och något måste deras kraft ifrågasättas. Till detta kommer det faktum att varken Ghaly, Mido eller Mohammed Barakat deltar. den sistnömnde är instrumental med sitt passningsspel och funger ar som motor liget. Nu måste andra spelare stiga fram och El Ahlys Mohammed Aboutreika med det fantastiska skottet får ta hand om centrala mittfältet. Längst fram hoppas man en del på Motaeb, Zidan och Amr Zaki som målskyttar. Den sistnämnde gör en massa mål för Zamalek. Synd att Barakat är skadad, då Aboutreika-Barakat-Motaeb hittar varandra mycket bra, då de spelar i El Ahly alla tre. Intressant om coach Shetana låter den nye gullgrisen i Egyptien Ahmed El-Mohamadi spelar.20åringen är på väg framåt och har ryktats flytta till Europeisk storfotboll. 
Ahmed Hassan är kapten i laget och Feyenoord spelare. Han skall stå för en del av lugnet i laget och behålla boll tillsammans med Mohammed Shawky, som flyttat till Premier League och Middlesbrough. Skulle man ändå ta sig äna ned till målvakterna, så finns Essam el-Hadry, som blev vald till turneringens målvakt 2006. El-hadry har spelat i El Ahly sedan 1997 och är generellt sett en av Afrikas absolut bästa målvakter, om inte den bäste. Han plockade Kones och Drogbas straffar 2006, har också en del andra straffräddningar på sitt register och 2007 slog han en frispark från 60 meter rakt in i mål.

Egypten ser starka ut även detta år.


Sudan
Vi hör om Darfur, Khartoum och om bilmodellen Sedan. Bilid-as-Sudan betyder de svartas land och är ett land som är sju gånger så stort som Sverige. Intressant med landet är att det har 8 gränser att försvara. Överallt finns det alltning någon som vill in i landet och störa. Då skickar man ut Sokoor al-Jediane, Ökenhökarna. Fotbollslaget är föga känt, men vann faktiskt afrikanska mästerskapen 1970 då det spelades i landet. Sedan 1976 har de dock inte varit med. Om man vill känna till något om sudanesisk fotboll, så bör man nog lära sig Al Hilal och Al-Merrikh, de två stora klubbarna i landet. Al-Hilal skall man i alla fall nämna med respekt, då de gick till Champions League semifinal ifjol.  Al Merreikh gick till Confererations Cups final i Afrika där man fick stryk av ett tunisiskt lag. Dessa båda lagen står för hela Sudans trupp. Intressant. Båda lagen är vidare baserade  i Omdurman och har en rivalitet som går tillbaka till 1934 efter en match som kallas "The match of the green grass market". Al Hilal har vunnit ligan de senaste fyra åren, men på grund av att lagets forwards kommer från Nigeria, så är det Al-Merreikh som står för forwardsen i landslaget.

Sudan vann sin grupp i kvalet genom att slå Tunisien med 3-2 i en riktig nagelbitare för övrigt. I övrigt slog man Mauritius och Seychellerna. 

Några  spelare att hålla reda på är Gaston Lado, en mittfältare som gärna kliver ned i försvaret. Haytham Mustafa, mittfältsorganisör medan gamle Faisal Agab fortfarande gör målen. Han stod för merparten i kvalet. Även Haytham Tambel, som var proffs i Sydafrika några år finns att tillgå. En del ögon finns också på Al Merreikhs Abdelhamid Amari, som var stor hjälte när Sudan vann östafrikanska mästerskapen för U23-landslag häromsistens,. Längst bak i försvaret föväntar man att Bakheit kliver fram och etablerar sig som storspelare. 

Laget kommer dock att få kämpa rejält detta ACN. Rutinen finns inte, målvakterna är osäkra rakt över och det känns som fysiken kommer att få sig en rejäl smäll, när man möter de kraftfulla västafrikanska nationerna.
 Sudan fick nyligen stryk av Nigeria med 2-0 efter en målvaktsbjudning och även storstryk av Guinea, men kan nog stå emot bättre än vad många tror. 

Laget tränas av Mohammed Abdallah, som varit förbundskapten i ungefär ett år.

Zambia
Blanda nu inte ihop detta med Gambia, som ligger omringat av Senegal. Zambia ligger ungefär så djupt in i Afrika man kan komma. Samuel Matete kanske ringer en klocka. Gammal 400m häck-vinnare en gång i tiden. Annars minns man nog Zambia mest från OS-fotbollen 1988 då man slog Italien med 4-0 och en viss Kalusha Bwalya gjorde tre mål och fick ett kontrakt med PSV Eindhoven. Zambia går under smeknamnet Chipolopolos, vilket betyder kopparkulorna. Intressant namn som spinner på den härliga tradition av kopparutvinning som man har i landet. Zambia gick till final 1974 och 1994 och det sistnämnda är märkvärdigt, då man 1993 förlorade hela sitt landslag i en flygkrasch. Ett 20-tal spelare dog och trots detta fick man ihop ett helt nytt landslag, som tog sig till finalen 1994. Intressant värre.

För oss svenskar är nog Zambias fotboll mest känd för Örgryte IS samarbete med Chiparamba Great Eagles och Boyd Mwila och Edwin Phiri. Nu finns inte dessa med i Zambias trupp men väl Isaac Chansah från Helsingborg och så Clifford Muluenga, som också varit i Sverige och spelat. 

Laget till Ghana besår till största del av spelare från den inhemska ligen eller från den sydafrikanska ligan. Lagets störste stjärna och också bråkstake Collins Mbesuma lämnas hemma då han är skadad. Intressanta starter av Bröndbys Chris Katongo och brorsan Felix Katongo. Kennedy Mweene i mål är en bra ryggrad och har varit genomgårende bra i den sydafrikanska ligan. Tyvärr för Chipopopoulos så saknas förutom Mbesuma även tyskproffsen Sichone och Sinkala.

Kamerun
The Indomitable Lions kommer som en av favoriterna. Är det dags igen för lejonen från de kamerunska bergen att vinna. Över 4000 meter högt är nationens högsta punkt och det franskspråkiga landet verkar rulla ned nya talanger från bergen år efter år och årets lag till ACN ser mycket starkt, tekniskt, målfarligt och har med Carlos Kameni en ung och mycket erfaren målvakt, som ibland kan göra halsbrytande eskapader men oftast utstrålar säkerhet. 

Kamerun känns som det första afrikanska landet som slog igenom ordentligt hos gemene man i Sverige. Visst, Algeriet slog Tyskland i VM 1982 men var ganska profillöst och Marocko hade den fantastiske Zaki Badou i målet, men Kamerun 1990 var ganska enastående med framför allt Roger Milla, Makanaky, Oman-Biyik och Thomas N'Kono. Efter detta genomslag har man dock haft det svårt i VM, trots att ha varit afrikanska mästare både 2000 och 2002 och vunnit OS 2000. Ofta lämnar ungtupparna landet väldigt tidigt och har svårt att slå sig till bra positioner i goda klubblag. Till råga på allt så har man haft ett kaotiskt år i landslaget och förberedelserna har varit  skakiga. Otto Pfister, som är förbundskapten vet dock vad kaotiska förberedelser är, då han tidigare var coach för Togo under VM 2006. Pfisters trupp är en blandning av gammalt och nytt, som Pfister brukar göra. Han räds sällan att prova nytt och därför ser vi spelare som Alexandre Song, Paul Essola, Readings Bikey, N'Guemo och Mbia, Idrissou och Binya, som ingen har nått över tio landskamper. Men så finns också Samuel Eto'o, Jean Makoun och Modeste M'Bani i laget, som står för erfarenhet från de stora scenerna och sså glömmer vi inte råskinnet Rigobert Song, längst bak med över 100 landskamper och nästan lika många utvisningar. Stor i Turkiet just nu. 

Kamerun vann senast 2002 och är sugna på en ny framgång. Dags för the Indomitable Lions således?

Magnus Falk2008-01-21 16:00:00
Author

Fler artiklar om Afrikansk fotboll