Tankar kring attacken och mästerskapet
"Jag ställer mig frågan; varför? Varför beslutar sig Togos lagledning att åka igenom Kongo och sedan in i Cabinda med buss? Varför fanns det inte bättre bevakning vid fronteiran?"
Då är vi där igen. Världens största lilla fotbollsturnering. Charmfaktorn och värmen är hög, kvalitén på de individuella fotbollsspelarna är ofta ännu bättre. Organisationen på lagen och arrangemanget? Ibland skrattretande illa, och jag älskar det. Mina damer och herrar, på söndag börjar Afrikanska Mästerskapen, Coupe d'Afrique des nations 2010.
Det var så den här krönikan var tänkt att börja. Med optimism och i tron om att Afrika för en gångs skull kunde vara skonade från det våld som präglat kontinenten i århundraden.
Men tji fick jag. I samma sekund jag skickade in detta alster ställde personer från separatiströrelsen FLEC upp sina maskingevär och sköt ursinningslöst mot Togo-delegationens bussar. En terroristhandling menar personer ur Angolas regering. Och undertecknad kan bara hålla med. Men faktum är att jag inte är förvånad. Just den här regionen är känd för sin undermåliga säkerhet, mycket grundat i problemen kring utvinningen av oljan. Och jag ställer mig frågan; varför? Varför beslutar sig Togos lagledning att åka igenom Kongo och sedan in i Cabinda med buss? Varför fanns det inte bättre bevakning vid gränsområdet? Självklart vill gruppen ta tillfället i akt och kasta ljus över sin befrielsekampanj – och de har lyckats. De som inte kände till FLEC och dess politiska agenda gör det nu. Grattis. För oss andra blev det sämsta tänkbara start på vad som skulle bli ett nytt kapitel i Angolas historia.
"Allt måste bli perfekt"
Fortsättningen skulle se ut enligt följande: allt måste bli perfekt, inget får gå fel. Så har presidenten för det angolanska fotbollförbundet, Justino Fernandes, sagt. Han fick fel, redan innan första matchen spelats kommer den här turneringen bli ihågkommen som ett säkerhetsmässigt fiasko. Dessutom bidrar attentatet till att omvärlden kraftigt ifrågasätter Sydafrikas lämplighet att arrangera VM nästa sommar. Men den diskussionen lämnar jag helt till er att föra; tillräckligt mycket har skrivits om fredagens händelser. Jag orkar egentligen inte spinna vidare, utan tar mig friheten att istället faktiskt skriva om fotbollen och glädjen jag känner (kände) inför det här mästerskapet. Jag satte mig och skrev detta av en anledning – därför att jag älskar Afrika. Och jag älskar afrikansk fotboll, och det är det den här serien krönikorna kommer handla om, trots att Togo-incidenten under turneringen kommer ligga som ilskna åskmoln i bakgrunden.
När jag tänker vidare och försöker glömma, känner jag ett pirr i magen. Tänk om Moçambique slår ett skadeskjutet Egypten och går vidare från grupp C? Kan Drogba, Kalou och Kader Keita bära Elfenbenskusten till final? Eto’o? Malis Keita? O ja, det här kommer bli vackert, eftersom nästan allt med Afrika är just så. Afrikansk fotboll är vackert, ofta spelat med kraft, teknik och fart. Men det speciella och unika i Afrikansk fotboll som tilltalar mig är oberäkneligheten. Och sällan har jag sett att en tränare och ett ledarskap kan betyda så mycket - vem trodde att Gabon skulle bortaslå rutinerade Marocko i kvalspelet? Eller att Moçambique skulle spela jämnt mot Nigeria på bortaplan och hemmabesegra Tunisien? Alain Giresse, EM vinnare 1984 tillsammans med Platini, och Mart Nooij kommer överraska många med sina lag, var så säkra.
I början nämnde jag charm, värme och kärlek. Nu vill jag prata om det sistnämnda. I Afrika finns - ni som varit där vet - en enorm kärlek och glädje till sitt fotbollslandslag. Jag har varit där och sett den själv. På ett 40-gradigt stekande hett Machava-stadion när Almiro Lobo kvitterade till 1-1 mot Elfenbenskusten var det eufori i en form jag aldrig sett förut. Tyvärr finns den inte i samma skala i Afrikansk klubbfotboll – ligorna och spelarna är för dåliga, precis som utvecklingsmöjligheterna för ungdomarna på gräsrotsnivå. Och framförallt; korruptionen för hög. Nordafrika borträknat är det landslagsfotboll supportrarna lever för.
Landslagsfotbollen störst i Afrika
Spelarna är riddare och musketörer, som ställer upp och försvarar sina land utåt mot hot. Och allt är mycket logiskt; samtliga afrikanska länder har haft någon form av europeisk inflytande ovanför sig. Efter vunnen självständighet blev plötsligt fotbollslandslaget något som förde människor av olika ursprung, språk och stammar samman och gav glädje. Det var exempelvis inte länge sedan Portugal "importerade" talangfulla fotbollsspelare från Angola och Moçambique (då Portugisiska Väst- respektive Östafrika) till sitt eget landslag. Någon som hört talas om Eusébio eller Mário Coluna kanske? Nu är det folket som representerar landslagen och tvärtom.
Mina egna förväntningar på de närmsta veckorna är stora, jag kommer se varenda minut av Moçambique spela. Dominguês dribblingar, Mate Simãos glidtacklingar, Danitos rastahår och Kapangos panterräddningar är FÖR bra för att missa. Precis lika självklart är detta som att slarviga Paíto på vänsterbacken kommer slå minst fem felpassningar rätt in planen, och att målsumparen Dário Monteiro kommer missa samtliga givna målchanser. Men när allt kommer omkring är det Afrika, och afrikansk fotboll. Och vi får inte glömma att Afrika alltid kommer vara Afrika, precis som afrikansk fotboll alltid kommer att vara… just det. Vi hörs i veckan. TIA.
--------------------------------------------
Edvard Godin har under 2008 samt början av 2009 varit bosatt i Moçambique, där han spenderade sin tid med fotbollsspelande och arbete som lärare och frilansskribent. Han har även rest runt i området under flera månader och som ett resultat ligger kontinenten, och i synnerhet landet Moçambique, honom varmt om hjärtat. Under CAN2010 kommer han att bevaka turneringen med flertalet krönikor där fokus ligger på hur turneringen upplevs på plats, ofta med hjälp av bilder och kommentarer.